Close

Märta gosar

Alltså herregud, det verkar som om Märta läste mitt senaste blogginlägg där jag beklagade mig över att hon inte går att söva utan frenetiskt gungande.

För plötsligt somnar hon i sitt babynest, alldeles stilla och ovaggad.

Igår lade jag henne i babynestet i vår säng, gav henne välling och var sedan beredd på att plocka upp och gunga henne. Men istället för att leva runt som hon brukar, gnuggade hon bara in sitt huvud mot min arm och … somnade. Och vid förmiddagsluren idag – samma sak!

Och inte nog med det, hon har börjat gosa också.

Eller, hon har börjat liksom slänga med sin panna mot mitt ansikte, som om hon skallar mig, samtidigt som hon har munnen öppen och blöter ner min näsa och mina kinder.

Solklart gos, väl?

Hoppas nu att detta håller i sig, och att hon blir aningen mer försiktig i sin approach snart. Visserligen finns det ingen jag hellre blir skallad av än just Märta, men ändå, det gör ont.

Okej, det får räcka idag, för nu ska jag gosa!Märta gosarMärta gosarMärta gosar

Hej från oss!

Du kanske också gillar:

Filmtips och kimchi

Något att skämmas över

Åttamånaderskrisen

När Märta var nyfödd var allt superjobbigt. Jag var mitt inne i en förlossningsdepression, vi sov inte, jag var konstant rädd för att hon skulle dö av random anledningar och eftersom det var mitt i vintern var det mörkt och deppigt allting. Hu, det var en jobbig tid.

När hon fyllde tre månader blev saker aningen lättare. Hon sov lite längre i stöten och verkade fatta att det var främst natten man skulle sova på. Det var lättare att söva henne. Hon var gladare när hon var vaken. Jag slutade med amningen som aldrig passat för oss och ja, det mesta blev lättare när hon blev tre månader helt enkelt. Sedan dess har det gått upp och ner så klart, men den övergripande känslan har ändå varit att det hela tiden blir lite, lite lättare.

Tills nu.

När bebisen slutade sova

Nu när hon är åtta månader är det som om vår spralliga men relativt enkla och nöjda bebis har bytts ut mot en gnällig och missnöjd bortbyting. Hon bryter ihop på grund av allt och inget. Hon vill inte sitta i knät, inte gosa, inte krypa omkring, inte äta fruktgröt och gud förbjuden att man råka röra henne när hon håller på att somna. Mitt bästa sovknep – att lägga en tung hand på hennes mage – är alltså uteslutet nu. Men jobbigast av allt: Bebisen har slutat sova. Hon vaknar varje timme eller oftare, nätterna igenom och går inte att söva på annat sätt än kraftigt, nästan aggressivt gungande. Förra veckan kunde jag inte räta ut mina armar eftersom jag hade gungat henne så mycket med böjda armar att de liksom fastnat i det läget. Som Lillbabs hälsenor, ni vet.

Och det här verkar vara ett vedertaget fenomen. Inte armproblemen alltså, utan åttamånadersfasen. Åttamånaderskrisen. Åttamånaderssvackan. Åttamånadershelvetet.

Internet är fullt av berättelser om bebisar som slutat sova vid åtta månaders ålder. Och om bebisar som blivit gnälliga och ledsna vid åttamånadersstrecket. Man tror att det har att göra med att de vid den här åldern börjar förstå att de inte sitter ihop med föräldrarna. De blir oroliga för att bli övergivna, och kallar på uppmärksamhet. Det brukar gå över inom en månad, och det enda man kan göra är att finnas där och gunga och vagga och låta dem vara nära, om det är det de vill. Men det som var skönast att läsa var nog att det här beteendet inte betyder att barnet är otryggt, vilket jag var rädd för. Jag trodde att det var Mark och jag som hade orsakat det här. Att vi inte hade gett henne det hon behövde, i form av kärlek och närhet och trygghet. Men det är inte det den här fasen betyder. Den betyder bara att hon just nu behöver lite extra mycket uppmärksamhet, för att lära sig att vi finns kvar även om vi går ut ur rummet en sekund.

Varför visste inte jag om det här? Visste ni om det här? Om inte – varsågoda för informationen.

