Close

Blommor på ballen

Kommer ni ihåg min todo-lista härom veckan?

En av punkterna var att fixa fint på balkongen eftersom den var kal och trist.

Jag hade tänkt följa Sandra Beijers råd om växter som passar på en balkong i söderläge, men som vanligt när jag gjort research glömmer jag bort allt jag läst och bara går på känsla istället.

Eftersom jag inte pallade åka till en handelsträdgård med barnvagn plus bebis i värmen, beställde jag hem plantorna på nätet. Visste inte att man kunde göra det. Tänkte väl typ att växter är levande varelser och inte skulle klara transporten. Men vaffan, allt går ju att köpa på nätet numera, och det var skitsmidigt! Klick-klick, och en vecka senare stod en kartong med växter utanför dörren. Som ett blomsterbud, fast inte lika pråligt.

Jag beställde ett par basilikaplantor, ett fikonträd, en rudbeckia, en tomatplanta och en lavendel.

Innan jag började plantera passade jag på att tvätta av och olja in golvet på balkongen. Rekommenderar INTE att göra det i gassande sol mitt på dagen. Det höll på att ta kål på mig.

Jag satte rudbeckian tillsammans med förra årets murgröna, det enda som överlevt vintern. Fikonträdet fick den största krukan och tomatplantan en lite mindre. Läste sen att fikon trivs bäst i lite mindre krukor, så mår den uppenbart dåligt får jag kanske plantera om den.

Vill ni ha inredningstips så bara hör av er. Jag kallar det inferno chic.

Men så här fint blev det när det var klart.

Lite synd bara att sommaren verkar vara slut nu hehe, eller i alla fall inte så där superhärlig som i maj. Hoppas den kommer tillbaka så att jag kan hänga lite här ute, med näsan i lavendeln.

Trevlig fredag nu <3

Du kanske också gillar:

Tur!

En skamsen shopaholic

När bebisen fick en säng

Jag hatar att göra saker som kräver händighet, tålamod och noggrannhet. Att borra upp ett par tavlor är inga problem. Det är ju inte så många moment inblandade. Men att montera ihop en IKEA-möbel eller göra något annat som kräver mätande, planerande eller kanske att man läser en instruktion – nej, nej och åter nej.

Så fort det vankas grovgöra som jag inte har lust med spelar jag ut alla kort som patriarkatet gett mig. Till exempel: Det är tungt, jag vet inte hur man gör, jag har aldrig gjort det förut, är det inte bättre om jag underhåller bebisen under tiden?

När vi skulle lägga klickgolv i hallen tog det ungefär tio minuter innan jag låg i fosterställning i sängen och kved. Sedan erbjöd jag Mark 500 spänn om han kunde göra det utan mig. (Han gjorde det, gratis.)

När vi skulle sätta upp teven på väggen slutade det med att Mark, en granne och grannens tioårige son (!) fixade det.

Jag fattar att jag borde lära mig de här sakerna, eller liksom bara göra dem, men det är som att hela mitt väsen går in i fight or flight när verktygslådan plockas fram och monteringsanvisningarna vecklas ut.

Därför var det lite av en skräll igår när jag på eget initiativ rotade fram den halvt ihopmonterade spjälsängen från källaren, och monterade klart den. Märta har nämligen vuxit ur sitt babynest nu, och det skulle vara så himla skönt om hon kunde sova i spjälsängen istället för i vår säng.

Jag använde hundra verktyg och miljarder skruvar. Kändes det som i alla fall.

Hade på mig en av jordens finaste skjortor, om jag får säga det själv. Hittat den på loppis och tror att den är hemmasydd.

Sammanbiten, eftersom jag här tappat bort ett par muttrar. Hittade dem sen i hallen, märkligt nog.

Men så här jävla fint blev det när det var klart. Värt varenda sekund.

Vi skippade ena långsidan för att kunna vagga henne till sömns i vår säng och sedan smidigt kunna lägga över henne i spjälsängen. Vet ej än om det kommer funka.

Bebisen gillar den, men bara att chilla i på dan en stund. På natten ville hon som vanligt sova i det urväxta babynestet i vår säng. Men det är förhoppningsvis en vanesak.

Hej för idag, hörrni!

Du kanske också gillar:

Fontanellångest

Världens skönaste förlossning

 

Så många saker

För ett par veckor sedan utlovade jag en text om boken Prylbanta, men fasiken vad svårt det är att få ur sig den.

Funderar på varför det är så svårt att skriva om och det är nog för att jag känner mig kluven inför det. Av rätt många skäl.

För det första gillar jag att göra bra kap. Jag älskar att hitta nåt på loppis eller rea för en bråkdel av priset på annat håll, och kan gotta mig hur länge som helst åt ett sånt köp. Därför ligger det till exempel sex kaffepaket framme på vår micro just nu. Det var pangpris och de fick inte plats nån annanstans. Helt fel ur prybantarperspektiv.

