Close

En ickeminimalist prylbantar

I våras läste jag boken Prylbanta av Elisabeth Byström och Johan Ernfors och skrev ett par inlägg om det. (Finns här och här.) Ni som läste mina texter eller som har läst boken vet att prylbantning är miljövänligt, sparar tid, pengar och ork. Jag vill leva så miljövänligt jag kan, samtidigt som jag har sämre ekonomi nu än tidigare i och med föräldraledigheten. Så fort Märta kom blev det också svårt att få tid till saker jag tidigare tagit för givet. Prylbantning lät alltså verkligen som något för mig, även om jag hade svårt att omfamna det helt. Så hur gick det sen då??

Well, tackar som frågar! Det gick hyfsat faktiskt.

Det kommer nog inte bli någon renodlad minimalist av mig. Jag gillar färg och form och grunkor och vill ha saker framme eftersom jag tycker att det ger mysfaktor. Men jag har tagit till mig några saker av boken.

Först och främst har jag skänkt bort en del böcker och sålt lite kläder och prylar som jag aldrig använder. Jag fick in en del cash, och även om det var lite pyssel med det, var känslan efteråt så himla härlig. Utöver pengarna jag fick in känns det skönt att slippa de där grejerna som bara var i vägen och som gjorde garderoben överfull.

Jag har också fått mig en tankeställare av författarnas resonemang kring tid. Vad mycket tid jag lagt på att researcha saker som jag funderar på att skaffa, åka till affärer och titta, jämföra, scrolla Blocket och Tradera, för att till slut köpa något som jag måste göra plats för och ta hand om. Om jag köper färre saker kan jag istället lägga tiden på att skriva, läsa, hänga med Märta eller något annat mer givande. Låter så sjukt självklart, men jag har faktiskt inte tänkt på det så här konkret tidigare.

Men när man väl bestämt sig för att köpa något, upplever jag tyvärr att det ofta går snabbare och lättare att köpa nytt än att köpa begagnat. Ett par klick på en snygg hemsida, betala med Swish eller Klarna, och sedan får man det gratis eller väldigt billigt levererat till dörren eller utlämningsstället. Så enkelt är det sällan på Blocket eller Tradera om man köper lite större och dyrare grejer, är min erfarenhet. Mest tid sparar man ju genom att inte köpa något alls, men behöver man ändå köpa något får man helt enkelt väga tidsåtgången mot pris- och miljöaspekten. Då vinner ju nästan alltid begagnat (om man ska vara rationell, vilket jag inte alltid är pga lat, otålig och påverkbar av reklam, men so sue me). Vi köpte till exempel en cykelvagn i förra veckan, och köpte beggat trots att det tog rätt mycket mer tid, eftersom prisskillnaden mot nya vagnar var stor och eftersom det finns så bra begagnade vagnar i omlopp att det kändes som resursslöseri att köpa en nyproducerad. Vi kommer snart behöva köpa ytterkläder till Märta och det kommer vi också köpa begagnat, av exakt samma skäl. (Tack förresten för alla grymma tips på Insta om var man köper bäst begagnade ytterkläder, kommer sammanställa till ett eget inlägg snart!)

En superkonkret sak jag gjorde efter att ha läst boken var att göra mig av med glasvagnen med alla prydnader.

Så fin <3. Men den samlade damm som satan, och var inte så värst bebisvänlig heller.

Genom att rensa ut bland böckerna fick jag loss en hylla i mitt inglasade skåp, där prydnadsgrejerna numera bor. Jag behöver alltså aldrig mer damma av prydnadskatter men kan ändå kolla på dem prick när jag vill, hurra!

prylbanta-prydnader
prylbanta-prydnadskatter

Fem prydnadskatter på en och samma bild. Inte så pjåkigt va?! (Plus en apa som min mamma haft sedan hon var liten och som ser lite läskig ut. Stackars femtiotalistbarnen som hade så läskiga leksaker.)

Men min största akilleshäl i form av ägande och shopping är ändå kläderna. Jag har så himla mycket kläder, men jag använder max hälften av dem. Under min graviditet förra året noterade jag en märklig sak. Jag kom bara i några enstaka plagg men jag kände mig alltid fint klädd. Lätt var det också att välja kläder på morgonen. Jag alternerade mellan några outfits som jag trivdes i, och det räckte liksom. Det här skriver författarna till Prylbanta om också, och de rekommenderar att man rensar ut rejält eller gör en kapselgarderob. Idén med en kapselgarderob är att man bara låter ett visst antal plagg vara kvar i garderoben, och resten gömmer man undan. På så sätt blir det lätt att välja kläder på morgonen, och lättare att hålla ordning. Efter några månader justerar man innehållet i garderoben. Man plockar bort plagg man tröttnat på eller inte har användning för, och byter ut dem mot plagg man haft undanstoppade.

