Close

Sjuk – frisk – sjuk

Jag påbörjade det här blogginlägget igår och tänkte skriva att jag är glad eftersom jag äntligen är frisk efter en seg förkylning. Men så vaknade jag idag och var sämre, så jag fick stryka det och tillbringa ännu en dag knaprande Naproxen, Strepsils (älskar Strepsils i och för sig) och Alvedon.

Men en frisk dag var ju kul i alla fall, tack immunförsvaret!

Under den härliga, friska dagen passade jag på att ta en tur med vår nya cykelvagn. Ni som följer mig på Insta har redan sett den här bilden, men jag älskar den och den förtjänar att tittas på igen, så varsågoda:

Ja herregud, men det där var för nån vecka sedan, och nu har hon vant sig.

Plus att vi köpt en hjälm.

Cykelvagn-hjälm

Som är supergullig men obviously för stor, så den går inte att använda riktigt än.

Cykelvagn-Märta

Så här såg det ut i går i alla fall, när vi tog en tur i Nackareservatet. Vi köpte vagnen på Blocket, och det är en Thule Chariot Cross 2, om nån skulle vara nyfiken. Har inte hunnit använda den så mycket än, men den verkar bra. Snordyr att köpa ny dock, så det lönar sig verkligen att lägga en bevakning på Blocket och försöka slå till när de dyker upp där.

Under min konvalescens de senaste dagarna har jag upptäckt två fantastiska teveprogram som jag tänkte tipsa om. Det ena är Big dreams small spaces. Det är en BBC-produktion men går att se på Netflix nu. Det är superbrittiskt och supermysigt och den superbraiga programledaren Monty Don är så där härligt varm och snäll och kunnig som äldre tevemän kan vara, och jag känner för honom på samma sätt som för Ingvar Storm och Gösta Ekman. Jag önskar att de vore mina farbröder som jag fick äta söndagsmiddag med ibland. (Är det jag som är sexistisk som inte kommer på någon kvinnlig motsvarighet till den mysiga, äldre tevemannen, eller är det SR och SVT som varit dåliga på att hitta mysiga äldre kvinnliga programledare? Uppriktig fråga!)

Hur som helst – Programmet går ut på att Monty hjälper trädgårdsentusiaster att förvandla sina övervuxna och skogiga rabatter och gräsmattor till prunkade drömmar. Se det om ni gillar sånt alltså!

Det andra programmet är Pasta Grannies på Youtube.

Det är en helt fantastisk kanal med videos där italienska damer gör pasta. För hand.

Ibland är de ca 70 bast. Rena rama ungdomen!

Ibland är de ca 94 bast, har skägg på hakan som de sedan länge slutat bry sig om, heter Cesaria och rullar pasta ute i gassande sol.

Cesaria-Pasta

Så här brukar det gå till: Först knådar de degen för hand i minst tio minuter. Cesaria här ovan knådar sin i 30 (!) minuter berättar speakerrösten. Sedan formar de – fortfarande för hand – små, små pastakrusiduller enligt gammal tradition. De blir så fina. Och säkert supergoda. Sedan slänger de snabbt ihop en pesto, en kycklingragu eller något annat gott tillbehör, och allt ser så rustikt och gott ut.

Trodde aldrig att jag skulle sitta fängslad av ett matlagningsprogram, men tji fick jag. Tror det hänger ihop med det jag skrev om häromdagen – att jag lagar mat och bakar när jag är avstressad och inte jobbar för mycket. Då bakar jag bröd eller banankaka, gör en svingod vegolasagne och tydligen även kimchi, har det visat sig. Jag har inte riktigt tänkt på det här mönstret förut, men nu när jag lagt märke till det känns det så självklart. Jag gillar ju att fixa och greja, om jag bara inte är slutkörd mentalt av ett för stressigt jobb, vilket jag haft i perioder. Så i mitt nuvarande avslappnade tillstånd känns det plötsligt helt rimligt att titta på medan en italiensk dam rullar pasta.

Kan dock säga på en gång att jag aldrig kommer ha tålamodet att testa deras recept.

Men det spelar ingen roll, det är mysigt att titta på ändå.

Nu hoppas jag i alla fall att jag blir frisk och orkar ta fler cykelturer och kan träffa folk snart igen. Men som tur är har jag flera avsnitt Big Dreams och Pasta Grannies kvar tills dess.

