Close

Beslutsångest: tatuering

Under många och långa perioder har jag velat tatuera mig men aldrig kommit till skott. Jag har helt enkelt inte kunnat bestämma mig riktigt. Jag har alltid haft svårt att välja, oavsett vad det handlar om, men när det kommer till att rista in något i skinnet, permanent, ja då verkar det fasiken helt omöjligt.

Vilket motiv vill jag ha?

Vilken placering är finast?

Ska jag välja ett ställe där den syns mycket eller där den är lätt att dölja med kläder?

Massa fina pastellfärger eller bara svart?

Sedan sparar jag en massa bilder i mobilen, på datorn och på Pinterest, blir stressad över att jag inte kommer nån vart, säger ”nej, nu gör jag det fan bara”, ångrar mig och lägger ner det hela. Så går det nåt år, jag ser en fin tatuering någonstans, blir sugen igen och allt börjar om.

Nu är jag i en period av tatueringssug igen och tack och lov för Pinterest där jag hittade de gamla sparade bilderna. Men kanske framför allt – TACK OCH LOV att jag inte gjorde någon tatuering när jag sist hade lust.

Vissa av bilderna i min tatueringsmapp känns helt befängda nu. Funderade jag verkligen på att tatuera in en luftballong någonstans på kroppen?? Jag som är livrädd för både höjder och eld och aldrig skulle få för mig att sätta en fot i en luftballong.

Skrämmande!

Får hoppas att jag sparade den bilden bara i inspirationssyfte, och inte som en konkret tatueringsidé.

Jaja, vill man kika på fina tatueringar kan man kolla in mina inspirationsbilder på Pinterest här.

Jag lutar åt något sånt här nu, inspirerad av min kompis Tove som har jordens finaste tatueringar, bland annat ungefär så här:

Men det finns också en hel del fina katter.

Och runda motiv.

Inom många områden har jag lyckats bemästra min beslutsångest. Jag har insett att det helt enkelt inte är värt energin och tiden jag lägger på att vela kring varenda liten grej. Det är bättre att fatta ett beslut och försöka vara nöjd med det sedan. Och bara acceptera att man ibland väljer fel. Då brukar det oftast gå att ångra sig och göra om. Eller, om det inte går, helt enkelt sitta där med sin tråkiga risotto, medan dejtens pasta ser mycket godare ut. För det är faktiskt inte hela världen. Och lite ytterligare velande hade inte nödvändigtvis fått mig att välja annorlunda, så det är liksom ingen garanti för att fatta bättre beslut.

Och nu har jag faktiskt börjat tänka lite så kring att skaffa en tatuering. Att jag borde göra det om jag känner så starkt för det, lita på att det kommer bli fint och att jag kommer gilla den, och att det inte är någon katastrof om jag om några år tycker att det inte känns superhett längre. För det gör faktiskt inget. Det finns liksom värre saker att ångra i livet. Och det går ju att bleka tatueringar numera, om jag skulle få riktig jävla ågren.

Jag tror att det här med att tatuera sig kan bli lite som en övning i att släppa kontrollen. Och såna övningar är mina bästa. Nu har jag vågat mig på att bli gravid, föda en unge genom punani och åtagit mig att vara hennes mamma for ever, så då kanske nästa steg kan få bli lite bläck.

Men hörni, är det någon som har förslag på motiv eller en bra tatueringsstudio i Stockholm så är ni mer än välkomna att tipsa.

Att jobba som förlagsredaktör

Förlagsredaktör ett svinkul jobb

När jag började fundera på om förlagsbranschen kunde vara något för mig upptäckte jag snabbt att det var ett rätt svårt område att ta sig in i. Det är en liten bransch där många superkompetenta människor vill jobba, och inget på mitt CV var egentligen bok- eller textrelaterat, utöver min rätt generella kandidatexamen i litteratur och svenska.

Jag minns att det var svårt att hitta information om hur arbetet på ett förlag går till, vad det innebär att jobba som förlagsredaktör och hur man bäst får in en fot. Här kommer därför den guide jag själv hade velat läsa.

