Stäng

Fredag, gynekologen

Pust, kan knappt tro det här vädret, hur det bara fortsätter och fortsätter.

Jag som brukar sitta klistrad vid SMHI:s app har lagt ner det helt, eftersom man ju bara vet att det kommer bli varmt imorgon och i övermorgon och dagen därpå också. Som om man befann sig vid Medelhavet.

Hörde just på P1 om fågelungar som kastar sig ur sina bon i panik pga värmen. I feel you, fågelkidsen <3

Idag ska jag släpa med mig Märta för att gå till gynekologen ända borta vid Karlaplan. Hur gör man ens det, besöker gynekologen i sällskap av en femmånaders? Hoppas ju på att hon ska sova sig igenom det, men om hon är vaken och i sitt gnällmode? Låter henne gnälla i vagnen? Håller henne i famnen och sjunger Mors lilla Olle medan gynekologen rotar runt där nere? Blir han störd då och riskerar att göra fel?

Vet att många undviker manliga gynekologer och jag förstår verkligen det. Gud så många skäl man kan ha till att tycka att det känns jobbigt. Jag har besökt en creepy, en aggro och två svinbra manliga gynekologer. Så 50/50 är mitt track record. Rätt dåligt ju, att två av fyra var så pass märkliga att jag minns dem flera år senare. Den som var aggro fräste åt sina kvinnliga kollegor samtidigt som han rumsterade om där inne, rätt hårdhänt. När han gått tröstade vi kvarvarande kvinnor varandra, alla var lite ledsna. Sjukt ju.

Den jag ska till idag är hur som helst en av de där braiga 50 %. Hoppas han gillar barnskrik, för det finns det ju risk för.

Jenny bild

Nu drar vi, hej så länge!

Du kanske också gillar:

Definitionen av jobbigt

Det ska börjas i tid

Fem saker du nog inte visste om Mors dag

Mors dag

Visste du att jag inte gick utanför dörren på hela mors dag, trots att det var 24 grader varmt och sol? Inte ens ut på balkongen gick jag, och absolut inte ner till bageriet för att köpa mors dag-fika som jag hade planerat. Istället försökte jag röra ihop jordnötssmör, sirap och kakao till ”snickers”. Det blev inte gott. (Hur är det ens möjligt, med så lovande ingredienser?)

Visste du att anledningen till att jag inte gick ut, var att Märta kommit in i nån sorts femmånaderssvacka som innebär ingen sömn och hundra timmar skrik om dan?

Visste du att vid femtontiden på mors dag, när det var tre timmar kvar innan Mark skulle sluta jobbet, då var Märta så ledsen, mina käkar så spända och jag så svettig att jag övervägde att ringa och be honom att skita i jobbet och bara komma hem, på en gång? Att han skulle behöva lämna ett tiotal hjärtpatienter obevakade på SÖS, det kändes inte jätteviktigt just då.

Visste du att jag vid klockan fyra fortfarande inte hade lyckats lugna Märta, men att jag kastat av mig klänningen i en hög på golvet och i alla fall inte svettades längre, och att jag hade satt i öronproppar eftersom det ringde i huvudet? Måste komma ihåg att göra detta oftare, gå naken och använda öronproppar till vardags.

Visste du att när Mark till slut kom hem med ostar, oliver och ett gåvobevis från Läkarmissionen till förmån för förlossningsvåden i utsatta områden i Tanzania, då skämdes jag inte ens över att jag tyckt så synd om mig själv, trots att jag har det så bra? Jag var bara så glad att han var hemma och kunde ta över Märta.

Gud så sentimentalt det här blev, och egofixerat.

Jaja, det kändes i alla fall lite bättre när Mark nattat Märta och jag fått gå loss på osten. Och idag får jag revansch – om ett par timmar ska jag träffa Johanna och Maggie nere vid sjön och bada och picknicka.

Det är ju rätt fiffigt det här med föräldraledighet – man kan ta igen en bortdeppad söndag på en måndag istället.

Mors dag

Ha en fin måndag hörni, hej hej!

Du kanske också gillar:

Långhelg slutar alltid med bråk

Barnvagnsbio, så funkar det (inte)

Följ mig gärna på Bloglovin.

Fontanellångest

Ibland borrar jag in fejset i bebisens fjuniga hår och pussar tills jag knappt kan andas längre.

Det är kanske det mysigaste som finns, ända tills det känns som om det sviktar lite och jag inser att holy fuck det är ju FONTANELLEN och den är mjuk och dunkar av hennes puls och är ett frikkin hål in till hennes hjärna.