Sen gillar jag att titta på fina saker, så grejer jag ärvt, fått och samlat på mig har jag gärna framme. Vi har inte heller så mycket förvaring i lägenheten, så köksbänk, bokhyllor, fönsterbrädor och öppna vägghyllor får härbärgera en hel massa krimskrams. Och jag gillar det!

Prylar bild

Prydnadsvagnen, det kanske tydligaste exemplet på min prylkärlek. Notera Cointreau-flaskan, inte använd sedan 2015 ✌

Det finns nog ett visst mått av kontrollbehov i det också. Tänk om jag gör mig av med saker som jag sedan saknar, eller något jag hade behövt och inte hittar en ny precis då? Just att sälja saker man inte behöver och sedan köpa tillbaka något liknande OM man skulle behöva det längre fram kallar de i boken för att använda andrahandsmarknaden som förråd. Men jag har alltså inte riktigt is i magen att göra så. Förvarar hellre saker i flera decennier utifall att de kan komma till användning längre fram.

Sen det självklara: Hela världen säger åt mig varenda dag att det är en bra idé att köpa saker. Reklam, extrapriser, mängdrabatter, tips, inspiration i tidningar, bloggar, magasin. Och man får ju beröm dessutom. Hur många gånger har jag inte berömt vänner för ett nytt klädesplagg eller inredningspryl. Tänk om en ny kofta istället kommenterades typ ”intressant, berätta varför du köpte den, för visst har du en kofta redan om jag inte minns fel?”. Helt galen fråga ju, det är väl klart att jag köpte en ny för att det är kul, inte för att jag behöver.

Men så finns det den andra sidan också, den som vill lägga mindre tid och pengar på kläder och onödigheter, så att jag har tid med det som verkligen spelar roll.

Och däremellan slits jag, samtidigt som jag hinner med en och annan loppis och funderar på hur man bäst skriver om Prylbanta.

Prylbanta

Jag gillar att läsa minimalistbloggar, alltså såna som handlar om att konsumera mindre och äga färre prylar. Blir liksom så pepp på idén om att min tillvaro också skulle kunna bli så där härligt enkel, oplottrig och alldeles alldeles … *försvinner in i drömmar*.

Nu har duon bakom bloggen Minimalisterna släppt en bok, Prylbanta, och i sann minimalistanda har jag lånat den på bibblan.

Bokomslag Prylbanta bild

Att prylbanta känns rätt aktuellt hemma hos oss just nu, eftersom vi bor två vuxna, ett barn och två katter på 53 kvadrat. Vi har två rum och kök i en rätt klassisk fyrtiotalslägenhet, men där tidigare ägare rivit ut väggen mellan kök och vardagsrum. Det enda rum där man kan stänga om sig är alltså sovrummet. Ja och toan så klart då. Det är inte jättelitet på något sätt – det finns oändligt många människor som bor på mindre yta obviously – men jag gillar verkligen tanken på att se över hur mycket prylar vi behöver. Eller att i alla fall inte skaffa fler, heh.

Jag som köper en hel del böcker tycker att bokhyllorna är heliga, och böcker känns ju så reko att köpa. Men folk med småbarn hinner väl ändå inte läsa, så det problemet kanske löser sig av sig själv? Jag har också en hel del kläder, och jag är den första att erkänna att jag bara använder en bråkdel av dem. Skulle säga att majoriteten antingen är bra-att-ha-plagg, som ”den här tröjan är urblekt och sitter konstigt men kan vara bra att ha om jag ska måla om nån gång”, eller I wish-plagg ”I wish att jag vore en cool fransyska på väg till en gullig parisisk bistro, för då skulle jag kunna ta på mig den här knasiga mössan och ändå se chic ut”. Men eftersom jag sällan målar om och inte är en cool fransyska använder jag dem alltså aldrig. Om jag rensade i garderoberna skulle kanske lite av det som alltid ligger framme och skräpar eftersom det inte har någon riktig plats kunna få bo där istället.

Har bara precis börjat läsa boken, men såg att de har ett kapitel ägnat åt just detta, sakerna man äger men aldrig använder, och varför det är en dålig idé att behålla dem.

Kan dock inte sluta tänka på hur det är en jäkla skillnad mellan att vara frivillig minimalist och att tvingas vara det av ekonomiska skäl. Hur privilegierad jag är som ens kan välja om jag vill köpa onödiga saker eller inte. Att vara tvungen att vända på varenda krona och sälja prylar för att kunna betala hyran är INTE en kul och härlig livsstil. Medan det kan vara kul och härligt att välja att inte köpa saker för de pengar man har, om man har tillräckligt mycket. Världen alltså, suck. Lyssningstips på samma tema är avsnittet Trångbodd 2017 från Kropp & Själ i P1, som handlar om just detta.

Köksbänk bild

(Så här ser det ut i vårt kök just nu, eventuellt skulle vi kunna göra oss av med något av detta?)

Får återkomma när jag läst klart helt enkelt.

Follow my blog with Bloglovin

Pin It on Pinterest