Close

Världens skönaste förlossning

Världens-skönaste-förlossning

“Gud vilken skön förlossning”.

Så reagerar en del när jag berättar om när Märta föddes. Det var nämligen en väldigt snabb förlossning. Det tog tre timmar från första värken till att hon låg i min famn. Störtförlossning, kallas det visst hehe. Och eftersom man lätt associerar snabbt med bra får en del något drömskt i blicken när jag berättar om det, och sedan säger de något i stil med citatet ovan.

Och det gör mig så himla ledsen varje gång.

Min upplevelse av förlossningen var nämligen att det var helt jävla hemskt. Det kändes som om jag blivit överkörd av ett tåg, släpats med längs rälsen, och precis när tåget saktat in och jag bara ville sövas ner för att slippa känna hur ont det gjorde, då ville folk att jag skulle hålla i en bebis som de påstod var min dotter. Var tysta och SÖV MIG, var det enda jag kunde tänka. Kort sagt kändes det som ett trauma alltihop. (Sorry om nån stackars gravid blir uppskrämd nu, så här i efterhand var det ändå värt det och det behöver inte alls kännas så där. Vissa älskar ju att föda barn, de känner sig typ starka och coola, så det kan lika gärna bli så för dig. Inga fler skräckdetaljer nedan nu, lovar!)

Forlossning

Sprillans ny Märta och jag har hunnit lugna mig.

Hur som helst. Jag förstår att det kan låta som en skön förlossning som var så snabbt avklarad. Så klart. Men eftersom jag inte upplevde det så, känns det som om jag är fjompig som tyckte att det där var så himla farligt. Jag får också en extrem lust att förklara att det minsann inte alls var så härligt som du kanske tror. Jag vill liksom ta tillbaka min upplevelse, rättfärdiga mina känslor.

Men det finns ingen fakta jag kan styrka min upplevelse med. Inga siffror. Inga konkreta bevis. Det enda jag har är mina känslor. Jag upplevde det som traumatiskt, och då var det så.

När jag skriver det här känns det ju självklart. Men det är ändå lite motigt att kräva det tolkningsföreträdet, när någon redan talat om hur de tycker att jag bör ha upplevt det. Ofta brukar jag därför slänga in lite saker i berättelsen, som hur tätt det var mellan värkarna eller hur öppen jag var när jag kom in till förlossningen. Nästan som en gubbe på ljugarbänken, vars fiskfångst blir större och större för varje gång han berättar om den, ni vet. ”Det var så hääär tätt mellan värkarna.” (Stämmer, har appen kvar där jag klockade dem.) ”Barnmorskan sa att hon aldrig varit meeed om nåt liknande.” (Lögn, så var det ingen som sa.) Eftersom det känns som om mina känslor inte skulle vara tillräckligt.

Men grejer är att känslorna så klart är tillräckligt. Det är ju för fan det enda som spelar någon roll: Hur man själv upplevde det. Oavsett om det är en störtförlossning som går superfort eller en som tar trettio timmar. Om allt förlöper by the book eller om det tillstöter komplikationer längs vägen. Snitt, vaginalt, sugklocka, i en yogapose eller i en sjukhussäng. Det behöver liksom inte spela någon roll för upplevelsen. Det kan ju göra det – men rädslor, känslor, tidigare erfarenheter, smärtan, vibbarna i rummet och så vidare kan få även ett skolboksexempel på förlossning att kännas som ett rent jävla helvete.

Jag menar verkligen inte att min förlossning skulle vara jobbigare än någon annans, eller att min upplevelse skulle vara speciell på något vis. Det går liksom inte att jämföra förlossningar eller känslor, och det är absolut inte vad jag är ute efter.

Inte heller blir jag irriterad på de som råkat säga så här till mig. Det är lätt hänt ju. Man tror att man kan leva sig in i någon annans känslor utifrån pusselbitar i en berättelse, bara det att man har tolkat informationen fel. Jag gör det superofta, eftersom jag är så hetsig. Jag hinner liksom inte vänta in den andra innan jag vill visa att jag förstår hur hen känner sig. Men jag gissar ju egentligen bara och vips så har jag sagt nåt som blir asfel.

Vän: Jag är grav…

Jag: GRATTIS!!! När är BF, vill du låna mina gravidtajts, tror du att din bebis vill bli kompis med min bebis?!?!?!

Vän: …id och ska göra abort imorgon pga *skäl* och behöver ditt stöd.

Fan vad jag ska försöka bli bättre på det här. Vara tyst och lyssna. Annars fråga. Innan jag försöker sätta ord på nån annans upplevelse, oavsett vad det gäller.

Ha en fin fredag nu, trots att den verkar bli mulen.

fyra månader senare

Fyra månader senare, värt allt och lite till.

Du kanske också gillar:

Jag minns alla mina förlossningsböcker och hur de brukade reta mig.

Mammamage, vilket hån.

Och psst, glöm inte följa mig på Bloglovin, så du inte missar kommande inlägg.

Beslutsångest: tatuering

Under många och långa perioder har jag velat tatuera mig men aldrig kommit till skott. Jag har helt enkelt inte kunnat bestämma mig riktigt. Jag har alltid haft svårt att välja, oavsett vad det handlar om, men när det kommer till att rista in något i skinnet, permanent, ja då verkar det fasiken helt omöjligt.

