Close

Lady Bird

 

ladybird bild

Jag älskade filmen Lady Bird. Så när en kompis totalsågade den med orden ”vilken jävla skitfilm” och ”50-talets kvinnosyn i förvillande indieförpackning” for en massa tankar genom mitt huvud. Min ryggmärgsreflex i såna situationer är att tänka att jag kanske inte fattat att den var dålig eller hade sunkig kvinnosyn. Jag måste helt enkelt vara en idiot förklädd till kulturarbetare. Nästa tanke var att jag kanske visst hade fattat men gillat den ändå, vilket fick mig att känna mig som en sexistisk (kvinnlig) mansgris.

För är det något jag kan relatera till i filmen så är det känslan av att vilja stå på andra sidan. Den rätta sidan.

På den sidan står de som är så lyckade och smarta att de alltid fattar vad som är bra och inte, och samtidigt så trygga i sig själva att de inte ens har vett att uppskatta det. Och på andra sidan står … jag typ. Nu i vuxen ålder vet jag att den där andra sidan inte existerar, det ser bara ut så på håll. Man jämför sitt eget inre med andras yttre och så vidare. Men i tonåren ägnade jag orimligt mycket tid åt att försöka ändra på mig för att få en biljett dit.

Filmens huvudperson gör det där väldigt tydligt när hon säger att hon bor på ”the wrong side of the tracks”. Plus att hon byter namn från Christine till Lady Bird, ansöker till college så långt bort från hemstaden som möjligt, har svårt att acceptera att hon inte är så bra på matte som hon skulle vilja (vilket löser sig ändå när hon lyckas fuska sig till ett bättre betyg) och ljuger om var hon bor. Behöver jag säg att ”längtan bort” är ett tydligt tema i filmen?

Hur som helst kände jag igen mig så mycket i det där, och samtidigt som jag vet att perfekta klubben inte existerar, så tänker jag att det är det där man pysslar med från tonåren och rätt lång tid framåt. Att omforma sig, försöka komma på vem man vill vara. Men, det finns en viktig skillnad mellan det jag strävade efter i tonåren – att försöka bli nån annan, vem som helst – och att försöka hitta sig själv. Det förstnämnda är ju att förkasta sig själv och det sistnämnda är ju typ en rätt viktig del av livet, eller? Att komma på vem man vill vara och försöka bli den personen. För man är ingen bara så där tror jag. Man blir den man är genom sina val, handlingar, ord. Det hjälper inte att vara en snäll själ innerst inne om man beter sig som ett kukhuvud sju dagar i veckan. Man måste visa det i handlingar också om man ska kunna claima snällheten. Och samtidigt – nån gång beter vi oss alla som ett kukhuvud, och det är okej det med. Så komplext är liksom livet.

Det finns mycket mer att säga om Lady Bird. Klassaspekten, mamma-dotter-relationen, den snälla pappan som det alltid är lättare att gilla än mamman som tar ansvar för hela jävla familjen, det halvdana sexet osv. Men orka skriva om allt. Jag tänker bara säga att jag blir alldeles till mig när jag ser ickeperfekta och komplexa kvinnor i centrum på film. Lady Birds mamma är nedtryckande, passivt aggressiv, kall, men vid andra tillfällen asgullig och bra. Och som sagt, hon tar ett stort jävla ansvar för familjen. På samma sätt är Lady Bird och hennes bästa kompis en massa olika störiga och härliga saker samtidigt. Och hela tiden får de vara viktiga i sig själva och i centrum. Snubbarna som alltid annars får så sjukt stor vikt i filmer, även i filmer som låtsas handla om kvinnor, är bara som rekvisita för att de kvinnliga karaktärerna ska få utvecklas och glänsa.

Så nej, jag tycker inte att det var varken en skitfilm eller en femtiotalsskildring av kvinnor. Och jag är himla nöjd över att det numera dyker upp en annan tanke efter de där första reflexmässiga som får mig att känna mig dum. Nämligen: Då tycker vi väl olika då helt enkelt.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Pin It on Pinterest