Det här tilltalar mig big time! Jag föreställer mig ett nytt liv där jag är lugn och harmonisk (haha!) och får massa gjort tack vare noll klädångest på morgonarna (dubbelhaha!). Så inför hösten har jag bestämt mig för att rensa ut rejält och göra en variant på kapselgarderob. Jag kommer inte sätta upp regler för antal plagg osv. som de riktigt hardcore gör, utan bara sålla riktigt hårt i garderoben när vi ändå flyttpackar. De plagg jag älskar kommer få följa med till garderoben i nya lägenheten, och resten packar jag ner i förrådet. När jag märker vilka kläder jag inte saknar kan jag sälja eller skänka bort dem.

För den som är sugen på att läsa mer om kapselgarderob (eller capsule wardrobe som det också kallas), finns bra tips här, i Minimalisternas guide till kapselgarderob och Minirobens bästa kapseltips. Det är mina två absoluta favoritbloggar på det här temat.

Återkommer när jag grejat med detta och talar om hur det gick.

Hej för idag!

Du kanske också gillar:

Världens enklaste och GODASTE bröd

Hemklippt, fint men snett

Semester, inte bara härligt

Sober fast färgglad?

I min självbild ingår en idé om att jag klär mig sobert. I typ svart, lugna färger och ickedramatiska kombinationer. Och så lite accentfärger på det ibland. Jag är ju kulturarbetare plus myndighetsanställd för tusan! Och gillar heller inte att sticka ut.

Men så såg jag de här bilderna, tagna med bara ett par dagars mellanrum.

Färgglad, blommig skjorta och prickiga shorts.

Samma färgglada blommiga skjorta och LEOPARDMÖNSTRADE shorts.

Och så började jag fundera över vilka mina favoritplagg är. Den blommiga skjortan på bilderna kvalar in. En annan blommig skjorta, och en tredje blommig skjorta. Och just ja, en fjärde och en femte blommig skjorta. (Det finns tre till, men det börjar bli tjatigt nu ju.)

Åtta färgglada skjortor

Voilà. Åtta färgglada, blommiga skjortor har jag samlat på mig under årens lopp.

Hur gick det här till? Och kanske mer relevant – varför tror jag att jag klär mig som nån sorts sval Filippa K-kvinna, när jag i själva verket drar åt cirkusartist? Nu måste jag fundera över om man kan ha både sober och färgglad klädstil på samma gång (nej, va?) och förlika mig med min nya identitet.

I övrigt funderar jag på det här idag, att miljöfrågan är den näst viktigaste valfrågan.

Näst-största-frågan

Har googlat men ej hittat vilken som är den viktigaste, men jag känner bara att it better be good, med tanke på att miljöfrågan liksom är grunden för hela vår (och planetens) existens. Låg vaken inatt med megaångest över klimatet och det faktum att jag skaffat ett barn precis. För det första är det ju det sämsta man kan göra för miljön, och för det andra är jag rädd för hur världen kommer se ut när hon är vuxen. Hoppas den har några år kvar på nacken vid det laget.

Nu ska jag försöka bearbeta både min miljöångest och min identitetskris över en kopp kaffe med Mark och Märta, mina miljöbovspartners in crime.

Kramar från en vilsen tjej på 32 vårar.

Du kanske också gillar:

Tågkärlek och restips för småbarnsföräldrar

Gör nåt pinigt

Mittbenan

Uppmärksamma läsare har kunnat notera att jag bytt bena på sistone. Från en evighetslång period av grav sidbena till … mittbena.

Fast när jag tog ett foto igår kväll enkom för att visa er insåg jag att den inte alls är i mitten. Mitten = rakt över näsan ju. Men för mig som haft benan vid örat i femton år cirka, så känns det här som mittbena.

En gång när jag var typ sexton bast, klippte jag mig hos en cool frisör. Jag tog tunnelbanan och sedan bussen hela vägen från Täby, bara för att klippa mig hos en snordyr frisör nånstans vid Nytorget. Södermalm var för mig en exotisk plats, där coola människor och kändisar hängde, och jag hoppades väl att det här frisörbesöket kunde få mig att se lite cool ut jag med. Hur som helst var frisören en snubbe som snackade engelska och jag satt framför den enorma spegeln med det där fula förklädet om halsen och vattenkammat hår och kände mig töntigare än någonsin. Han skojade om hur fult det var med mittbena, och jag sög i mig som en svamp. Sedan dess har jag 1. Haft en rejäl sidbena och 2. Haft en svindyr flaska hårprodukt med oklar effekt stående i mitt badrumsskåp. Jag köpte den av honom men har knappt använt den eftersom jag aldrig förstått vad den har för funktion.