Först en disclaimer: Jag har jobbat i branschen i sex år ungefär, som anställd och frilans, med mestadels skönlitteratur, barn- och ungdomsböcker och lättläst. Jag är just nu anställd på LL-förlaget, men har tidigare jobbat på bland annat B. Wahlströms. Guiden är så klart färgad av detta, så ta det för vad det är, mina erfarenheter och tips, ingen universal sanning, okej? Då kör vi!

Redaktörsrollen kan se väldigt olika ut på olika förlag. Men de huvudsakliga uppgifterna för redaktören skulle jag säga är manusbearbetning och projektledning.

Projektledning

När förläggaren köpt in ett manus som ska bli till en bok och satt ett utgivningsdatum tar redaktören över och håller i trådarna fram till tryck. Man bokar in en omslagsformgivare, sättare, korrläsare, lägger upp en tidsplan för alla inblandade och håller koll på att tidsplanen håller. Man skriver sälj- och baksidestexter, fixar med admin kring titeln och ser till att info och metadata stämmer och uppdateras vartefter. Sälj- och marknadsavdelningen behöver manus, bilder, omslag och säljtexter för att kunna göra sitt jobb, och det är redaktören som ansvarar för att de får det i tid. Det ingår också att peppa författaren när hen blir självkritisk och vill kasta rubbet i soptunnan i sista sekund. Mycket viktig uppgift!

Manusbearbetning

Både förläggaren och redaktören läser manuset flera gånger och ger författaren förslag på hur hen kan slipa det ytterligare en liten aning. Man brukar börja med de stora dragen, för att sedan zooma in mer på detaljer. I första vändan diskuterar man kanske om en karaktär introduceras för tidigt, eller om hens motiv att göra en viss sak känns trovärdiga. I de sista vändorna kan det snarare handla om upprepning av enstaka ord eller uttryck, logiska luckor som uppstått under redigeringen, kommatering och ordval. Man googlar också runt för att se så detaljer och fakta stämmer. Blommar vitsipporna verkligen i maj i den delen av landet? Kan man få minnesluckor av den medicinen? Sånt måste stämma, och redaktören är detektiven som kollar upp och korrigerar detaljerna så att allt sitter som en smäck.

Gör man inget mer??

Jo då, på mindre förlag kan redaktören även förlägga sina titlar, det vill säga ansvara för hela projektet. Man kanske också gör en del av PR-biten. Det blir också allt vanligare att redaktören formger inlagan själv, alltså fungerar som sättare. Andra uppgifter kan vara att sköta kontakten med tryckeri och repro, göra kalkyler och så klart läsa massvis av manus man funderar på att ge ut.

På ett större förlag kan rollen å andra sidan vara snävare än jag beskrivit ovan. Det kan helt enkelt variera väldigt mycket vad som ingår i jobbet.

Bokomslag

Några av titlarna jag jobbat med på sistone.

Vad behöver man kunna för att bli en bra förlagsredaktör?

Det uppenbara är förstås att man bör vara bra på text, språk och dramaturgi. Man behöver ha en känsla för hur man får ett redan bra manus att bli ännu lite mer spännande/romantiskt/roligt/pirr i magen-härligt, så att författaren och boken får möjlighet att bli så bra som det bara går. Och här finns det inte riktigt något rätt eller fel, så just känsla är en bra beskrivning tycker jag. Det finns så klart verktyg och generella principer, men det är sällan svart eller vitt när man jobbar med berättelser och text. Man skriver också mycket: säljtexter, baksidor, pitchar, och här använder man också sin språkförmåga. Ett öga för form är också bra.

Utöver det skulle jag säga att samarbetsförmåga är viktigt. Man jobbar med väldigt många olika människor, och man måste kunna stötta och peppa och vägleda och lyssna in och diskutera och argumentera, så att alla blir nöjda och boken så bra som möjligt.

Att inte panika när saker inte riktigt går som planerat är rätt bra också, eftersom det ofta uppstår oväntade problem längs vägen. Så fort man tror att man fått ett lätt projekt försvinner alla inlagebilder från servern, avtalet hade nån klausul man missat och nån glömmer korret i en bungalow på andra sidan jorden. Allt går att lösa, men det är ju skönt om man inte freakar ur för mycket varje gång.

