Close

Världens skönaste förlossning

Världens-skönaste-förlossning

“Gud vilken skön förlossning”.

Så reagerar en del när jag berättar om när Märta föddes. Det var nämligen en väldigt snabb förlossning. Det tog tre timmar från första värken till att hon låg i min famn. Störtförlossning, kallas det visst hehe. Och eftersom man lätt associerar snabbt med bra får en del något drömskt i blicken när jag berättar om det, och sedan säger de något i stil med citatet ovan.

Och det gör mig så himla ledsen varje gång.

Min upplevelse av förlossningen var nämligen att det var helt jävla hemskt. Det kändes som om jag blivit överkörd av ett tåg, släpats med längs rälsen, och precis när tåget saktat in och jag bara ville sövas ner för att slippa känna hur ont det gjorde, då ville folk att jag skulle hålla i en bebis som de påstod var min dotter. Var tysta och SÖV MIG, var det enda jag kunde tänka. Kort sagt kändes det som ett trauma alltihop. (Sorry om nån stackars gravid blir uppskrämd nu, så här i efterhand var det ändå värt det och det behöver inte alls kännas så där. Vissa älskar ju att föda barn, de känner sig typ starka och coola, så det kan lika gärna bli så för dig. Inga fler skräckdetaljer nedan nu, lovar!)

Forlossning

Sprillans ny Märta och jag har hunnit lugna mig.

Hur som helst. Jag förstår att det kan låta som en skön förlossning som var så snabbt avklarad. Så klart. Men eftersom jag inte upplevde det så, känns det som om jag är fjompig som tyckte att det där var så himla farligt. Jag får också en extrem lust att förklara att det minsann inte alls var så härligt som du kanske tror. Jag vill liksom ta tillbaka min upplevelse, rättfärdiga mina känslor.

Men det finns ingen fakta jag kan styrka min upplevelse med. Inga siffror. Inga konkreta bevis. Det enda jag har är mina känslor. Jag upplevde det som traumatiskt, och då var det så.

När jag skriver det här känns det ju självklart. Men det är ändå lite motigt att kräva det tolkningsföreträdet, när någon redan talat om hur de tycker att jag bör ha upplevt det. Ofta brukar jag därför slänga in lite saker i berättelsen, som hur tätt det var mellan värkarna eller hur öppen jag var när jag kom in till förlossningen. Nästan som en gubbe på ljugarbänken, vars fiskfångst blir större och större för varje gång han berättar om den, ni vet. ”Det var så hääär tätt mellan värkarna.” (Stämmer, har appen kvar där jag klockade dem.) ”Barnmorskan sa att hon aldrig varit meeed om nåt liknande.” (Lögn, så var det ingen som sa.) Eftersom det känns som om mina känslor inte skulle vara tillräckligt.

Men grejer är att känslorna så klart är tillräckligt. Det är ju för fan det enda som spelar någon roll: Hur man själv upplevde det. Oavsett om det är en störtförlossning som går superfort eller en som tar trettio timmar. Om allt förlöper by the book eller om det tillstöter komplikationer längs vägen. Snitt, vaginalt, sugklocka, i en yogapose eller i en sjukhussäng. Det behöver liksom inte spela någon roll för upplevelsen. Det kan ju göra det – men rädslor, känslor, tidigare erfarenheter, smärtan, vibbarna i rummet och så vidare kan få även ett skolboksexempel på förlossning att kännas som ett rent jävla helvete.

Jag menar verkligen inte att min förlossning skulle vara jobbigare än någon annans, eller att min upplevelse skulle vara speciell på något vis. Det går liksom inte att jämföra förlossningar eller känslor, och det är absolut inte vad jag är ute efter.

Inte heller blir jag irriterad på de som råkat säga så här till mig. Det är lätt hänt ju. Man tror att man kan leva sig in i någon annans känslor utifrån pusselbitar i en berättelse, bara det att man har tolkat informationen fel. Jag gör det superofta, eftersom jag är så hetsig. Jag hinner liksom inte vänta in den andra innan jag vill visa att jag förstår hur hen känner sig. Men jag gissar ju egentligen bara och vips så har jag sagt nåt som blir asfel.

Vän: Jag är grav…

Jag: GRATTIS!!! När är BF, vill du låna mina gravidtajts, tror du att din bebis vill bli kompis med min bebis?!?!?!

Vän: …id och ska göra abort imorgon pga *skäl* och behöver ditt stöd.

Fan vad jag ska försöka bli bättre på det här. Vara tyst och lyssna. Annars fråga. Innan jag försöker sätta ord på nån annans upplevelse, oavsett vad det gäller.

Ha en fin fredag nu, trots att den verkar bli mulen.

fyra månader senare

Fyra månader senare, värt allt och lite till.

Du kanske också gillar:

Jag minns alla mina förlossningsböcker och hur de brukade reta mig.

Mammamage, vilket hån.

Och psst, glöm inte följa mig på Bloglovin, så du inte missar kommande inlägg.

2 thoughts on “Världens skönaste förlossning

  1. Så bra sagt! Tror att det är fler som haft en sån störtförlossning som du som upplevde det traumatiskt och tycker det är inte konstigt alls att det blir så man känner. Känner också lite så även om det inte gick riktigt så för mig (2,5 timma från öppen 3 cm men 8 timmar från värkstart). Tycker du har helt rätt i att upplevelsen är det enda som betyder något oavsett om det var skolbok eller riktigt komplicerat. Det finns de som vid nästa graviditet får förlossningsstöd inför förlossningen när man haft en så snabb första och i vissa fall gör man planerad igångsättning för att man ska kunna hinna få EDA och sånt om man vill!

    1. Ja, det gick ju superfort för dig med, och oavsett hur fort eller långsamt det går är det bara upplevelsen som spelar roll. Om vi skaffar fler barn vet jag inte om jag vågar annat än att planera igångsättning, så jag hinner får EDA eller iaf hinna lära mig lustgasen och så. Kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Pin It on Pinterest