Close

Barnvagnsbio – så funkar det

Är inte bio med en bebis det mest enerverande man kan tänka sig?

Nope, det är svinmysigt.

Men, för att andra ska slippa göra om samma misstag som jag och min vän J kommer här en liten guide. Jag ger er: Barnvagnsbio – så funkar det.

På väg till bio bild

(Sammanbiten pga kallt ute ju.)

Vi bestämde oss för att ta med knoddarna och se Lady Bird på Bio Rio. De har barnvagnsbio en gång i veckan, på tisdagar den här terminen.

Viktigt att känna till: På Bio Rio får man inte ta in barnvagnen i salongen, och det verkar vara standard även på andra biografer. Tänk brandsäkerhet osv. Däremot får man ta in själva insatsen om man vill.

Bion började klockan elva och vi siktade på att vara där en halvtimme innan. På vägen dit berömde vi oss själva med hur tidiga vi var. Så himla skönt att kunna välja platser, slippa köa, hinna amma och sånt innan filmen börjar. Kanske kommer vi vara först av alla spekulerade vi självgott.

Laughing so hard GIF

När vi stegade fram mot bion noterade vi en oroande mängd barnvagnschassin, fastlåsta längs räcken och i stuprännor. Vi stannade utanför och kikade in.

Foajén var proppfull av bebisar i selar, bebisar i famnar, bebisar i barnvagnsinsatser, klibbiga mössor, dyngsura jackor och skötväskor.

Det här var nämligen i början av mars och det regnsnöade ute. ”Max tre barnvagnar i lokalen” stod det på en skylt. Behöver jag säga att det redan var uppnått?

Jag hade Märta i sele så inga problem för min del, men min kompis hade barnvagnen med sig. Och hon hade glömt sitt lås.

Vad göra?

Fälla ihop underredet och ställa det lite diskret i foajén nånstans? (Har någon någonsin lyckats få en barnvagn att bli ”diskret”?)

Lämna det olåsta underredet på gatan och hoppas på det bästa?

Jag trängde mig fram till kassan och frågade om vi fick ta in vagnen om vi fällde ihop den. Tjejen i kassan svarade nåt vagt som jag inte tolkade som ett blankt nej, så vi bestämde oss för att testa.

Vi bar in alla prylar, köpte biljetter, trixade oss ur halsdukar, kappor, mössor, tappade bort en skötväska, hittade den igen, och så var vi redo att gå in i salongen. Precis då lade någon ur personalen märke till vårt hopfällda underrede som kanske inte blev så diskret som vi tänkt oss (se ovan). De ber oss vänligt att ställa ut det på gatan istället. Åter igen: Brandsäkerhet och sånt.

Så. Bara att ställa ifrån sig alla grejer, fälla upp vagnen och gå ut och leta efter ett bra ställe att gömma underredet på. I snöregnet.

När vi till slut satte oss i biosalongen var klockan fyra minuter i elva. Vi var definitivt inte först in alltså.

Men från och med där gick allt som en dans. Som tur är säljer de inte ut hela salongen när det är barnvagnsbio så trots att vi var sena in var det lätt att hitta bra platser. Eftersom det var glest i salongen kunde man ha sin vagnsinsats på platsen bredvid sig, och fick plats med skötväska och liknande också. Det var dessutom skönt att det var lite utrymme till nästa sällskap, så slapp man ha någon annans skrikande bebis i örat.

Längst bak i salongen fanns micro och skötbord, och belysningen var behaglig men långt ifrån så dämpad som normalt på bio.

Visst hörde man bebisar gnälla, men konstigt nog blev det inte det inferno som man kanske hade kunnat föreställa sig. Blev bebisen skrikig kunde man ställa sig i gången och vagga, eller gå omkring längst bak om man ville. De som satt längst bak och längst fram hade satt sin bebisar på filtar på golvet, vilket såg helt underbart ut för en vars bebis fortfarande är som en liten klängapa och bara vill vara i famnen.

Mitt i filmen var det paus så man kunde gå på toa, köpa ostmacka och skåla i Loranga i kaféet. Tänk dock på att hålla lite koll, och inte sitta kvar och fika så länge att du missar när filmen börjar igen, som vi råkade göra. Vill skylla på bebisarna, men det var helt och hållet vårt fel som inte fattade att tystnaden som plötsligt lade sig berodde på att alla gått in i salongen igen.

Hur som, ta med ett lås till barnvagnen eller skippa den helt så är barnvagnsbio sjukt drömmigt. Plus! Gillade Lady Bird skarpt, men det har jag redan skrivit om här.

Hej för idag!