Jag hatar fontanellen.

Hatar tanken på den.

Hatar sviktet.

Hatar att min bebis hjärna ligger där alldeles oskyddad.

Okej, inte oskyddad. Omgiven av superstarka hinnor och hud, men ändå. Inte asbra skyddad.

Redan innan jag fick barn hatade jag den.

Hade tvångstankar om att trycka hårt på den med något vasst. En sax kanske.

På samma sätt som jag kan tänka på vad som skulle hända om man körde upp en penna i näsan. Hela vägen in.

Huuuuu.

Kan inte skriva mer nu pga äcklet.

Får försöka tänka på trevliga saker.

Syrener, mon amie-koppar och bra böcker.

Raindrops on roses and whiskers on kittens.

Och så vidare.

Hoppas att ni får en bra onsdag. Själv ska jag hålla mig i skuggan eller inomhus till och med, den här värmen tar knäcken på mig. (Men snälla värmen stanna kvar, jag älskar dig ändå.)

Och ikväll ska jag äta tapas och prata skrivande med fina Anna. Det blir grejt!

Kram, och akta fontanellerna i er närhet <3

Du kanske också gillar:

Definitionen av jobbigt

Barnvagnsbio, så funkar det (inte)

Definitionen av jobbigt

Jag var inställd på att det skulle vara jobbigt att få barn.

Det har man ju läst om. Hur jobbigt det är att inte få sova. Omställningen till det nya livet. Att amma, om man väljer att testa det. Hur bunden man blir. Babyblues. Oron för bebisen. Oron för hela jävla världen. Bara för att nämna några saker.

Och mycket riktigt, det var jättejobbigt.

En del har sagt så här till mig: ”Ja, tror man att det ska vara en dans på rosor att få barn så är det inte så konstigt att man tycker att det är jobbigt sen”.

Och jag blir helt jävla GALEN när folk säger så.

Jag visste att det skulle bli jobbigt. Men det gör det ju inte mindre jobbigt. Det är liksom det som är definitionen av jobbigt: Att det faktiskt är jobbigt.

Så att skuldbelägga nyblivna föräldrar genom att säga ”Det är jobbigt för att du hade fel inställning”. Bara lägg ner.

Det är jobbigt att få barn. Kanske jobbigare än du föreställt dig.

Men bara för att jag nu talat om det för dig, kommer det inte på något magiskt vis sluta kännas jobbigt.

Däremot kanske du känner dig mindre ensam om du vet att det är så för de allra flesta.

Men jag säger kanske.

För det hör liksom också till.

Att när man är i det där mörka hålet som kallas barnets första tre månader, då är det jobbigt och du känner dig ensam, så ensam.

Du tror att alla andra klarar det här, förutom du.

Men det ser bara så ut. Egentligen kämpar de flesta andra med exakt samma sak som du. (Källa: Min bekantskapskrets och typ internet.)

Och därför ska du läsa texter som den här. Som Hormoner & hemorrojder, Det är inte du det är domNödrop från lyckobubblanHit med flaskan. Därför ska du prata med dina vänner, gärna innan din förlossning, och fråga dem om hur det var de där första veckorna. Och höra dina bästa, smartaste, starkaste, coolaste vänner säga: Det var så himla jobbigt.

Så att det långsamt sipprar in att du inte är ensam.

Men antagligen kommer du ändå känna dig ensam stundtals.

Och tycka att det är jobbigt.

Och det är inte ditt fel. Oavsett vilken inställning du haft!

Och det kommer gå över, långsamt och utan att du riktigt fattar hur det gick till.

Men! Och det här är viktigt: Är det för jobbigt finns det bra hjälp att få. Det kan vara supersvårt att be om, men snälla gör det!! (Skriver mer om förlossningsdepression längre fram, det är bajs men går också över!)

Märta bild

Stökig lägenhet, gulligt barn. Och inte lika jobbigt längre.

Definitionen av jobbigt

En till bild, bara pga gullet <3

Du kanske också gillar:

Världens skönaste förlossning

Kära granne med kolikbebis

100 grejer (eller 2) jag saknar med att amma

Tankar om en störtförlossning

Världens-skönaste-förlossning

”Gud vilken skön förlossning”.

