Close

Något att skämmas över?

Att skämmas

När vi var ute och åt härom kvällen – Mark, Märta & jag, plus Marks mamma och syster – pratade vi om vilka saker vi värderar och njuter av i tillvaron. How very carpe diem, jag vet.

Hur som helst. Vi bortsåg från sånt vi inte kan styra över, alltså hälsa och tillståndet i världen m.m., och listade istället saker som att äta god mat, hänga med familj och vänner, kultur och liknande. En sak som jag inte funderat så mycket över tidigare men som både Marks syster och jag hade med på våra listor, var att bada.

Under sommarhalvåret är det typ det enda jag vill göra. I en insjö eller i havet, det är inte så kinkigt. Att tillbringa en varm sommardag uppe på land känns som att kasta bort en liten del av livet typ. Jag vill ha med mig en bra bok eller ett korsord, kaffetermos, mackor och kardemummakaka, och ligga länge, länge i vattnet. Och på sistone har jag insett att det här är en av de grejer jag kommer få kompromissa med, nu när Märta gjort intåg i mitt liv. Visst kommer vi bada, men inte på det här sättet. Jag kommer inte kunna stirra ner i DN:s lördagskryss i flera timmar i sträck, med pauser bara för att svalka mig i sjön. Jag kommer inte kunna plöja Donna Tartts nästa roman på bara ett par dagar, stående med vatten till midjan i strandkanten. De närmaste åren kommer handla mer om att jaga Märta, och se till så hon inte drunknar/bränner sig i solen/drar till skogs/inte bryter ihop pga uttråkad. GUD så jobbigt!

Och när jag identifierade den tanken och fick idén att skriva ett blogginlägg om den, skämdes jag över mig själv. För det är ju en bagatell. Herregud, jag har ett efterlängtat barn, tak över huvudet, vi är friska och så vidare. Att inte kunna bada precis när jag vill, hur länge jag vill, det är ju ingenting att klaga över.

Och jag klagar inte (hehe, eller?). Poängen här är i alla fall inte att det är synd om mig. Jag har fått ett barn istället för oändligt antal bad. Det är en finfin deal.

Men, jag tror att det är viktigt att våga säga högt att bagateller också kan vara jobbiga. Det är nog det enda sättet att minska känslan av skam. Man är inte en dålig förälder om man saknar delar av hur livet var innan man fick barn. För män är det nog ganska självklart. Mark skäms inte det minsta för att han saknar att kunna sova länge på morgonen. Det är ju självklart, tycker han. Men för kvinnor tror jag att det krockar med bilden av hur en bra mamma ska vara. Det låter befängt när man säger det rent ut så här, men det smyger sig på rätt ofta i vardagen tycker jag, och jag tror inte att jag är ensam om det.

Och ju mer vi vågar erkänna pinsamma tankar och känslor, desto mindre skamfyllda blir de. Så jag bjuder på den här idag: Jag saknar att inte kunna bada hur mycket jag vill.

Något att skämmas över

Ny typ av strandhäng. Också fint, men inte lika avkopplande <3

Här kommer i alla fall tre tips för svalka, för dig som oavsett anledning inte kan bada denna infernaliskt varma sommar:

1. Fyll en blomspruta med kallt vatten och spreja fejan, kroppen och närstående.

2. Frys in lite vatten i plastpåsar, eller ta en kylklamp om du har, och linda in i en handduk.

3. Frys saft eller citronvatten i en petflaska och drick när det fryst lite mer än halvvägs. Håller sig kallt länge.

Att skämmas

Kolla, som ett kylelement i sovrummet. Effekten blev dock större när vi la dem i sängen!

Hur tänker ni kring det här, är det skämmigt eller bra att ventilera jobbiga bagateller? Finns det saker ni saknar från tiden innan kids som känns så futtiga att ni inte vågar säga dem högt?

Ta hand om er i värmen, fina läsare.

Du kanske också gillar:

Långhelg slutar alltid med bråk

Fontanellångest

Semester

Semester, Skåne!

Man går hem längs en skogsväg, parkerar vagnen och fyller kepan med vildhallon.