Gif via Giphy.

 

En öm punkt

Jag har upptäckt en ny öm punkt.

För det mesta känner jag mig rätt trygg. Men ibland, vid fel tillfälle, fel humör, är jag tydligen sjukt känslig för andras uppfattning om hur mycket jag bryr mig om mitt barn. Minsta misstanke om att någon kanske tycker att jag inte ser henne, inte ger henne det hon behöver, och jag tar åt mig direkt.

Och jag är ärligt talat överraskad, för jag bryr mig oftast inte så mycket om vad andra tycker om mitt föräldraskap. Det brukar räcka med att jag vet att jag ser henne, att jag vet att jag ger henne allt hon behöver och mer därtill.

Men en dålig dag – fan vad det inte räcker.

En obetänksam formulering från Mark. Ett välmenande råd från en släkting. En apotekanställd som kastar en snabb blick på Märta när jag hämtar ut mina antidepressiva.

Och jag vill bara rymma med en cirkus, för det känns som om de har fattat det som jag har känt på mig och förgäves försökt dölja. Att vem som helst skulle kunna ersätta mig som Märtas mamma och göra ett hundra gånger bättre jobb. Hon skulle inte ens minnas mig.

Och vem vet, så är det kanske. Eller inte. Men det kommer vi förhoppningsvis aldrig få reda på, så jag får göra så gott jag kan bara.

Men en öm punkt är det.

En öm punkt bild

<3

Anledningar att älska påsken

Så här sista dagen i min favorithögtid (lögn, julen är så klart min favvo men det glömmer jag redan i januari tills det är dags nästa gång) funderar jag på varför jag tycker så mycket om påsken.

Det kan inte vara maten, för det är ju samma buffébord som vid alla andra svenska högtider.

Och inga presenter får man (inte jag i alla fall, Mark däremot får ett påskägg av mig varje år och får sedan dåligt samvete för att han inte tänkt på att ge mig något).

Jag tror faktiskt att det har med godiset att göra. Nu när jag är vuxen äter jag ju godis när jag vill, hur mycket jag vill. Men som barn fick jag det rätt sällan, så skärtorsdagen var den ultimata dagen. Först massproducerade man ”påskkort” genom att rita fjädrar på små papperslappar. Sen fick man fri lejd att sno mammas smink och kladda i hela fejset, klä ut sig helvilt och sedan gå från dörr till dörr och bara be om godis. I utbyte mot ett av de sorgliga påskkorten.

Inte konstigt att påsken känns som en glädjens högtid.

Sen är det nog också ljuset, våren, och med det känslan av att livet kommer tillbaka.

Nu är det faktiskt ganska härligt att existera, fram till i november när endast tanken på julen kan få mig att kliva upp på morgonen.

Jag säger hej då till påsken med den här bilden. Påskägget köpte jag på loppis i lördags, och jag ser fram emot att få ge det till Märta när hon är stor nog att uppskatta det.

PS. Är också glad att kunna säga hej då till första april. Jag blev grundlurad i år, så där att jag rodnar när jag tänker på det. Skönt att det är ett helt år till nästa gång.

 

 

 

Skrattet

Stoppa alla jävla pressar:

Bebisen skrattade.

Ett riktigt bubbelskratt.

Så nu vill jag inte göra något annat än att få henne att skratta igen.

Tyvärr lyckas det inte, det är tydligen bara Marks mamma som är rolig nog att flabba åt.

Tills hon har lärt oss den rätta komiska tajmingen ställer vi in alla andra aktiviteter.

Hej så länge, glöm inte bort mig.

Märta bild

 

Tågresan

Alltså tack alla snälla som kom med tips inför att åka tåg med bebisen för första gången. Både på Instagram, i fina sms och här.

För att sammanfatta råden vi fick:

Minimera packningen.

Låt farmor köpa blöjor, ersättning och tvättlappar så vi slipper bära med.

Bilbarnstol kan vara bra om det är långa avstånd så vi slipper åka buss överallt men kan hyras på plats. Kan också vara bra på tåget om bebisen kan sova i den, men är bökigt att bära om man har mycket packning.

Om barnvagn: Träna på att fälla ihop den INNAN resan.

Bärsele = guld på resor, ta med.

Följde vi råden?

Nja.

Varför inte?

Vi försökte, men i stressen och tröttheten var det svårt att fatta beslut. Vi gick mestadels på känsla, även när vi visste att vi handlade mot bättre vetande.

Men vi skippade vagnen och tog selen vilket var perfekt på tåget eftersom Märta sov i den nästan hela resan. Övrig tid käkade hon, tittade ut genom fönstret och kräktes ett par gånger.