Nu håller jag tummarna för att det snabbt går över, så att mina stackars armar kan bli normala igen, och så att vi kan börja sova lite bättre om nätterna.

Nu måste jag sluta strax pga ska till tandläkaren (utan att ha fixat barnvakt till Märta, ogenomtänkt, jag vet), men vill bara tala om att kameran är upphittad! Jag hade lagt den i en byrålåda inför visningen och hittade den häromdagen igen. Så nu blir det färre mobilbilder och fler fina kamerabilder. Inte idag dock på grund av orkar ej och hinner ej.

OCH! Jag klippte håret häromdagen! Väldigt spontant, väldigt hastigt och väldigt … slarvig. Jag var nära att klippa lugg men besinnade mig som tur var och tog bara topparna. Välbehövligt kan jag tala om, jezus vad blekning sliter 😱

När bebisen slutade sova

Ni ser, mörk bild men fin ändå juh <3

Det får vara allt för idag. Vi hörs snart igen!

Du kanske också gillar:

Restips och tågkärlek

Veckans utmaning

Veckans utmaning

Jag trodde att veckans utmaning skulle vara att städa hemma så att lägenheten blev presentabel nog för lägenhetsvisningar. Plus då att hålla det städat mellan söndag och tisdag då visningarna skulle gå av stapeln.

Istället blev veckans utmaning att rodda med ovanstående samtidigt som Märta fick feber och ilskna blåsor i munnen. De verkar göra ont, för hon vill varken äta, dricka eller sova.

Vi som hade det så fiffigt uttänkt. Eftersom det blir bombnedslag hemma bara vi kliver innanför dörren, hade vi bjudit in oss själva på middag hos snälla vänner både lördag, söndag och måndag. Helt enkelt minimera tiden hemma, och stöka till hos andra istället. (Tips förresten, life hack deluxe!)

Istället har vi fått isolera oss hemma med Alvedon, Ipren, Soygurt och Babblarna. Alvedon och Ipren pga uppenbara skäl, soygurt för att lindra svedan i munnen lite, och Babblarna eftersom … well … Babblarna är magiskt. (Också life hack deluxe!)

Idag har vi i alla fall fått en läkartid, så håll tummarna för att de säger att det är ett ofarligt virus som går över fort, och att de ger henne en mirakelmedicin som hjälper asap.

Här bild från igår, under den fantastiska timme som både Ipren- och Alvedon-effekten peakade och Babblarna gjorde underverk.

Veckans utmaning

Hej för idag, hoppas ni har en roligare vecka än vi <3

Du kanske också gillar:

Tågtips och tågkärlek

Något att skämmas över?

Kära granne med kolikbebis

Kära granne vars pyttelilla bebis gråter otröstlig pyttebebisgråt, timme ut och timme in.

Förlåt för att vi väckte hen härom kvällen genom att skrapa med stolarna på balkongen. Det var dumt, vi förstår det. Vårt kid vaknade också, och en stund skrek de ikapp över gården. Det kanske du hörde. Alla andra grannar hörde det nog i alla fall. Men när vårt kid somnat om, fortsatte ditt. Länge.

Förlåt igen.

Jag har noll erfarenhet av kolik, men hoppas hoppas för din skull att det går över snart. Folk säger ju att det gör det.

Eller, din bebis kanske inte ens har kolik, jag har ju ingen aning, men ändå.

Hoppas du inte drar dig för att ha balkongdörren och alla fönster öppna om det hjälper mot den här fuktiga, äckliga, tryckande värmen. Vi ska anstränga oss mer för att inte väsnas så.

<3

Något att skämmas över?

Att skämmas

När vi var ute och åt härom kvällen – Mark, Märta & jag, plus Marks mamma och syster – pratade vi om vilka saker vi värderar och njuter av i tillvaron. How very carpe diem, jag vet.

Hur som helst. Vi bortsåg från sånt vi inte kan styra över, alltså hälsa och tillståndet i världen m.m., och listade istället saker som att äta god mat, hänga med familj och vänner, kultur och liknande. En sak som jag inte funderat så mycket över tidigare men som både Marks syster och jag hade med på våra listor, var att bada.

