Close

Fontanellångest

Ibland borrar jag in fejset i bebisens fjuniga hår och pussar tills jag knappt kan andas längre.

Det är kanske det mysigaste som finns, ända tills det känns som om det sviktar lite och jag inser att holy fuck det är ju FONTANELLEN och den är mjuk och dunkar av hennes puls och är ett frikkin hål in till hennes hjärna.

Jag hatar fontanellen.

Hatar tanken på den.

Hatar sviktet.

Hatar att min bebis hjärna ligger där alldeles oskyddad.

Okej, inte oskyddad. Omgiven av superstarka hinnor och hud, men ändå. Inte asbra skyddad.

Redan innan jag fick barn hatade jag den.

Hade tvångstankar om att trycka hårt på den med något vasst. En sax kanske.

På samma sätt som jag kan tänka på vad som skulle hända om man körde upp en penna i näsan. Hela vägen in.

Huuuuu.

Kan inte skriva mer nu pga äcklet.

Får försöka tänka på trevliga saker.

Syrener, mon amie-koppar och bra böcker.

Raindrops on roses and whiskers on kittens.

Och så vidare.

Hoppas att ni får en bra onsdag. Själv ska jag hålla mig i skuggan eller inomhus till och med, den här värmen tar knäcken på mig. (Men snälla värmen stanna kvar, jag älskar dig ändå.)

Och ikväll ska jag äta tapas och prata skrivande med fina Anna. Det blir grejt!

Kram, och akta fontanellerna i er närhet <3

Du kanske också gillar:

Definitionen av jobbigt

Barnvagnsbio, så funkar det (inte)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Pin It on Pinterest