Märta sover bild

Vi packade ner tygblöjor som vi redan insett att vi nog inte kommer använda här, plus massvis med engångsblöjor och mjölkersättning som vi lika gärna kunde köpt på plats. Men vi lämnade babysittern och bilbarnstolen hemma vilket var skönt att slippa bära på.

Så lite klokare blev vi nog av tipsen ändå, och det var så himla snällt och fint att folk hörde av sig.

Och hur gick testet då? Testet som skulle ge oss en fingervisning om det går att åka tåg genom Europa i höst?

Jomen bra tycker jag. Inga sammanbrott, inget alltför viktigt glömt, och Märta verkar sövas av tåg-gunget. Allt man kan begära ju.

Hej från glatt gäng som utlovat!

 

Påskpynt eller glad jävla heteropåsk

Så här går det till när vi påskpyntar hemma hos oss:

Jag går ner till källarförrådet och passar på att bära ner julgransfoten som stått i hallen sedan januari.

Jag öppnar lådan med jul- och påskpynt som turligt nog står lättåtkomlig.

Jag rotar fram mina två högt älskade trätuppar.

Jag tar med dem upp till lägenheten och ställer dem på en hög med böcker.

Så var det klart och påskfriden kan infinna sig.

Vi, precis som de flesta andra heteropar jag känner, har uppenbarligen en rätt sned ansvarsfördelning kring vissa hushållssysslor. I det här specifika fallet finns det dock en anledning. Jag älskar påsken, medan det för M inte är större än pingst, kristi himmelfärd och alla de där andra låtsas-högtiderna.

Samtidigt är det ju lite det som är grejen. Det finns alltid en anledning. Alltid ett bra skäl till att män inte kan vara föräldralediga, vabba, plocka fram påskpynt, lucianattlinnen och binda midsommarkransar. De har för hög lön, för låg lön, har inte intresset, tycker inte det är viktigt, var upptagna av annat, glömde och var inte så bra på det helt enkelt. Om det inte fanns så många bra skäl hade det väl inte varit så rackarns svårt att leva jämställt?

Och av någon anledning blir det aldrig så tydligt som vid högtider (se pyntproceduren ovan).

Nästa år hoppas jag få se M rota fram tupparna, och kanske till och med måla ett ägg eller två tillsammans med Märta. Under tiden tänker jag skriva väldigt viktiga blogginlägg och smygbörja på påskgodiset.

Glad påsk bild

Glad påsk!

 

 

Resa med bebis

Påskhelgen är ju på g och eftersom Mark har sin mamma och morfar i Skåne reser vi söderut på Skärtorsdagen. Det kommer bli första gången Marks morfar Arnold träffar Märta, eftersom Arnold 94 bast inte har haft lust att sätta sig på tåget upp till huvudstaden. Helt rimligt ju. Han är dock en uppkopplad man, så vi har mejlat bilder och laddat upp videos på Youtube åt honom så att han kan glutta på Märta via cyberrymden.

Hur som helst kommer det även bli första gången vi reser med Märta. Hon är nästan tre månader nu och jag VET att vissa reser ensamma jorden runt med sina tvåveckors och det är inga problem och bara så himla härligt men vi har inte haft den energin. För oss har tunnelbaneresorna in till stan varit spännande nog.

Men på torsdag åker vi Sthlm-Gbg och Gbg-Ängelholm. Hela härligheten tar sex timmar ungefär. Sedan väntar kramar och middag och gos med släktingar och den dementa katten Kasper.

Eftersom jag har en hemlig förhoppning om att vi ska tågluffa ner till valfritt land i södra Europa i höst, ser jag påskens tågresa lite som ett test. Om vi bryter ihop redan i Södertälje kanske inte en tågluff genom Europa är för oss helt enkelt. Det är också ett bra sätt att bli lite ruttad i hur man packar inför en resa med barnet. Det är bättre att glömma nåt viktigt den här gången än när vi sitter på ett natttåg mot München och inte kan gå till ett apotek förrän om trettio timmar ju.

Saker vi diskuterar inför resan:

Ska vi ta med oss barnvagnen?

Bilbarnstolen?

Ska vi ta med tygblöjorna eller köra plastblöjor? Kommer vi orka tvätta de två gånger som behövs om vi tar med tygblöjor, eller kommer det sluta med att vi reser hem med 20 ammoniakstinkande blöjor i resväskan? Blir vi avslängda från tåget i så fall?

Behöver vi packa ner babynestet eller kan vi konstruera ett på plats av handdukar?

Ja, svåra frågor ju. Tips mottages gärna!