Vilket motiv vill jag ha?

Vilken placering är finast?

Ska jag välja ett ställe där den syns mycket eller där den är lätt att dölja med kläder?

Massa fina pastellfärger eller bara svart?

Sedan sparar jag en massa bilder i mobilen, på datorn och på Pinterest, blir stressad över att jag inte kommer nån vart, säger “nej, nu gör jag det fan bara”, ångrar mig och lägger ner det hela. Så går det nåt år, jag ser en fin tatuering någonstans, blir sugen igen och allt börjar om.

Nu är jag i en period av tatueringssug igen och tack och lov för Pinterest där jag hittade de gamla sparade bilderna. Men kanske framför allt – TACK OCH LOV att jag inte gjorde någon tatuering när jag sist hade lust.

Vissa av bilderna i min tatueringsmapp känns helt befängda nu. Funderade jag verkligen på att tatuera in en luftballong någonstans på kroppen?? Jag som är livrädd för både höjder och eld och aldrig skulle få för mig att sätta en fot i en luftballong.

Skrämmande!

Får hoppas att jag sparade den bilden bara i inspirationssyfte, och inte som en konkret tatueringsidé.

Jaja, vill man kika på fina tatueringar kan man kolla in mina inspirationsbilder på Pinterest här.

Jag lutar åt något sånt här nu, inspirerad av min kompis Tove som har jordens finaste tatueringar, bland annat ungefär så här:

Men det finns också en hel del fina katter.

Och runda motiv.

Inom många områden har jag lyckats bemästra min beslutsångest. Jag har insett att det helt enkelt inte är värt energin och tiden jag lägger på att vela kring varenda liten grej. Det är bättre att fatta ett beslut och försöka vara nöjd med det sedan. Och bara acceptera att man ibland väljer fel. Då brukar det oftast gå att ångra sig och göra om. Eller, om det inte går, helt enkelt sitta där med sin tråkiga risotto, medan dejtens pasta ser mycket godare ut. För det är faktiskt inte hela världen. Och lite ytterligare velande hade inte nödvändigtvis fått mig att välja annorlunda, så det är liksom ingen garanti för att fatta bättre beslut.

Och nu har jag faktiskt börjat tänka lite så kring att skaffa en tatuering. Att jag borde göra det om jag känner så starkt för det, lita på att det kommer bli fint och att jag kommer gilla den, och att det inte är någon katastrof om jag om några år tycker att det inte känns superhett längre. För det gör faktiskt inget. Det finns liksom värre saker att ångra i livet. Och det går ju att bleka tatueringar numera, om jag skulle få riktig jävla ågren.

Jag tror att det här med att tatuera sig kan bli lite som en övning i att släppa kontrollen. Och såna övningar är mina bästa. Nu har jag vågat mig på att bli gravid, föda en unge genom punani och åtagit mig att vara hennes mamma for ever, så då kanske nästa steg kan få bli lite bläck.

Men hörni, är det någon som har förslag på motiv eller en bra tatueringsstudio i Stockholm så är ni mer än välkomna att tipsa.

Du kanske också gillar:

Lady Bird

Glad jävla heteropåsk

Får jag lov att presentera …

… mig själv. Jag heter Jenny, jobbar som förlagsredaktör, bor i Stockholm med två katter, en bebis och min kille. Under större delen av 2018 är jag föräldraledig.

Det känns som att jag så här i första inlägget borde tala om varför jag startat en blogg, och egentligen också varför jag inte bloggat tidigare. För mig är båda sakerna viktiga nämligen. Jag gillar att skriva och redigera text (tur, eftersom det alltså är mitt jobb) och efter ett par månaders föräldraledighet insåg jag att en blogg är ett bra ställe att pyssla med det, nu när jag inte gör det på jobbet varje dag. Plus att jag känner mig lite ensam här hemma, och att skriva/blogga är lite som att prata med någon, ett sätt att formulera sina tankar. (Nu kanske nån invänder: “Men du är ju inte ensam, du hänger ju med bebisen??” Jo, hon är världens gulligaste och jag dör lite varje gång hon ler osv. men hon är alltså bara två månader just nu, hon förstår inga skämt och pratar hellre med random taklampa än med mig.)

Och anledningen till att jag inte bloggat förut? Jo, varje gång jag tänkt tanken har nästa tanke varit antingen “vem fasiken skulle vilja läsa det?” eller “men gud jag kan ju ingenting om bildredigering, pop3, seo m.m., hur gör man?”. De tankarna finns fortfarande där, kanske påtagligare än någonsin, men när jag insåg att det bara var dem som hindrade mig, då bestämde jag mig för att i alla fall testa. Jag hörde Annika Norlin säga i en intervju nån gång att om ett uppdrag inte verkade kul, då tillät hon sig själv att tacka nej. Men om hon ville banga något som verkade roligt bara för att det var läskigt, då tvingade hon sig att göra det ändå. Låter som en väldigt bra filosofi, som jag ska försöka leva lite mer efter.

Hej för nu cyberspace, vi hörs snart igen!

Jenny bild

 

Pin It on Pinterest