Close

Mommy och kimchi

Hej kära vänner. Först av allt: GLÖM INTE ATT RÖSTA!! Gå och förtidsrösta om du inte är säker på att hinna på söndag. Och har du en vän eller anhörig som vill rösta men inte vet riktigt hur man gör: Hjälp hen att kolla upp var man kan rösta de här sista dagarna. De flesta bibliotek, sjukhus och liknande ställen har en röstlokal, och man behöver bara ha ett id med sig, inget röstkortstjafs behövs. Och funderar du på att rösta på ett parti som är rasistiskt, vill avskaffa demokrati, hatar frihet, press, information, hbtqi-personer och vill inskränka kvinnors rättigheter och skiter i klimatet – snälla fundera ett varv till. Hör av dig om du vill bolla tankar, så kan jag förklara hur jag tänker och varför det är en enorm gambling att rösta SD, oavsett orsak!

Så! Det jag egentligen tänkte skriva om var Mommy. Filmen alltså. Har ni sett den? Det är Xavier Dolan som gjort den, och den är alldeles, alldeles fantastisk. Sjukt för övrigt att Xavier gjorde den innan han ens fyllt 25. Vad gjorde jag när jag var 25? Låg bakis på min säng och kollade på Grey’s Anatomy och hade ångest över en klurig hemtenta typ.

Men Xavier la ingen tid på såna trivialiteter när han var 25. Istället skrev, producerade och regisserade han alltså Mommy, som handlar om en kvinna, hennes son Steve, och om deras relation som är lite flippad men fin och de är så jävla härliga och jobbiga båda två.

Jag har två favoritscener som Märta och jag dansar till på Youtube ibland, på hög volym när vi är hemma mitt på dagen och ingen granne kan störas.

Det är On ne change pas-scenen:

När Steve, hans mamma och deras granne lyssnar på Céline Dion och dansar i köket. Deras granne som stammar ganska mycket visar sig kunna sjunga och hon släpper loss lite efter massa vin och cigg och Céline.

Och Wonderwall-scenen:

När Steve först åker skateboard och är uppenbart tillfreds för en gångs skull, och sedan springer mitt i gatan med en kundvagn full av saker han eventuellt snattat och kastar apelsiner på bilarna som passerar, och hans mamma och deras granne först är arga men sedan skrattar de bara för det är så absurt och sedan cyklar de hem och käkar pasta.

Svårt att göra den rättvisa i text, men se den, den är bra!

Och fundera inte för mycket på vad du själv gjorde när du var 25. Det är bara ångestframkallande.

Jag har ju lovat att tala om hur det går med kimchin och alltså, den tar sig nog. Men just nu smakar den … surt. Och lite skumt. Inte som kimchi riktigt. Men inte äckligt i alla fall, så jag tror att ett par veckor i kylen kan göra susen kanske. Hehe, om nån är bra på kimchi så kan ni ju hojta till om ni har tips som ni tror att jag kan behöva. Det uppskattas!

Det är extremt olika mig att greja med såna här långdragna projekt, jag brukar inte ha tålamod. Jag har ju börjat baka också som ni kanske vet, svingott kalljäst bröd som kräver en natts framförhållning, vilket i min värld är helt sjukt hurtigt. Men jag har en spaning på gång kring att jag lagar mat och bakar när jag mår bra och inte är stressad, så kanske är kimchin och brödet mitt ultimata sundhetstecken?

Nu kallar Märta, så gotta go. Vi är båda förkylda och griniga men blåsorna är i alla fall borta nu. Hej för idag, och glöm inte att rösta, och kolla på Mommy om ni har möjlighet!

Du kanske också gillar:

Jag gick på biodejt

Boktips: Hunger

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Pin It on Pinterest