Under sommarhalvåret är det typ det enda jag vill göra. I en insjö eller i havet, det är inte så kinkigt. Att tillbringa en varm sommardag uppe på land känns som att kasta bort en liten del av livet typ. Jag vill ha med mig en bra bok eller ett korsord, kaffetermos, mackor och kardemummakaka, och ligga länge, länge i vattnet. Och på sistone har jag insett att det här är en av de grejer jag kommer få kompromissa med, nu när Märta gjort intåg i mitt liv. Visst kommer vi bada, men inte på det här sättet. Jag kommer inte kunna stirra ner i DN:s lördagskryss i flera timmar i sträck, med pauser bara för att svalka mig i sjön. Jag kommer inte kunna plöja Donna Tartts nästa roman på bara ett par dagar, stående med vatten till midjan i strandkanten. De närmaste åren kommer handla mer om att jaga Märta, och se till så hon inte drunknar/bränner sig i solen/drar till skogs/inte bryter ihop pga uttråkad. GUD så jobbigt!

Och när jag identifierade den tanken och fick idén att skriva ett blogginlägg om den, skämdes jag över mig själv. För det är ju en bagatell. Herregud, jag har ett efterlängtat barn, tak över huvudet, vi är friska och så vidare. Att inte kunna bada precis när jag vill, hur länge jag vill, det är ju ingenting att klaga över.

Och jag klagar inte (hehe, eller?). Poängen här är i alla fall inte att det är synd om mig. Jag har fått ett barn istället för oändligt antal bad. Det är en finfin deal.

Men, jag tror att det är viktigt att våga säga högt att bagateller också kan vara jobbiga. Det är nog det enda sättet att minska känslan av skam. Man är inte en dålig förälder om man saknar delar av hur livet var innan man fick barn. För män är det nog ganska självklart. Mark skäms inte det minsta för att han saknar att kunna sova länge på morgonen. Det är ju självklart, tycker han. Men för kvinnor tror jag att det krockar med bilden av hur en bra mamma ska vara. Det låter befängt när man säger det rent ut så här, men det smyger sig på rätt ofta i vardagen tycker jag, och jag tror inte att jag är ensam om det.

Och ju mer vi vågar erkänna pinsamma tankar och känslor, desto mindre skamfyllda blir de. Så jag bjuder på den här idag: Jag saknar att inte kunna bada hur mycket jag vill.

Något att skämmas över

Ny typ av strandhäng. Också fint, men inte lika avkopplande <3

Här kommer i alla fall tre tips för svalka, för dig som oavsett anledning inte kan bada denna infernaliskt varma sommar:

1. Fyll en blomspruta med kallt vatten och spreja fejan, kroppen och närstående.

2. Frys in lite vatten i plastpåsar, eller ta en kylklamp om du har, och linda in i en handduk.

3. Frys saft eller citronvatten i en petflaska och drick när det fryst lite mer än halvvägs. Håller sig kallt länge.

Att skämmas

Kolla, som ett kylelement i sovrummet. Effekten blev dock större när vi la dem i sängen!

Hur tänker ni kring det här, är det skämmigt eller bra att ventilera jobbiga bagateller? Finns det saker ni saknar från tiden innan kids som känns så futtiga att ni inte vågar säga dem högt?

Ta hand om er i värmen, fina läsare.

Du kanske också gillar:

Långhelg slutar alltid med bråk

Fontanellångest

Semester

Semester, Skåne!

Man går hem längs en skogsväg, parkerar vagnen och fyller kepan med vildhallon.

Bebisen gillar dem inte, och man blir lite besviken, eftersom: hallon!?

Sen käkar man upp rubbet själv och inser fördelarna med ett kräset barn.

Det är uteservering och kallt vitt vin och kulörta lyktor som gör sig bra på bild.

Det är roddandet i att vara nio personer i åldersspannet noll till nittiofyra år, varav tre är veganer, en är gravid, de flesta är tidsoptimister och har – hur ska jag uttrycka det – ett rikt känsloliv och alla går på lite olika mat-och-sov-klockor. Plus, just precis nu är en av oss på akuten med en öronpropp inkörd så långt i hörselsgången att den knappt syns längre. Rafflande!