Så reagerar en del när jag berättar om när Märta föddes. Det var nämligen en väldigt snabb förlossning. Det tog tre timmar från första värken till att hon låg i min famn. Störtförlossning kallas det visst när det går så snabbt. Och eftersom man lätt associerar snabbt med bra får en del något drömskt i blicken när jag berättar om det, och sedan säger de något i stil med citatet ovan.

Och det gör mig lika ledsen varje gång.

Min upplevelse av förlossningen var nämligen inte alls att det var skönt.

Tvärtom.

Det kändes som om jag blivit överkörd av ett tåg, släpats med längs rälsen, och precis när tåget saktat in och jag bara ville sövas ner för att slippa känna hur ont det gjorde, då ville folk att jag skulle hålla i en skrynklig liten bebis som tydligen var min dotter.

Jag hade inte hängt med mentalt över huvud taget. Man har ju hört att det kan ta flera dygn som förstföderska, och så plötsligt var det över. Innan jag knappt hunnit förstå att det var igång. Kort sagt kändes det som ett trauma alltihop.

Forlossning

Sprillans ny Märta och jag har hunnit lugna mig.

Hur som helst. Jag förstår att en störtförlossning kan låta härligt. Att det kan verka skönt att det gick så snabbt.

Så klart fattar jag det.

Men eftersom jag inte upplevde det som en bra förlossning, får jag alltid en extrem lust att förklara att det minsann inte alls var så härligt. För att på något sätt ta tillbaka min upplevelse och rättfärdiga mina känslor.

Men det finns ingen fakta jag kan styrka min upplevelse med. Inga siffror. Inga konkreta bevis. Det enda jag har är mina känslor, och därför kan det ibland vara svårt att förklara tycker jag. Jag upplevde det som traumatiskt, och då var det så.

Nu när jag skriver det känns det självklart. Men det är ändå lite motigt att kräva det tolkningsföreträdet, när någon säger att det måste varit en så skön förlossning. De har ju redan talat om hur de tycker att jag bör ha upplevt det.

Ofta brukar jag därför slänga in lite saker i berättelsen, som hur tätt det var mellan värkarna eller hur öppen jag var när jag kom in till förlossningen. Nästan som en gubbe på ljugarbänken, vars fiskfångst blir större och större för varje gång han berättar om den, eftersom det känns som om mina känslor inte skulle vara tillräckligt.

Jag säger till exempel: ”Det var så hääär tätt mellan värkarna.” (Stämmer, har appen kvar där jag klockade dem.)

Och: ”Barnmorskan sa att hon aldrig varit meeed om nåt liknande.” (Lögn, så var det ingen som sa.)

Men grejen är att känslorna så klart är tillräckligt. Det är ju för fan det enda som spelar någon roll: Hur en själv upplever det.

Oavsett om det är en störtförlossning som går superfort eller en långdragen som tar trettio timmar. Om allt förlöper by the book eller om det tillstöter komplikationer längs vägen. Snitt, vaginalt, sugklocka, i en yogapose eller i en sjukhussäng. Det behöver liksom inte spela någon roll för upplevelsen. Det kan ju göra det – men rädslor, känslor, tidigare erfarenheter, smärtan, vibbarna i rummet och så vidare kan få även ett skolboksexempel på förlossning att kännas som ett rent jävla helvete.

Jag menar verkligen inte att min förlossning skulle vara jobbigare än någon annans, eller att min upplevelse skulle vara speciell på något vis. Det går inte att jämföra förlossningar eller känslor, och det är absolut inte vad jag är ute efter.

Jag vill bara berätta hur min upplevelse var, och om möjligt skänka tröst till någon annan där ute som upplevt en störtförlossning och inte känt igen sig i bilden en del verkar ha av det som ett ”skönt” sätt att föda på.

Ha en fin fredag nu, trots att den verkar bli mulen.

fyra månader senare

Fyra månader senare, värt allt och lite till.

Du kanske också gillar:

Jag minns alla mina förlossningsböcker och hur de brukade reta mig.

Mammamage, vilket hån.

Fontanellångest

Och psst, glöm inte följa mig på Bloglovin, så du inte missar kommande inlägg.

Det ska börjas i tid

När jag träffade min mamma senast uppdagades det att hon har nedräkning till när Märta fyller fyra månader.

Hon har alltså stenkoll på hur många dagar det är kvar, som om det vore det självklaraste i världen.

Vid fyra månaders ålder kan man nämligen, enligt Livsmedelsverket, börja ge smakportioner till bebisen. Små, små portioner av riktig mat, till skillnad från modersmjölken och mjölkersättningen hon uteslutande käkat fram tills dess.