Du kanske också gillar:

Sober fast färgglad?

Vi flyter med

Mommy och kimchi

Hej kära vänner. Först av allt: GLÖM INTE ATT RÖSTA!! Gå och förtidsrösta om du inte är säker på att hinna på söndag. Och har du en vän eller anhörig som vill rösta men inte vet riktigt hur man gör: Hjälp hen att kolla upp var man kan rösta de här sista dagarna. De flesta bibliotek, sjukhus och liknande ställen har en röstlokal, och man behöver bara ha ett id med sig, inget röstkortstjafs behövs. Och funderar du på att rösta på ett parti som är rasistiskt, vill avskaffa demokrati, hatar frihet, press, information, hbtqi-personer och vill inskränka kvinnors rättigheter och skiter i klimatet – snälla fundera ett varv till. Hör av dig om du vill bolla tankar, så kan jag förklara hur jag tänker och varför det är en enorm gambling att rösta SD, oavsett orsak!

Så! Det jag egentligen tänkte skriva om var Mommy. Filmen alltså. Har ni sett den? Det är Xavier Dolan som gjort den, och den är alldeles, alldeles fantastisk. Sjukt för övrigt att Xavier gjorde den innan han ens fyllt 25. Vad gjorde jag när jag var 25? Låg bakis på min säng och kollade på Grey’s Anatomy och hade ångest över en klurig hemtenta typ.

Men Xavier la ingen tid på såna trivialiteter när han var 25. Istället skrev, producerade och regisserade han alltså Mommy, som handlar om en kvinna, hennes son Steve, och om deras relation som är lite flippad men fin och de är så jävla härliga och jobbiga båda två.

Jag har två favoritscener som Märta och jag dansar till på Youtube ibland, på hög volym när vi är hemma mitt på dagen och ingen granne kan störas.

Det är On ne change pas-scenen:

När Steve, hans mamma och deras granne lyssnar på Céline Dion och dansar i köket. Deras granne som stammar ganska mycket visar sig kunna sjunga och hon släpper loss lite efter massa vin och cigg och Céline.

Och Wonderwall-scenen:

När Steve först åker skateboard och är uppenbart tillfreds för en gångs skull, och sedan springer mitt i gatan med en kundvagn full av saker han eventuellt snattat och kastar apelsiner på bilarna som passerar, och hans mamma och deras granne först är arga men sedan skrattar de bara för det är så absurt och sedan cyklar de hem och käkar pasta.

Svårt att göra den rättvisa i text, men se den, den är bra!

Och fundera inte för mycket på vad du själv gjorde när du var 25. Det är bara ångestframkallande.

Jag har ju lovat att tala om hur det går med kimchin och alltså, den tar sig nog. Men just nu smakar den … surt. Och lite skumt. Inte som kimchi riktigt. Men inte äckligt i alla fall, så jag tror att ett par veckor i kylen kan göra susen kanske. Hehe, om nån är bra på kimchi så kan ni ju hojta till om ni har tips som ni tror att jag kan behöva. Det uppskattas!

Det är extremt olika mig att greja med såna här långdragna projekt, jag brukar inte ha tålamod. Jag har ju börjat baka också som ni kanske vet, svingott kalljäst bröd som kräver en natts framförhållning, vilket i min värld är helt sjukt hurtigt. Men jag har en spaning på gång kring att jag lagar mat och bakar när jag mår bra och inte är stressad, så kanske är kimchin och brödet mitt ultimata sundhetstecken?

Nu kallar Märta, så gotta go. Vi är båda förkylda och griniga men blåsorna är i alla fall borta nu. Hej för idag, och glöm inte att rösta, och kolla på Mommy om ni har möjlighet!

Du kanske också gillar:

Jag gick på biodejt

Boktips: Hunger

Wonder Woman?

Hörni, har ni sett Wonder Woman? Vad tyckte ni i så fall?

Jag måste säga att jag blev rätt besviken.

Blev till exempel lite nedslagen av det faktum att trots att den marknadsförs som en kvinnopowerfilm, så är alla kvinnor som fick vara med vita, unga och ser ut som ett timglas i stålbikini (det är vad amazoner har på sig, inget fel med det tycker jag!). Med några undantag så klart. Och jag vet att Robin Wright är femtio plus, men ser hon ut som det? Nej, för kvinnor får inte se ut att vara över 45 på film, för då kan nån sätta lördagsgodiset i halsen ju.