Men om jag ska vara ärlig är det också vansinnesdepp som slår till från ingenstans. Jag fick en depression under graviditeten som övergick i en förlossningsdepression, och även om jag mår svinmycket bättre nu än i vintras så kommer det rejäla svackor ibland. Och är det inte ofta så, att svackorna och deppen kommer när man är ledig? Deppen över otillräcklighet, över att livet är så kort, över alla samlade rädslor som härjar fritt i hjärnan under långa, lediga dagar. Deppen över deppen i sig, och över orken som inte finns. Nu ska vi ju ha så himla HÄRLIGT, och så vill jag bara maratonkolla Netflix och moffa lösgodis i ett mörkt sovrum.

Jaja, det jag ville säga var bara: Tänk på att bakom härliga sommarbilder finns en roddig vardag, igensatta örongångar och ibland även vansinnesdepp. Det var allt.

Kram!

Du kanske också gillar:

Fem saker du inte visste om Mors dag

Definitionen av jobbigt

Sex månader

För nästan exakt sex månader sedan kom hon med buller och bång. Eller okej, med skrik och lustgas, men ni fattar. Märta kom, och sedan dess har inget varit sig likt samtidigt som allt är precis som det brukar.

Så här: Innan jag fick barn trodde jag att så fort en bebis damp ner så förvandlades man till en förälder. Och det gör man ju, man är ju nåns förälder, men jag tänkte att man på något magiskt vis förändrades och blev en sån som har praktiska kläder på sig, som kommer i tid och kör bil och gör andra vuxensaker. Men så är det ju verkligen inte alls. Jag är fortfarande bara … jag. Och jag är så glad för det, även om livet säkert hade varit lite enklare om jag vågade köra bil och kunde ta på mig en rejäl jacka när det är kallt.

Jaja, så här har i alla fall månaderna sett ut. Sex månader, sex bilder.

Den första dagen, så skumt att hon nyss låg inuti min kropp. Och hon bara blundade och låg hopkurad och tyckte säkert att världen kändes kall och omysig i kontrast till min livmoder som säkert var det bästa hänget ever.

Nån vecka gammal, och Boris tolererade henne fortfarande. Det gör han not so much längre. Idag kissade han i hennes babynest till exempel, vad tror ni han försökte säga med det?

Märta och hennes BFF Maggie ses första gången ever. De är födda samma dag vilket jag inte kan släppa. Min bästis och jag är födda med bara två veckors mellanrum, och när vi var små pratade ofta om att vi nästan hade kunnat vara tvillingar (öh?), och nu när Märta och Maggie kom samma dag projicerar jag nog min tvillingbästislängtan på dem.

Två månader. Blek bild, gullig unge.

Tre månader: Mycket bra period klädmässigt för Märta. Hon kunde ha både den snygga gröna mössan som gudfar Johan stickat, och de gulliga leopardsockorna som hon ärvt av sin kusin.

Sex månader, glad som tusan trots att byxorna är bakochfram, och middagssällskapet blev sjuka och ställde in. Men vi festade på i alla fall: Tårta, cava, ballonger och finservetter. Klart vi måste ta en uppstyrd familjebild då ju!

Vi hörs snart igen, kram och god natt!

100 grejer jag saknar med att amma

1. Sättet Märta rynkade på näsan och grymtade när hon inte fick tag ordentligt. Det gulligaste hittills i livet.

2. Känslan av att kunna flasha boobsen när som helst, var som helst. Liksom, här sitter jag på Moderna/i parken/på tunnelbanan med tuttarna ute. Och ingen kan stoppa mig.

Punkt 3 – 100. Kom inte på något.

Åtta veckor körde jag på, sen pallade jag inte mer och herrejezus vilket bra beslut. För oss då, en del gillar ju amning. Funderar du på om det är nåt för dig så testa vetja. Men lägg ner det om det inte känns bra. Så enkelt får man faktiskt göra det för sig.

Det får räcka för idag, vi hörs snart igen!

Du kanske också gillar:

Fem saker du inte visste om Mors dag

Definitionen av jobbigt

Långhelg slutar alltid med bråk

Fredag, gynekologen

Pust, kan knappt tro det här vädret, hur det bara fortsätter och fortsätter.