Intresse för böcker, att läsa mycket och att tycka om den genre man arbetar inom är också rätt basic.

Hur blir man förlagsredaktör?

Det kan man bli på en massa olika sätt. Många som jobbar inom förlagsbranschen är utbildade inom litteratur- eller kulturvetenskap, kommunikation eller journalistik. Man kan också komma från bibliotekshållet, eller från bokhandeln.

Det finns två förlagsutbildningar i Sverige idag. Förlagskunskap 60 hp vid Stockholms Universitet och Förlags- och bokmarknadskunskap 60 hp vid Lunds Universitet. Båda innefattar flera veckors praktik, vilket för många blir första steget på vägen mot ett jobb. Det finns också utbildningar inom kulturvetenskap och projektledning som kan vara relevanta, plus väldigt många kortare kurser inom textproduktion, litterär gestaltning och kommunikation.

Jag har många kollegor som gått förlagsutbildningarna. En del är jättenöjda, en del not so much. Men så är det ju inom de flesta utbildningar. Jag skulle rekommendera att läsa på om olika utbildningar och kurser och fundera på vad du vill ha ut av dem. När jag ville in i branschen hade jag redan läst kommunikation, språk, litteratur och gestaltning, men jag hade ingen arbetslivserfarenhet på mitt CV som visade att jag behärskade text i praktiken. Det viktigaste för mig var alltså just detta, och att få in en fot, genom exempelvis en praktikplats. Jag bestämde mig för att söka praktik på egen hand, utan att gå en utbildning, eftersom jag bara ville åt just den delen. Hade jag däremot behövt lära mig de mer praktiska kunskaperna som man kan tillgodogöra sig på förlagsutbildningarna, ja då hade jag definitivt sökt dem.

Min första kontakt med förlagsarbete var en praktik på halvtid på X Publishing, samtidigt som jag jobbade i bokhandel och inom vården. Sedan fick jag frilansuppdrag, projektanställning, och något år senare en fast tjänst. Jag vill egentligen inte råda någon att jobba gratis, men det är onekligen ett sätt att få ett första uppdrag, som du kan använda som erfarenhet och referens för att komma vidare. Många förlag tar dock bara emot praktikanter från relevanta utbildningar, så går du inte en av dem kan du behöva tänka till. Läs mer om det i de avslutande tipsen nedan.

Bokbranschens negativa sidor

Det är en väldigt homogen bransch. På redaktionerna jobbar mestadels vita kvinnor med medelklassbakgrund. Männen? De är chefer eller förläggare. Om man ska generalisera.

Fler vill jobba på förlag än vad det finns behov av arbetskraft. Det här i kombination med att det inte är en bransch som badar i pengar gör att lönerna är förhållandevis låga, och att det periodvis kan vara stressigt.

Och just ja, nästan alla jobb finns i Stockholm. Om du vill vara anställd vill säga. Frilansa kan man ju göra varifrån som helst.

Vad är det som är så kul med det då?

Så himla mycket, men topp tre för mig personligen:

Först och främst att jag får jobba med mitt intresse – böcker och berättelser.

Variationen – ingen dag är den andra lik, konstigt nog.

Alla underbara kollegor, författare, frilansare. Flera av mina kollegor har blivit nära vänner vilket gör det ännu roligare att gå till jobbet <3

Några avslutande tips

1: Vill du in i bokbranschen så ge det ett försök. Visst, det är en svår bransch att få jobb i men jag tycker att man i alla fall ska försöka att uppnå sina drömmar. Med hårt jobb, tajming och lite tur kan det lika gärna gå svinbra. Det är en väldigt rolig bransch där det händer mycket, och jäklar vad många härliga, smarta, kunniga människor man träffar.

2: Läs en kurs eller en utbildning. Det här är mitt allra bästa råd! Det behöver inte vara de nischade förlagsutbildningarna just, men det är en stor fördel om du läser något där det ingår praktik.