När jag städade senast slängde jag den där gamla flaskan, och häromdagen bara gjorde jag det: Kammade mitt-(nåja)bena.

Nu ska jag strax koppla upp mig på Skype för ett telefonmöte med min chef. Jag jobbar deltid nu med ett par bokprojekt och börjar på heltid igen om tre månader, så vi ska stämma av hösten lite. Älskar att man kan använda sig av videosamtal ibland istället för att ses, och är glad över att hon tycker det samma. Får nog ta på mig nåt först dock. Har stängt in mig i sovrummet för att inte störa resten av gänget, öppnat fönstret på vid gavel och kastat av mig linnet pga värmen. Kanske inte så bra att nakenchocka chefen, även om hon är cool med det mesta.

Sedan ska vi nog ner till stranden och käka äggmacka och dricka mängder av kaffe. Om vi pallar bege oss ut i värmen, puh.

Vi hörs snart igen <3

Du kanske också gillar:

Blommor på ballen

Prylbanta

Till slut: Håret

När man googlar ”bleka håret hemma”, får man upp tusentals sidor som varnar en för att göra just det. Det blir gult, det blir fult och det är ingen bra idé. Så lyder internets dom. Men eftersom jag, trots timmar av googling, tydligen struntar i vad internet tycker, bestämde jag mig för att försöka ändå.

Jag gick till H&M, köpte en ask blekmedel med slinghätta och körde igång. Och det kändes faktiskt inte så svårt när jag höll på. Det var bara att dra ut hårtestar ur hättan, smeta på blekmedel och vänta. Enkelt ju! Kruxet var bara att istället för de tunna, vita slingor som tjejen på förpackningen utlovade, blev mitt hår fläckigt. Japp, vi tar det igen: FLÄCKIGT.

Samma morgon hade jag nämligen sprayat i mängder av Blondinbellas torrschampo. Älskar det torrschampot, älskar, men det gör håret rätt trassligt. Så när jag drog ut hårslingor ur hättan blev det inte bara några hårstrån här och där, utan som klumpar av hår. Dreadlocks kallas det visst. Borde kanske fattat att det var bäst att vänta till en annan dag, men jag är inte känd för mitt stora tålamod direkt.

Jag panikmessade en kollega som är bra på hår och hon sa att det skulle gå att rädda om jag la i en ljus färgning. Då skulle underhåret bli ljusare och dölja fläckigheten. Så jag knöt en scarf runt huvudet, åkte in till Åhlens och köpte ett paket ljus hårfärg.

Den här gången var jag noggrannare. Läste hela instruktionen, kammade igenom håret ordentligt, använde till och med de medföljande handskarna. Och det hjälpte faktiskt! Håret var inte fläckigt längre, men … GULT.

Som tur var hade jag haft det på känn och sett till att köpa ett silverschampo. Eller, så hette det ju förr, numera kallas det ultraviolet colour corrector schampo. Ett lila schampo som ska neutralisera det gula i håret. Och bara en dusch senare var jag inte så farligt gulhårig längre. Hurra! Nu hade jag dock lilagrå slingor i håret. Vad göra? Jag gick tillbaka och frågade internet.

Tydligen är detta med lila slingor ett känt problem, så istället för silverschampo ska man använda något som kallas för färgbomb. Man ska också helt strunta i instruktionerna när man använder färgbomben. Istället för de blygsamma 3-5 minuter tillverkaren rekommenderar, ska man enligt internet och Youtube låta den verka uppemot en timme. Då blir håret vitblont och mjukt.

Och nu, efter ett par gångers färgbombande av håret, måste jag säga att jag är rätt nöjd. Både med färgen och mjukheten. Yay!

Så här såg det ut före. Rätt ljust, men man kan ana en mörkare botten. Längre bak var håret mörkare och färglösare, det kan man bland annat se här. Orkar du inte klicka så får du bara trust me.

När det var klart såg det ut så här.

Fortfarande ljusast där fram, men inte längre en särskilt mörk botten. Dock: typ inte värt jobbet för den minimala skillnaden, men jag tyckte att det var rätt kul att hålla på, och lärde mig en hel del på kuppen.

Många hälsningar från en nöjd en, vi hörs snart igen <3

Du kanske också gillar:

Hemklippt

Beslutsångest: Tatuering

Pin It on Pinterest