Bebisen gillar dem inte, och man blir lite besviken, eftersom: hallon!?

Sen käkar man upp rubbet själv och inser fördelarna med ett kräset barn.

Det är uteservering och kallt vitt vin och kulörta lyktor som gör sig bra på bild.

Det är roddandet i att vara nio personer i åldersspannet noll till nittiofyra år, varav tre är veganer, en är gravid, de flesta är tidsoptimister och har – hur ska jag uttrycka det – ett rikt känsloliv och alla går på lite olika mat-och-sov-klockor. Plus, just precis nu är en av oss på akuten med en öronpropp inkörd så långt i hörselsgången att den knappt syns längre. Rafflande!

Men om jag ska vara ärlig är det också vansinnesdepp som slår till från ingenstans. Jag fick en depression under graviditeten som övergick i en förlossningsdepression, och även om jag mår svinmycket bättre nu än i vintras så kommer det rejäla svackor ibland. Och är det inte ofta så, att svackorna och deppen kommer när man är ledig? Deppen över otillräcklighet, över att livet är så kort, över alla samlade rädslor som härjar fritt i hjärnan under långa, lediga dagar. Deppen över deppen i sig, och över orken som inte finns. Nu ska vi ju ha så himla HÄRLIGT, och så vill jag bara maratonkolla Netflix och moffa lösgodis i ett mörkt sovrum.

Jaja, det jag ville säga var bara: Tänk på att bakom härliga sommarbilder finns en roddig vardag, igensatta örongångar och ibland även vansinnesdepp. Det var allt.

Kram!

Du kanske också gillar:

Fem saker du inte visste om Mors dag

Definitionen av jobbigt

Definitionen av jobbigt

Jag var inställd på att det skulle vara jobbigt att få barn.

Det har man ju läst om. Hur jobbigt det är att inte få sova. Omställningen till det nya livet. Att amma, om man väljer att testa det. Hur bunden man blir. Babyblues. Oron för bebisen. Oron för hela jävla världen. Bara för att nämna några saker.

Och mycket riktigt, det var jättejobbigt.

En del har sagt så här till mig: ”Ja det är klart, tror man att det ska vara en dans på rosor att få barn så är det inte så konstigt att man tycker att det är jobbigt sen”.

Men fan vad jag vänder mig emot det där.

Jag visste att det skulle bli jobbigt. Men det gör det ju inte mindre jobbigt. Det är liksom det som är definitionen av jobbigt: Att det faktiskt är jobbigt.

Så att skuldbelägga nyblivna föräldrar genom att säga ”Det är jobbigt för att du hade fel inställning”. Bara lägg ner.

Det är jobbigt att få barn. Kanske jobbigare än du föreställt dig.

Men bara för att jag nu talat om det för dig, kommer det inte på något magiskt vis sluta kännas jobbigt.

Däremot kanske du känner dig mindre ensam om du vet att det är så för de allra flesta.

Men jag säger kanske.

För det hör liksom också till.

Att när man är i det där mörka hålet som kallas barnets första tre månader, då är det jobbigt och du känner dig ensam, så ensam.

Du tror att alla andra klarar det här, förutom du.

Men det ser bara så ut. Egentligen kämpar de flesta andra med exakt samma sak som du. (Källa: Min bekantskapskrets och typ internet.)

Och därför ska du läsa texter som den här. Som Hormoner & hemorrojder, Det är inte du det är domNödrop från lyckobubblanHit med flaskan. Därför ska du prata med dina vänner, gärna innan din förlossning, och fråga dem om hur det var de där första veckorna. Och höra dina bästa, smartaste, starkaste, coolaste vänner säga: Det var så himla jobbigt.

Så att det långsamt sipprar in att du inte är ensam.

Men antagligen kommer du ändå känna dig ensam stundtals.

Och kanske tycka att det är jobbigt.

Och det är inte ditt fel. Oavsett vilken inställning du haft!

Och det kommer gå över, långsamt och utan att du riktigt fattar hur det gick till.