Mamma ska på fyramånadersdagen köpa en burk persikopuré som hon ska låta Märta smaka på, och hon (mamma, inte Märta) är enormt exalterad inför det hela.

Och självklart har jag inte hjärta att berätta att Märta redan smakat äpple, mango (hit!), currysås, hallonsås, yoghurt (miss!), päron och grapefrukt. För att bara nämna en del.

Varken Mark eller jag har nämligen kunnat hålla oss från att låta henne slicka i sig lite från ett finger, eller direkt från det vi äter. Och det är ju inte hela världen, eftersom det där med tidsangivelser för bebisar knappast är en exakt vetenskap. Det är ju dessutom rätt få päronmolekyler som slunkit ner, eftersom hon dreglar ut det mesta igen.

Men min mamma håller alltså på reglerna, och om 14 dagar kommer hon hit med en burk persikopuré och tar del av Märtas ”allra första” smakupplevelse.

Det blir fint.

Det ska börjas i tid

Ja, ni ser ju: Uppenbart pepp!

Mammamage

Ni vet det där som alla pratar om när man fått barn?

”Det är viktigt att stärka bäckenbotten efter förlossningen.”

”Det är viktigt att göra det på rätt sätt så inte magmusklerna går ihop fel.”

Och sedan:

”Ladda ner den där appen, Mammamage heter den.”

Så sa internet och all världens bekanta så fort bebisen var ute.

Och lyssnade jag? LYSSNADE jag??

Ja, jag gjorde faktiskt det den här gången.

För är det någonting jag har respekt för så är det magmuskler. Tydligen.

Jag laddade ner den himla appen. Bara för att upptäckta att övningarna är indelade i nivåer. Man kommer åt fyra övningar på den första nivån, och för att komma åt fler måste man göra dem åtta (8!) gånger. Sedan kan man låsa upp nästa nivå, med fyra till övningar. Som man måste göra åtta (8!) gånger. Och så vidare.

Vilket ondskefullt sätt att reta en nyförlöst på.

Jag ville ju inte alls göra alla de där övningarna. Någon var för lätt, någon annan för obekväm och nån var bara stentrist.

Det var då jag kom på att man kunde fuska.

Yay!

Jag började sätta mobilen på ljudlös, starta träningsprogrammet och lägga ifrån mig telefonen. Vips var jag på nästa nivå, som var lika tråkig den. Så den fuskade jag mig också igenom. Och nästa. Och nästa.

Nu har jag lagt ner appen helt. Jag kniper ibland framför teven och har ingen aning om ifall mina magmuskler går ihop på rätt eller fel sätt. Men allvarligt talat: Om den här appen hade riktat sig mot någon annan kategori människor än nyförlösta kvinnor – hade man låst övningarna så här då eller förutsatt att användaren själv skulle kunna ta ansvar för att lägga upp sin träning? Typ göra de övningar som rekommenderas men utesluta de allra tråkigaste, obekvämaste eller de man inte förstår sig på?

Jaja, nu ska jag och min fortfarande svaga men mysigt mjuka mammamage ta oss ner till BVC. Och knipa lite på vägen kanske.

Hej för idag <3

mammamage bild

Du kanske också gillar:

Hur få bebis att sova hela natten?

Åttamånaderskrisen

Knytblus för Sara.

Barnvagnsbio – så funkar det

Är inte bio med en bebis det mest enerverande man kan tänka sig?

Nej då, det kan vara riktigt mysigt – men det finns några saker man bör undvika, och ett par lärdomar jag vill dela med mig av.

Här kommer därför en liten guide. Jag ger er: Barnvagnsbio – så funkar det.

På väg till bio bild

(Sammanbiten pga detta ägde rum i mars.)

Johanna och jag bestämde oss för att ta med knoddarna och se Lady BirdBio Rio. De har barnvagnsbio en gång i veckan, på tisdagar vanligtvis. SF har barnvagnsbio flera dagar i veckan och verkar ha samma upplägg som Bio Rio, så kika in hos dem också om du inte har nära till Hornstull.

En viktigt att känna till om barnvagnsbio: Man får inte ta in barnvagnen i salongen. Tänk brandsäkerhet osv. Däremot får man ta in själva insatsen om man vill, och lämna underredet i foajén eller ute på gatan.