3: Om du bestämmer dig för att försöka göra praktik utan att vara inskriven på en utbildning: Egentligen vill jag som sagt inte råda folk att jobba gratis, samtidigt som det var precis så jag tog mig till mitt första jobb. Men jag tänker så här: Det kommer vara svårt att få praktik på de stora, etablerade förlagen eftersom de priar praktikanter från utbildningarna. Men, det finns små förlag som inte har råd att avlöna någon i alla fall, och där kan du kanske få hjälpa till nån dag i veckan, inför ett boksläpp eller under nån mässa. Eller se dig omkring inom andra områden. Finns det något informationsmaterial du kan erbjuda dig att korrläsa på din nuvarande arbetsplats? Har din orienteringsklubb ett nyhetsbrev du skulle kunna språkgranska innan det skickas ut? På så sätt kan du få ihop relevant erfarenhet som kan leda dig vidare. Efter ett tag får du större och större kunder, och kan ta betalt för dina tjänster. Jag tror verkligen på att ta ett steg i taget, även om det känns som myrsteg i början. Tänk också på att en praktikplats/gratistjänster ska vara tillfälliga, ge dig den erfarenhet du behöver och du ska så klart visa framfötterna men inte jobba ihjäl dig.

4: Lär dig formge inlagor, det vill säga sätta böcker. Då blir du bredare, och min erfarenhet är att det är lättare att testa en ny sättare för att sedan låta denne ta även andra uppdrag, än att våga testa en helt ny oprövad redaktör.

5: Tänk på att det finns mer än bara traditionella förlag och tryckta böcker att jobba med. Ljud, e-böcker, strömningstjänster med mera. Kanske kan det vara något för dig?

6: Bli inte avskräckt om det låter som mycket att lära sig. Det finns som sagt massa utbildningar och man lär sig vart efter man jobbar.

7: Be om råd, ställ frågor och testa. Det är svinkul, jag lovar!

Pjuh, det blev ett långt inlägg. Hoppas att det kan vara till nytta för någon. Har du frågor eller vill ha mer hjälp så mejla eller lämna en kommentar så försöker jag hjälpa till. Jag planerar fler inlägg om förlagsarbete och skrivande och har du önskemål på vad jag ska ta upp så bara hojta till!

Följ mig på Bloglovin eller Pinterest för att inte missa uppdateringar och mer härligheter 😘

Mer läsning:

Förläggareföreningen har gjort en intervju med förlagsredaktören Katja Tydén som är bra tycker jag.

Sandra Beijers intervju med förläggaren Marie Augustsson är ett annat tips.

 

 

Blank

Men alltså yay, äntligen peppiga nyheter i kulturdelen: Hur spännande med NRK:s nya serie Blank?!

Den beskrivs som det nya Skam för alla som saknar serien, det vill säga majoriteten av Skandinaviens befolkning väl?

Någon beskrev målgruppen som 19-åringar, men är det nånting vi lärt oss av Skam så är det väl att åldern på kakaktärerna inte behöver sammanfalla med åldern på tittarna (vilket alla som älskar YA predikat länge).

Och japp, det osar verkligen av Skam om det. Karaktärerna finns att följa på Insta, korta klipp och chattar läggs upp kontinuerligt, och av klippen att döma är berättandet likt det i Skam. Långa scener som får ta tid, blickar som bär mycket mening, trevande konversationer och karaktärer man genast tror (önskar!) är ens egna vänner.

Ella och Susanne har gått ut gymnasiet, de delar lägenhet, Ella missar deadline för att söka till högskolan, och så finns det ett par snubbar med i leken också, bland annat Mats. Mycket mer än så har jag inte lyckats fatta än.

På söndagar kommer hela avsnitt, och teve-våren är definitivt räddad <3

Ps. Är det pga att jag blivit gammal som jag inte riktigt pallar kolla på de korta klippen kontinuerligt utan mer än gärna väntar till söndagarna? Mvh Tant

Blank

 

Det ska börjas i tid

När jag träffade min mamma senast uppdagades det att hon har nedräkning till när Märta fyller fyra månader.