Männen däremot får vara gamla, unga, snygga, rent ut sagt urk att titta på och spela ett spektrum av karaktärer med bra och dåliga sidor. För rynkiga män som beter sig svinigt är ju inte upprörande på samma sätt.

Men det som stör mig mest är hur de har byggt upp så mycket av humorn på Wonder Womans bekostnad. Hon är så supernaiv att det ska bli roligt. Kläcker ur sig banala repliker, är störigt obstinat, behöver ”hanteras” av den manlige protagonisten och beter sig allmänt genomgalet i tiotalets London. Och med tajming och musik uppmuntras man att antingen fnissa åt henne eller blir stunned över hur jävla snygg hon är när man får se henne ut pilotens ögon. Hon räddar så klart världen och det är coolt, bra, äntligen. Men det mesta innan dess är rätt deppigt att titta på tycker jag.

Kunde hon inte bara fått vara lite streetsmart? Få komma till männens värld och ändå ha … koll typ? Har man sett en manlig superhjälte så här clueless nånsin? Jag är ingen storkonsument av superhjältefilmer, så rätta mig gärna om jag har fel!

Nu peppar jag istället inför Black Panther som tydligen ska vara grym. Får se när bebisen låter mig och Mark gå på biodejt nästa gång. När hon fyllt åtta kanske. Tills dess får jag kanske hitta annat biosällskap.

Tips på två andra coola filmer att trösta sig med, om nån annan också blev besviken på Wonder woman:

Mad Max Fury Road, som fick amerikanska mansaktivister att gråta blod och uppmana till bojkott (låter som ett skämt men det är sant!).

Mad Max bild

Furiosa <3

Och Babadook, inte så actionspäckad men läskig som tusan och fint om en ensamstående mamma och hennes son.

babadook bild

Brrr, läskigt värre!

Nu ska jag bege mig ut i solen. Ha en fin dag!

Blank

Men alltså yay, äntligen peppiga nyheter i kulturdelen: Hur spännande med NRK:s nya serie Blank?!

Den beskrivs som det nya Skam för alla som saknar serien, det vill säga majoriteten av Skandinaviens befolkning väl?

Någon beskrev målgruppen som 19-åringar, men är det nånting vi lärt oss av Skam så är det väl att åldern på kakaktärerna inte behöver sammanfalla med åldern på tittarna (vilket alla som älskar YA predikat länge).

Och japp, det osar verkligen av Skam om det. Karaktärerna finns att följa på Insta, korta klipp och chattar läggs upp kontinuerligt, och av klippen att döma är berättandet likt det i Skam. Långa scener som får ta tid, blickar som bär mycket mening, trevande konversationer och karaktärer man genast tror (önskar!) är ens egna vänner.

Ella och Susanne har gått ut gymnasiet, de delar lägenhet, Ella missar deadline för att söka till högskolan, och så finns det ett par snubbar med i leken också, bland annat Mats. Mycket mer än så har jag inte lyckats fatta än.

På söndagar kommer hela avsnitt, och teve-våren är definitivt räddad <3

Ps. Är det pga att jag blivit gammal som jag inte riktigt pallar kolla på de korta klippen kontinuerligt utan mer än gärna väntar till söndagarna? Mvh Tant

Blank

 

Lady Bird

 

ladybird bild

Jag älskade filmen Lady Bird. Så när en kompis totalsågade den med orden ”vilken jävla skitfilm” och ”50-talets kvinnosyn i förvillande indieförpackning” for en massa tankar genom mitt huvud. Min ryggmärgsreflex i såna situationer är att tänka att jag kanske inte fattat att den var dålig eller hade sunkig kvinnosyn. Jag måste helt enkelt vara en idiot förklädd till kulturarbetare. Nästa tanke var att jag kanske visst hade fattat men gillat den ändå, vilket fick mig att känna mig som en sexistisk (kvinnlig) mansgris.

För är det något jag kan relatera till i filmen så är det känslan av att vilja stå på andra sidan. Den rätta sidan.

På den sidan står de som är så lyckade och smarta att de alltid fattar vad som är bra och inte, och samtidigt så trygga i sig själva att de inte ens har vett att uppskatta det. Och på andra sidan står … jag typ. Nu i vuxen ålder vet jag att den där andra sidan inte existerar, det ser bara ut så på håll. Man jämför sitt eget inre med andras yttre och så vidare. Men i tonåren ägnade jag orimligt mycket tid åt att försöka ändra på mig för att få en biljett dit.