Men! Och det här är viktigt: Är det för jobbigt finns det bra hjälp att få. Det kan vara supersvårt att be om, men snälla gör det!!

Märta bild

Stökig lägenhet, gulligt barn. Och inte lika jobbigt längre.

Du kanske också gillar:

Världens skönaste förlossning

Gör nåt pinigt

Världens skönaste förlossning

”Gud vilken skön förlossning”.

Så reagerar en del när jag berättar om när Märta föddes. Det var nämligen en väldigt snabb förlossning. Det tog tre timmar från första värken till att hon låg i min famn. Och för den som inte har några referensramar kring vad som är brukligt i förlossningssammanhang kan jag tala om att det är apsnabbt. Speciellt som förstföderska. Och eftersom man lätt associerar snabbt med bra får en del något drömskt i blicken när jag berättar om det, och sedan säger de något i stil med citatet ovan.

Och det gör mig så himla ledsen varje gång.

Min upplevelse av förlossningen var nämligen att det var helt jävla hemskt. Det kändes som om jag blivit överkörd av ett tåg, släpats med längs rälsen, och precis när tåget saktat in och jag bara ville sövas ner för att slippa känna hur ont det gjorde, då ville folk att jag skulle hålla i en bebis som de påstod var min dotter. Var tysta och SÖV MIG, var det enda jag kunde tänka. Kort sagt kändes det som ett trauma alltihop. (Sorry om nån stackars gravid blir uppskrämd nu, så här i efterhand var det ändå värt det och det behöver inte alls kännas så där. Vissa älskar ju att föda barn, de känner sig typ starka och coola, så det kan lika gärna bli så för dig. Resten av texten nedan innehåller inga fler jobbiga detaljer om förlossningen.)

Forlossning

Sprillans ny Märta och jag har hunnit lugna mig.

Hur som helst. Jag förstår att det kan låta som en skön förlossning som var så snabbt avklarad. Så klart. Men eftersom jag inte upplevde det så, känns det som om jag 1. är fjompig som tyckte att det där var så himla farligt och 2. vill förklara att det minsann inte var så härligt som du kanske tror. Jag vill liksom ta tillbaka min upplevelse, rättfärdiga mina känslor.

Men det finns ingen fakta jag kan styrka min upplevelse med. Inga siffror. Inga konkreta bevis. Det enda jag har är mina känslor. Jag upplevde det som traumatiskt, och då var det så.

När jag skriver det här känns det ju självklart. Men det är ändå lite motigt att kräva det tolkningsföreträdet, när någon redan talat om hur de tycker att jag bör ha upplevt det. Ofta brukar jag därför slänga in lite saker i berättelsen, som hur tätt det var mellan värkarna eller hur öppen jag var när jag kom in till förlossningen. Nästan som en gubbe på ljugarbänken, vars fiskfångst blir större och större för varje gång han berättar om den, ni vet. ”Det var så hääär tätt mellan värkarna.” (Stämmer, har appen kvar där jag klockade dem.) ”Barnmorskan sa att hon aldrig varit meeed om nåt liknande.” (Lögn, så var det ingen som sa.) Eftersom det känns som om mina känslor inte skulle vara tillräckligt.

Men grejer är att känslorna så klart är tillräckligt. Det är ju för fan det enda som spelar någon roll: Hur man själv upplevde det. Oavsett om det går superfort, mellanfort eller jättelångsamt. Om allt förlöper by the book eller om det tillstöter komplikationer längs vägen. Snitt, vaginalt, sugklocka, i en yogapose eller i en sjukhussäng. Det behöver liksom inte spela någon roll för upplevelsen. Det kan ju göra det – men rädslor, känslor, tidigare erfarenheter, smärtan, vibbarna i rummet och så vidare kan få även ett skolboksexempel på förlossning att kännas som ett rent jävla helvete.