Hon har alltså stenkoll på hur många dagar det är kvar, som om det vore det självklaraste i världen.

Vid fyra månaders ålder kan man nämligen, enligt Livsmedelsverket, börja ge smakportioner till bebisen. Små, små portioner av riktig mat, till skillnad från modersmjölken och mjölkersättningen hon uteslutande käkat fram tills dess.

Mamma ska på fyramånadersdagen köpa en burk persikopuré som hon ska låta Märta smaka på, och hon (mamma, inte Märta) är enormt exalterad inför det hela.

Och självklart har jag inte hjärta att berätta att Märta redan smakat äpple, mango (hit!), currysås, hallonsås, yoghurt (miss!), päron och grapefrukt. För att bara nämna en del.

Varken Mark eller jag har nämligen kunnat hålla oss från att låta henne slicka i sig lite från ett finger, eller direkt från det vi äter. Och det är ju inte hela världen, eftersom det där med tidsangivelser för bebisar knappast är en exakt vetenskap. Det är ju dessutom rätt få päronmolekyler som slunkit ner, eftersom hon dreglar ut det mesta igen.

Men min mamma håller alltså på reglerna, och om 14 dagar kommer hon hit med en burk persikopuré och tar del av Märtas ”allra första” smakupplevelse.

Det blir fint.

Det ska börjas i tid

Ja, ni ser ju: Uppenbart pepp!

Knutblus för Sara

Jag har två knytblusar.

Den ena har jag ärvt efter min mormor. Den är i siden och kommer från NK.

Den är rosa och jag älskar den.

Men jag har den aldrig på mig eftersom den är för stor.

Den andra har jag fått i födelsedagspresent av min vän Zaira.

Den är i skirt, ömtåligt, nästan genomskinligt tyg.

Den har jag sällan på mig eftersom jag är så rädd om den.

En kattklo, en smutsig bebishand, ett rödvinsglas. Så mycket kan förstöra den.

Men idag.

Idag skiter jag i allt det där och tar på mig blusen, för den i sig är inte viktig. Det är inte plagget som spelar roll. Inte heller Sara Danius jobb, eller Svenska akademien.

Det som spelar roll är systerskap, syskonskap. Att jag måste förklara för min dotter när hon är stor nog att förstå, att kvinnor alltid tar smällen när män begår övergrepp, inte sköter sitt jobb, inte tar ansvar och beter sig som svin helt enkelt. Och trots det få henne att våga säga ifrån, säga nej, säga ja, säga tillsammans kan vi förändra det här.

Men än så länge är hon lyckligt ovetande om hur sugig världen kan vara, och hur mycket jobb det är kvar för att förändra den. Och fan vad jag avundas henne.

Knutlbusförsara bild

 

 

Tur

TUR att det här skåpet från Svenskt tenn är så svinigt dyrt, och inte bara lite lagom dyrt.

svenskt tenn vitrinskåp bild

Det betyder ju att jag inte kan klicka hem det mitt i natten när omdömet är noll pga sömnbristen.

Det betyder att jag inte kan ställa det i vardagsrummet bredvid soffan.

Det betyder att jag inte kan fylla det med ännu fler prydnadssaker än de jag redan har framme.

Det betyder att jag inte får en anledning att köpa fler porslinskatter och minifotoramar och ljushållare.

Det betyder att jag sparar snuskigt många tusenlappar.

Tänk att man kan ha sån tur.

PS. Det här är också snyggt. Inte lika håll käften-dyrt men fortfarande alldeles för dyrt.

Tur!!

Bilder: Svenskt tenn.

I love Dick

Jag har funderat på hur jag ska förklara det här, och den bästa liknelsen lyder nog så här:

Ni vet när man är på bio eller teater och ser nåt hyllat men kanske lite smalt. Man tycker att filmen/pjäsen är lite tråkig, men det är inte det värsta. Det värsta är att det några rader framför sitter välklädda, välfriserade par med fulcoola glasögon och skrattar. De tycker att filmen/pjäsen är rolig, vid replikskiften du själv aldrig skulle kunna se det komiska i. Ibland fnissar de så länge att det känns tillgjort. Men det är det inte. De tycker bara att något av det som utspelar sig på scenen är kul och träffande. För de har fattat nåt som du inte har.