Jag som brukar sitta klistrad vid SMHI:s app har lagt ner det helt, eftersom man ju bara vet att det kommer bli varmt imorgon och i övermorgon och dagen därpå också. Som om man befann sig vid Medelhavet.

Hörde just på P1 om fågelungar som kastar sig ur sina bon i panik pga värmen. I feel you, fågelkidsen <3

Idag ska jag släpa med mig Märta för att gå till gynekologen ända borta vid Karlaplan. Hur gör man ens det, besöker gynekologen i sällskap av en femmånaders? Hoppas ju på att hon ska sova sig igenom det, men om hon är vaken och i sitt gnällmode? Låter henne gnälla i vagnen? Håller henne i famnen och sjunger Mors lilla Olle medan gynekologen rotar runt där nere? Blir han störd då och riskerar att göra fel?

Vet att många undviker manliga gynekologer och jag förstår verkligen det. Gud så många skäl man kan ha till att tycka att det känns jobbigt. Jag har besökt en creepy, en aggro och två svinbra manliga gynekologer. Så 50/50 är mitt track record. Rätt dåligt ju, att två av fyra var så pass märkliga att jag minns dem flera år senare. Den som var aggro fräste åt sina kvinnliga kollegor samtidigt som han rumsterade om där inne, rätt hårdhänt. När han gått tröstade vi kvarvarande kvinnor varandra, alla var lite ledsna. Sjukt ju.

Den jag ska till idag är hur som helst en av de där braiga 50 %. Hoppas han gillar barnskrik, för det finns det ju risk för.

Jenny bild

Nu drar vi, hej så länge!

Du kanske också gillar:

Definitionen av jobbigt

Det ska börjas i tid

Fem saker du nog inte visste om Mors dag

Mors dag

Visste du att jag inte gick utanför dörren på hela mors dag, trots att det var 24 grader varmt och sol? Inte ens ut på balkongen gick jag, och absolut inte ner till bageriet för att köpa mors dag-fika som jag hade planerat. Istället försökte jag röra ihop jordnötssmör, sirap och kakao till ”snickers”. Det blev inte gott. (Hur är det ens möjligt, med så lovande ingredienser?)

Visste du att anledningen till att jag inte gick ut, var att Märta kommit in i nån sorts femmånaderssvacka som innebär ingen sömn och hundra timmar skrik om dan?

Visste du att vid femtontiden på mors dag, när det var tre timmar kvar innan Mark skulle sluta jobbet, då var Märta så ledsen, mina käkar så spända och jag så svettig att jag övervägde att ringa och be honom att skita i jobbet och bara komma hem, på en gång? Att han skulle behöva lämna ett tiotal hjärtpatienter obevakade på SÖS, det kändes inte jätteviktigt just då.

Visste du att jag vid klockan fyra fortfarande inte hade lyckats lugna Märta, men att jag kastat av mig klänningen i en hög på golvet och i alla fall inte svettades längre, och att jag hade satt i öronproppar eftersom det ringde i huvudet? Måste komma ihåg att göra detta oftare, gå naken och använda öronproppar till vardags.

Visste du att när Mark till slut kom hem med ostar, oliver och ett gåvobevis från Läkarmissionen till förmån för förlossningsvåden i utsatta områden i Tanzania, då skämdes jag inte ens över att jag tyckt så synd om mig själv, trots att jag har det så bra? Jag var bara så glad att han var hemma och kunde ta över Märta.

Gud så sentimentalt det här blev, och egofixerat.

Jaja, det kändes i alla fall lite bättre när Mark nattat Märta och jag fått gå loss på osten. Och idag får jag revansch – om ett par timmar ska jag träffa Johanna och Maggie nere vid sjön och bada och picknicka.

Det är ju rätt fiffigt det här med föräldraledighet – man kan ta igen en bortdeppad söndag på en måndag istället.

Mors dag

Ha en fin måndag hörni, hej hej!

Du kanske också gillar:

Långhelg slutar alltid med bråk

Barnvagnsbio, så funkar det (inte)

Följ mig gärna på Bloglovin.

Pin It on Pinterest