Jag menar verkligen inte att min förlossning skulle vara jobbigare än någon annans, eller att min upplevelse skulle vara speciell på något vis. Det går liksom inte att jämföra förlossningar eller känslor, och det är absolut inte vad jag är ute efter. Och en förlossningsberättelse är ju en struntsak i det stora hela, det här med tolkningsföreträde kring känslor och upplevelser är ju hundra gånger viktigare när det handlar om exempelvis systematiska kränkningar som bortförklaras med ”det var ju bara ett skämt” eller ”men för mig betyder n-ordet, h-ordet eller kärring inget negativt”. Alltså skjut mig.

Inte heller blir jag irriterad på de som råkat säga så här till mig. Det är lätt hänt ju. Man tror att man kan leva sig in i någon annans känslor utifrån pusselbitar i en berättelse, bara det att man har tolkat informationen fel.

Och ofta bottnar det i välvilja tror jag. Man vill visa att man hört och förstått den andra. Jag gör det superofta, eftersom jag är så hetsig. Jag hinner liksom inte vänta in den andra innan jag vill visa att jag förstår hur hen känner sig. Men jag gissar ju egentligen bara och vips så har jag sagt nåt som blir asfel.

Vän: Jag är grav…

Jag: GRATTIS!!! När är BF, vill du låna mina gravidtajts, då kan din bebis bli kompis med min bebis?!?!?!

Vän: …id och ska göra abort imorgon pga skäl och behöver ditt stöd.

Fan vad jag ska försöka bli bättre på det här. Vara tyst och lyssna. Annars fråga. Innan jag försöker sätta ord på nån annans upplevelse, oavsett vad det gäller.

Ha en fin fredag nu, trots att den verkar bli mulen.

fyra månader senare

Fyra månader senare, värt allt och lite till.

Du kanske också gillar:

Jag minns alla mina förlossningsböcker och hur de brukade reta mig.

Mammamage, vilket hån.

Och psst, glöm inte följa mig på Bloglovin, så du inte missar kommande inlägg.

Måndagskänslan

Men alltså HUR kan det komma sig att måndagen känns tung och tråkig nu när jag är föräldraledig?

Jag behöver ju inte ställa klockan i ottan efter att ha vänt på dygnet under helgen.

Behöver inte stirra in i tretusen andra ångestfyllda måndagsfejs på tunnelbanan.

Inte försöka minnas vad jag behöver ta tag i först bland all röra på mitt skrivbord.

Inte le och hälsa på kollegor jag bara vagt känner igen innan jag hunnit dricka första koppen kaffe.

Jag antar att måndag alltid är måndag.

Jaja, nu rycker vi upp oss. Jag tänker lyssna på Come let me love you på repeat, så blir måndagsmorgonen lite roligare i alla fall. Gör det du med vetja. Hej så länge!

En öm punkt

Jag har upptäckt en ny öm punkt.

För det mesta känner jag mig rätt trygg. Men ibland, vid fel tillfälle, fel humör, är jag tydligen sjukt känslig för andras uppfattning om hur mycket jag bryr mig om mitt barn. Minsta misstanke om att någon kanske tycker att jag inte ser henne, inte ger henne det hon behöver, och jag tar åt mig direkt.

Och jag är ärligt talat överraskad, för jag bryr mig oftast inte så mycket om vad andra tycker om mitt föräldraskap. Det brukar räcka med att jag vet att jag ser henne, att jag vet att jag ger henne allt hon behöver och mer därtill.

Men en dålig dag – fan vad det inte räcker.

En obetänksam formulering från Mark. Ett välmenande råd från en släkting. En apotekanställd som kastar en snabb blick på Märta när jag hämtar ut mina antidepressiva.

Och jag vill bara rymma med en cirkus, för det känns som om de har fattat det som jag har känt på mig och förgäves försökt dölja. Att vem som helst skulle kunna ersätta mig som Märtas mamma och göra ett hundra gånger bättre jobb. Hon skulle inte ens minnas mig.

Och vem vet, så är det kanske. Eller inte. Men det kommer vi förhoppningsvis aldrig få reda på, så jag får göra så gott jag kan bara.

Men en öm punkt är det.

En öm punkt bild

<3

Du kanske också gillar:

Världens skönaste förlossning

Mammamage, vilket hån

Pin It on Pinterest