Så kändes det att läsa I love Dick av Chris Kraus.

Den har kallats genial, en modern klassiker, ”den viktigaste bok om män och kvinnor som skrivits under det senaste århundradet”, kultroman, DN:s Rebecka Kärde tryckte upp pins efter att ha läst den, kvinnor säger att den förändrar deras liv, Instagram älskar den, bloggare och recensenter älskar den och jag kan liksom fortsätta så här i evighet för i princip alla verkar älska den här boken.

Men jag fattade den bara inte. Inte humorn, inte referenserna, inte karaktärerna. Jag säger inte att den är dålig. Det är den uppenbarligen inte. Jag säger bara att jag inte tyckte om den.

Jag föredrar böcker med karaktärer jag lär känna, gillar, stör mig på, måste få veta mer om.

Och en handling som suger tag, suger in.

I love Dick hade inte något av det, tyckte jag. Det är snarare en bok som gestaltar idéer. Besatthet, en gränslös kvinna, en kvinna som gör precis som snubbar gjort i alla tider: projicerar sina fantasier om mannen på första bästa hunk.

Och det är ju intressant. Genialiskt. Allt sånt. Men tyvärr kunde jag inte ta till mig detta genom romanen. Jag blev för uttråkad. Recensionerna av den däremot … De får mig att fundera, att skratta, att se nytt.

Emily Gould i The Guardian.

Sandra Beijer.

Erin Spampinato i Electric Lit.

Elle Hunt i The Guardian.

Leslie Jamison i The New Yorker.

Fan. Vilka. Geniala. Texter.

Kanske speciellt Erin Spampinatos, som listar flera av de senaste decenniernas dicks som vi älskar. Don Draper, Christian Grey, Patrick Bateman och … Donald Trump. Sviniga män som knullar runt: bring it on. Dick for president (bokstavligt talat, läskigt nog). Men så fort det istället handlar om en runtknullande kvinna? Då tävlar manliga recensenter om att kalla det tunt, tråkigt, övertydligt.

Eller Sandra Beijer som kommer till slutsatsen att det är starkt att känna mycket, att vara skör och använda hela sitt känslokapital, även om världen och Snubbe Snubbsson försöker lura i oss motsatsen. <3

Och bara en genial bok kan väl ge upphov till så många geniala texter om den?

Sen har den ju en alldeles fantastisk titel, en titel som gör den perfekt att läsa på tunnelbanan som sociologiskt experiment. Dessvärre kan vi ju alla räkna ut reaktionerna redan på förhand (se Leslie Jamisons text ovan), så särskilt mycket klokare blir man kanske inte av det.

I love Dick Kraus bild

I love Dick, Chris Kraus, Modernista, 2016.

Mammamage

De sa: Det är viktigt att stärka magen efter en förlossning. Annars kan man skada sig.

De sa: Det är viktigt att göra det i långsam takt så inte magmusklerna går ihop fel.

De sa: Ladda ner appen Mammamage.

Lyssnade jag? LYSSNADE jag??

Ja, jag gjorde faktiskt det den här gången.

För är det någonting jag har respekt för så är det magmuskler. Tydligen.

Jag laddade ner den jäkla appen. Bara för att upptäckta att övningarna är indelade i nivåer. Man kommer åt fyra övningar på den första nivån, och för att komma åt fler måste man göra dem åtta gånger. Sen kan man låsa upp nästa nivå, med fyra till övningar. Och så vidare. Det var bara det att de första övningarna var så infernaliskt tråkiga.

Vilket ondskefullt sätt att reta en nyförlöst på.

Sedan kom jag på att man kunde fuska. Jag började sätta mobilen på ljudlös, starta träningsprogrammet och lägga mobilen i fickan. Bara för att upptäcka att nästa nivå var lika tråkig den. Så jag fuskade mig igenom den också. Och nästa.