Filmens huvudperson gör det där väldigt tydligt när hon säger att hon bor på ”the wrong side of the tracks”. Plus att hon byter namn från Christine till Lady Bird, ansöker till college så långt bort från hemstaden som möjligt, har svårt att acceptera att hon inte är så bra på matte som hon skulle vilja (vilket löser sig ändå när hon lyckas fuska sig till ett bättre betyg) och ljuger om var hon bor. Behöver jag säg att ”längtan bort” är ett tydligt tema i filmen?

Hur som helst kände jag igen mig så mycket i det där, och samtidigt som jag vet att perfekta klubben inte existerar, så tänker jag att det är det där man pysslar med från tonåren och rätt lång tid framåt. Att omforma sig, försöka komma på vem man vill vara. Men, det finns en viktig skillnad mellan det jag strävade efter i tonåren – att försöka bli nån annan, vem som helst – och att försöka hitta sig själv. Det förstnämnda är ju att förkasta sig själv och det sistnämnda är ju typ en rätt viktig del av livet, eller? Att komma på vem man vill vara och försöka bli den personen. För man är ingen bara så där tror jag. Man blir den man är genom sina val, handlingar, ord. Det hjälper inte att vara en snäll själ innerst inne om man beter sig som ett kukhuvud sju dagar i veckan. Man måste visa det i handlingar också om man ska kunna claima snällheten. Och samtidigt – nån gång beter vi oss alla som ett kukhuvud, och det är okej det med. Så komplext är liksom livet.

Det finns mycket mer att säga om Lady Bird. Klassaspekten, mamma-dotter-relationen, den snälla pappan som det alltid är lättare att gilla än mamman som tar ansvar för hela jävla familjen, det halvdana sexet osv. Men orka skriva om allt. Jag tänker bara säga att jag blir alldeles till mig när jag ser ickeperfekta och komplexa kvinnor i centrum på film. Lady Birds mamma är nedtryckande, passivt aggressiv, kall, men vid andra tillfällen asgullig och bra. Och som sagt, hon tar ett stort jävla ansvar för familjen. På samma sätt är Lady Bird och hennes bästa kompis en massa olika störiga och härliga saker samtidigt. Och hela tiden får de vara viktiga i sig själva och i centrum. Snubbarna som alltid annars får så sjukt stor vikt i filmer, även i filmer som låtsas handla om kvinnor, är bara som rekvisita för att de kvinnliga karaktärerna ska få utvecklas och glänsa.

Så nej, jag tycker inte att det var varken en skitfilm eller en femtiotalsskildring av kvinnor. Och jag är himla nöjd över att det numera dyker upp en annan tanke efter de där första reflexmässiga som får mig att känna mig dum. Nämligen: Då tycker vi väl olika då helt enkelt.

Du kanske också gillar:

Vad Mark inte får i födelsedagspresent

I love Dick

 

The end of the f**king world

Varför The end of the f**king world är ca det bästa jag sett:

Först och främst – karaktärerna. De är truliga, struliga, jobbiga, känsliga, fina, utsatta, välspelade.

Och sättet de pratar på (i nästa liv vill jag återfödas i Storbritannien för att få snyggaste engelskan).

Musiken och fotot.

Plus! Slutet <3

Kan inte bestämma mig för om jag borde trycka på hur rolig den är eller hur sorglig den är, men det är nog det jag gillar mest. Är man som jag känslig för läskiga saker (en av huvudkaraktärerna är alltså övertygad om att han är psykopat och planerar att mörda sin kompis) så är de första avsnitten lite jobbiga. Men har man väl kommit igenom dem så blir det bättre.

Eftersom kvällarna är rätt … trixiga här hemma nu för tiden – mest vaggning, matning, missnöjd bebis, mera vaggning osv. – är bärselen enda sättet att få nån halvtimme att sitta ner utan skrik. (När man är ensam hemma med bebisen dvs., annars turas vi om.) Märta vill nämligen att man vaggar henne stående, som de flesta andra bebisar jag känner. Men i bärselen somnar hon på studs och sedan kan man poppa popcorn, hälla upp lite rödvin och kolla på Netflix (se bild nedan på sjukt nöjd från igår).

tv-gluggande bild

 

Pin It on Pinterest