Close

Tre tankar om skrivande

Häromdagen träffade jag min kompis Anna över vin och ost för att prata skrivande.

Anna och jag lärde känna varandra under en skrivkurs, så hela grunden till vår relation liksom bygger på skrivande. Med andra vänner kan det vara svårt och lite skämmigt att prata om, men med Anna kommer det helt naturligt.

Vårt samtal satte igång en hel massa tankar, och här kommer tre av dem.

Vikten av en skrivkompis

Vad skönt det kan vara att prata om sitt intresse med någon som verkligen förstår. Man behöver inte byta texter med varandra, men att någon ställer frågor, peppar och lyssnar, kan vara så värdefullt. Och man måste ju inte ses IRL. Ett tag hade jag och en kompis en hemlig Facebook-grupp för bara oss två där vi la upp en mening om dagen ur något vi hade skrivit. Ibland var den där meningen det enda jag skrev den dagen, men en mening är ju i alla fall en mening. Vi lajkade varandras inlägg och kom med glada tillrop och det blev liksom lite peppigt och kul.

Prestationsångest, vilken glädjedödare

Jag brottas med den. Alla jag känner som skriver brottas med den. Prestationsångesten. Rösterna av en petig redaktör (heh, typ som jag själv då) eller en elak kritiker liksom ekar i huvudet, och man begränsar sig, lägger energi på att negga och i värsta fall slutar man tycka att det är kul och tappar orken att skriva. Jag tror att man måste fortsätta även om det mesta man skriver blir skit. Se det som en övning för att nästa mening, sida eller manus ska kunna bli bättre. Och när man väl har fått ner något på papper kan man gå tillbaka och redigera eller skriva om. Ur det där kassa man vräkte ur sig kan det gå att polera fram något värdefullt, om det så bara är en mening eller en idé att bygga vidare på. Jonas Hassen Khemiri sa i en intervju en gång att det mesta han skriver är jättedåligt, och det är så jäkla trösterikt att tänka på. Till och med Jonas Hassen Khemiri skriver skit, och tänk om han hade låtit det stoppa honom liksom!?

Att jämföra sig hjälper ALDRIG

Herregud så många det finns att jämföra sig med när man är på det humöret. Det gäller inte bara skrivande utan allt i livet ju. Någon annans superbra roman, ett härligt instagramflöde, en typ tjugoåring som landat ett svinkul jobb i cool stad, någon med massa supergulliga barn som gör gulliga utflykter medan man själv inte ens pallar gå ner till Coop med sin enda ynka bebis pga för varmt (true story!) … jamen ni fattar.

Men för det första har de garanterat också haft stunder av självtvivel eller fått härdsmälta nån gång på grund av värmebölja och trilskande kids. Och för det andra gagnar det inte mig det minsta att jämföra. Tror det är viktigt att identifiera vilka i ens omgivning som inspirerar och lägga mer energi på dem, och sluta snegla så mycket på dem som gör en stressad eller bara tycker på ömma punkter. Avfölj dem på sociala medier till exempel, det är så skönt när ens flöde blir peppigt och inspirerande istället för en källa till stress. Vill också slå ett slag för att tänka på vad man själv visar upp, inför vänner och i sociala medier. Våga visa sårbarhet eller de inte fullt så härliga stunderna ibland också. Dels brukar man få mångdubbelt tillbaka, och dels är det skönt att få vara hela sitt jag, om ni fattar vad jag menar?

Jenny

Hej från mig och diskstället 👋🏽

Sen tipsade Anna mig om massvis med bra böcker och teveserier, men jag måste be henne skriva ner dem åt mig eftersom mitt minne tydligen är sämst i stan. Kommer ihåg noll av dem.

Men hörni det är fredag ju! Inte för att jag kommer ha en särskilt helgig helg – Mark jobbar både lördag och söndag – men fredag är ändå fredag. Jag ska försöka ta mig ut och köpa en glass som jag kan stressäta i skuggan medan Märta far runt i vagnen. Det blir fint!

Du kanske också gillar:

Gör nåt pinigt

Att jobba som förlagsredaktör

Gör nåt pinigt

När jag funderade på att starta en blogg var den största anledningen till att inte göra det att det vore pinigt.

Att starta en blogg 2018 liksom, är inte det cirka tio år för sent?

Och vem skulle vilja läsa den?

Kommer jag kunna se folk i ögonen igen om jag gör nåt så pinsamt?

Sen fick jag feeling en kväll och bara gjorde det, startade den här himla bloggen.

Okej, jag tänkte faktiskt göra det i smyg, utan att berätta det för någon förutom kanske min kille och min bästis pga de är bäst och alla andra är läskiga och dömande.

Sen tog det tre minuter för Instagram att fatta att jag var jag och börja föreslå gamla ragg och kollegor som personer jag borde följa. Jag panikade, ringde min BFF Madde och min jourhavande kurator tillika själsfrände Juliana och hade långa krissamtal. Sen låtsades jag att jag inte brydde mig och bara körde på.

Och vet ni, det var inte så farligt.

Jag trodde att jag skulle vrida mig av ångestplågor efter varje inlägg men det kommer ingen ångest.

Hade jag vetat att det var så här oläskigt att skriva hade jag gjort det för länge sedan.

Så idag vill jag tipsa om det: gör nåt pinigt.

De där sakerna du fantiserar om men låter bli på grund av rädslan för vad folk kommer tycka.

Bara gör det. För antagligen är det inte så farligt som du tror.

Pinigt

En oskarp bild, men inte skäms jag för det.

Och jag har ärligt talat tappat räkningen på hur många vänner och bekanta som hört av sig och berättat att de också bloggar/instagrammar/skriver fast i smyg eftersom det känns lite jobbigt att berätta. Så de jag trodde skulle döma mig gör exakt samma sak, hur sjukt är inte det?

Plus en annan sak som jag insett: De som tycker att det du gör är kul och bra kommer peppa dig och heja på. De som tycker att du är pinsam eller en riktig klåpare – de kommer antagligen bara säga det bakom din rygg, inte direkt till dig, så det slipper du höra. Det låter kanske sorgligt, men det är skönt ju.

Och det viktigaste av allt: De som dömer dig på riktigt och tycker mindre om dig för att du gör nåt pinigt – de var ändå inte så bra kompisar till att börja med. Gud vad klyschigt, men det är ju sant. Vänskap som baseras på att man gör rätt och inte är pinsam är kanske kul ett tag, men inget du ska låta påverka så viktiga saker som att följa dina drömmar. Tvärtom är det ju de som peppar dig när du faktiskt har gjort bort dig som du ska hålla hårt i. Resten kan du skita i ärligt talat.

Så, hoppas att jag lyckas inspirera i alla fall en enda skamfylld läsare att göra en miniliten pinig grej. Vill man ha pepp kan man mejla, så lovar jag att heja på dig. Och vill man peppa andra kan man ju göra det i kommentarsfältet, för pepp kan man ju inte få för mycket av.

Heja!

Du kanske också gillar:

Att jobba som förlagsredaktör

Lady Bird, jag älskar den trots att jag kände mig gubbig

Pin It on Pinterest