Nu har jag lagt ner appen helt. Men jag gör faktiskt de övningar som jag gillade. Plus knipövningarna ibland, även om de måste räknas till kategorin stentråkiga. Men jag tror jag blir starkare. Det känns bra.

Men allvarligt talat, och rätta mig om jag har fel: Om den här appen hade riktat sig mot män, hade man låst övningarna då eller förutsatt att användaren själv skulle kunna ta ansvar för att lägga upp sin träning? Alla kroppar är ju olika. Vissa testar appen en vecka efter förlossningen, andra ett år efter förlossningen. Varför skulle alla användare ha behov av exakt samma övningar, i precis lika många set?

Nä, nu ska jag och min fortfarande svaga men mysigt mjuka mammamage ta oss ner till BVC. Och knipa lite på vägen kanske.

Hej för idag <3

mammamage bild

Måndagskänslan

Men alltså HUR kan det komma sig att måndagen känns tung och tråkig nu när jag är föräldraledig?

Jag behöver ju inte ställa klockan i ottan efter att ha vänt på dygnet under helgen.

Behöver inte stirra in i tretusen andra ångestfyllda måndagsfejs på tunnelbanan.

Inte försöka minnas vad jag behöver ta tag i först bland all röra på mitt skrivbord.

Inte le och hälsa på kollegor jag bara vagt känner igen innan jag hunnit dricka första koppen kaffe.

Jag antar att måndag alltid är måndag.

 

Jaja, nu rycker vi upp oss. Jag tänker lyssna på Come let me love you på repeat, så blir måndagsmorgonen lite roligare i alla fall. Gör det du med vetja. Hej så länge!

Så många saker

För ett par veckor sedan utlovade jag en text om boken Prylbanta, men fasiken vad svårt det är att få ur sig den.

Funderar på varför det är så svårt att skriva om och det är nog för att jag känner mig kluven inför det. Av rätt många skäl.

För det första gillar jag att göra bra kap. Jag älskar att hitta nåt på loppis eller rea för en bråkdel av priset på annat håll, och kan gotta mig hur länge som helst åt ett sånt köp. Därför ligger det till exempel sex kaffepaket framme på vår micro just nu. Det var pangpris och de fick inte plats nån annanstans. Helt fel ur prybantarperspektiv.

Sen gillar jag att titta på fina saker, så grejer jag ärvt, fått och samlat på mig har jag gärna framme. Vi har inte heller så mycket förvaring i lägenheten, så köksbänk, bokhyllor, fönsterbrädor och öppna vägghyllor får härbärgera en hel massa krimskrams. Och jag gillar det!

Prylar bild

Prydnadsvagnen, det kanske tydligaste exemplet på min prylkärlek. Notera Cointreau-flaskan, inte använd sedan 2015 ✌

Det finns nog ett visst mått av kontrollbehov i det också. Tänk om jag gör mig av med saker som jag sedan saknar, eller något jag hade behövt och inte hittar en ny precis då? Just att sälja saker man inte behöver och sedan köpa tillbaka något liknande OM man skulle behöva det längre fram kallar de i boken för att använda andrahandsmarknaden som förråd. Men jag har alltså inte riktigt is i magen att göra så. Förvarar hellre saker i flera decennier utifall att de kan komma till användning längre fram.

Sen det självklara: Hela världen säger åt mig varenda dag att det är en bra idé att köpa saker. Reklam, extrapriser, mängdrabatter, tips, inspiration i tidningar, bloggar, magasin. Och man får ju beröm dessutom. Hur många gånger har jag inte berömt vänner för ett nytt klädesplagg eller inredningspryl. Tänk om en ny kofta istället kommenterades typ ”intressant, berätta varför du köpte den, för visst har du en kofta redan om jag inte minns fel?”. Helt galen fråga ju, det är väl klart att jag köpte en ny för att det är kul, inte för att jag behöver.

Men så finns det den andra sidan också, den som vill lägga mindre tid och pengar på kläder och onödigheter, så att jag har tid med det som verkligen spelar roll.

Och däremellan slits jag, samtidigt som jag hinner med en och annan loppis och funderar på hur man bäst skriver om Prylbanta.

Pin It on Pinterest