Bion började klockan elva och vi siktade på att vara där en halvtimme innan. På vägen dit gottade vi oss i hur tidiga vi var. Så himla skönt att kunna välja platser, slippa köa, hinna amma och sånt innan filmen börjar.

Kanske kommer vi vara först av alla spekulerade vi självgott.

Laughing so hard GIF

Så var INTE fallet. När vi kom fram var foajén proppfull av bebisar i selar, bebisar i barnvagnsinsatser och bebisar i overaller.

När vi trixat oss ur våra egna blöta ytterkläder, köpt biljetter, tappat bort en skötväska och hittat den igen upptäckte vi att maxantalet för barnvagnar inne i själva foajén redan var uppnått.

Jag hade Märta i sele men Johanna hade barnvagn och hade glömt hänglåset hemma, så det var bara att klä på sig och gå ut i regnet och gömma underredet ute på gatan. Det tog en stund men sedan smälte det rätt bra in bland alla andra barnvagnschassin längs med trottoaren.

När vi väl slog oss ner i salongen var det ynka fyra minuter kvar tills filmen började, så det var tur att vi var ute i god tid. (Tips!!)

Men från och med där gick allt som en dans.

De säljer inte ut hela salongen när det är barnvagnsbio så det var lätt att hitta bra platser. Eftersom det var glest i salongen kunde man ha sin vagnsinsats på platsen bredvid sig, och fick plats med skötväska också. Det var dessutom skönt att det var lite utrymme till nästa sällskap, så man slapp ha någon annans skrikande bebis i örat.

Längst bak i salongen fanns micro och skötbord, och belysningen var behaglig men långt ifrån så dämpad som normalt på bio.

Visst hörde man bebisar gnälla, men konstigt nog blev det inte det inferno som man kanske hade kunnat föreställa sig. Blev bebisen skrikig kunde man ställa sig i gången och vagga, eller gå omkring längst bak om man ville. De som satt längst bak och längst fram hade satt sina bebisar på filtar på golvet. Hög mysfaktor!

Mitt i filmen var det paus så man kunde gå på toa, byta blöja och köpa ostmacka i kaféet.

Så för att sammanfatta: ta med ett lås till barnvagnen eller skippa vagnen helt. Var ute i god tid och hitta en bra plats i salongen att boa in dig och bebisen på så är barnvagnsbio sjukt drömmigt. Plus! Gillade Lady Bird skarpt.

Hej för idag!

Du kanske också gillar:

Pekböcker, boktips för bebisar

Världens skönaste förlossning?

Mammamage – vilket hån

Gif via Giphy.

En öm punkt

Jag har upptäckt en ny öm punkt.

För det mesta känner jag mig rätt trygg. Men ibland, vid fel tillfälle, fel humör, är jag tydligen sjukt känslig för andras uppfattning om hur mycket jag bryr mig om mitt barn. Minsta misstanke om att någon kanske tycker att jag inte ser henne, inte ger henne det hon behöver, och jag tar åt mig direkt.

Och jag är ärligt talat överraskad, för jag bryr mig oftast inte så mycket om vad andra tycker om mitt föräldraskap. Det brukar räcka med att jag vet att jag ser henne, att jag vet att jag ger henne allt hon behöver och mer därtill.

Men en dålig dag – fan vad det inte räcker.

En obetänksam formulering från Mark. Ett välmenande råd från en släkting. En apotekanställd som kastar en snabb blick på Märta när jag hämtar ut mina antidepressiva.

Och jag vill bara rymma med en cirkus, för det känns som om de har fattat det som jag har känt på mig och förgäves försökt dölja. Att vem som helst skulle kunna ersätta mig som Märtas mamma och göra ett hundra gånger bättre jobb. Hon skulle inte ens minnas mig.

Och vem vet, så är det kanske. Eller inte. Men det kommer vi förhoppningsvis aldrig få reda på, så jag får göra så gott jag kan bara.

Men en öm punkt är det.

En öm punkt bild

<3

Du kanske också gillar:

Världens skönaste förlossning

Mammamage, vilket hån

Skrattet

Stoppa alla jävla pressar:

Bebisen skrattade.

Ett riktigt bubbelskratt.

Så nu vill jag inte göra något annat än att få henne att skratta igen.

Tyvärr lyckas det inte, det är tydligen bara Marks mamma som är rolig nog att flabba åt.

Tills hon har lärt oss den rätta komiska tajmingen ställer vi in alla andra aktiviteter.

Hej så länge, glöm inte bort mig.

Märta bild

 

Pin It on Pinterest