Bild åka tåg

Så här såg vi ut när vi åkte tåg senast, innan barnet alltså. Förhoppningsvis kan jag återkomma med en ny bild efter torsdagens resa där vi ser mindre sammanbitna ut (vissa av oss) och minst lika glada (vissa andra av oss).

Hej för idag!

Lady Bird

 

ladybird bild

Jag älskade filmen Lady Bird. Så när en kompis totalsågade den med orden ”vilken jävla skitfilm” och ”50-talets kvinnosyn i förvillande indieförpackning” for en massa tankar genom mitt huvud. Min ryggmärgsreflex i såna situationer är att tänka att jag kanske inte fattat att den var dålig eller hade sunkig kvinnosyn. Jag måste helt enkelt vara en idiot förklädd till kulturarbetare. Nästa tanke var att jag kanske visst hade fattat men gillat den ändå, vilket fick mig att känna mig som en sexistisk (kvinnlig) mansgris.

För är det något jag kan relatera till i filmen så är det känslan av att vilja stå på andra sidan. Den rätta sidan.

På den sidan står de som är så lyckade och smarta att de alltid fattar vad som är bra och inte, och samtidigt så trygga i sig själva att de inte ens har vett att uppskatta det. Och på andra sidan står … jag typ. Nu i vuxen ålder vet jag att den där andra sidan inte existerar, det ser bara ut så på håll. Man jämför sitt eget inre med andras yttre och så vidare. Men i tonåren ägnade jag orimligt mycket tid åt att försöka ändra på mig för att få en biljett dit.

Filmens huvudperson gör det där väldigt tydligt när hon säger att hon bor på ”the wrong side of the tracks”. Plus att hon byter namn från Christine till Lady Bird, ansöker till college så långt bort från hemstaden som möjligt, har svårt att acceptera att hon inte är så bra på matte som hon skulle vilja (vilket löser sig ändå när hon lyckas fuska sig till ett bättre betyg) och ljuger om var hon bor. Behöver jag säg att ”längtan bort” är ett tydligt tema i filmen?

Hur som helst kände jag igen mig så mycket i det där, och samtidigt som jag vet att perfekta klubben inte existerar, så tänker jag att det är det där man pysslar med från tonåren och rätt lång tid framåt. Att omforma sig, försöka komma på vem man vill vara. Men, det finns en viktig skillnad mellan det jag strävade efter i tonåren – att försöka bli nån annan, vem som helst – och att försöka hitta sig själv. Det förstnämnda är ju att förkasta sig själv och det sistnämnda är ju typ en rätt viktig del av livet, eller? Att komma på vem man vill vara och försöka bli den personen. För man är ingen bara så där tror jag. Man blir den man är genom sina val, handlingar, ord. Det hjälper inte att vara en snäll själ innerst inne om man beter sig som ett kukhuvud sju dagar i veckan. Man måste visa det i handlingar också om man ska kunna claima snällheten. Och samtidigt – nån gång beter vi oss alla som ett kukhuvud, och det är okej det med. Så komplext är liksom livet.

Det finns mycket mer att säga om Lady Bird. Klassaspekten, mamma-dotter-relationen, den snälla pappan som det alltid är lättare att gilla än mamman som tar ansvar för hela jävla familjen, det halvdana sexet osv. Men orka skriva om allt. Jag tänker bara säga att jag blir alldeles till mig när jag ser ickeperfekta och komplexa kvinnor i centrum på film. Lady Birds mamma är nedtryckande, passivt aggressiv, kall, men vid andra tillfällen asgullig och bra. Och som sagt, hon tar ett stort jävla ansvar för familjen. På samma sätt är Lady Bird och hennes bästa kompis en massa olika störiga och härliga saker samtidigt. Och hela tiden får de vara viktiga i sig själva och i centrum. Snubbarna som alltid annars får så sjukt stor vikt i filmer, även i filmer som låtsas handla om kvinnor, är bara som rekvisita för att de kvinnliga karaktärerna ska få utvecklas och glänsa.

Så nej, jag tycker inte att det var varken en skitfilm eller en femtiotalsskildring av kvinnor. Och jag är himla nöjd över att det numera dyker upp en annan tanke efter de där första reflexmässiga som får mig att känna mig dum. Nämligen: Då tycker vi väl olika då helt enkelt.

 

Jag minns alla mina förlossningsböcker …

… och hur de brukade reta mig.

Att möta förlossningssmärtan Låter vuxet och sansat men oj vad jag INTE ville möta förlossningssmärtan när det väl kom till kritan. Läste halva, kastade den i väggen i ett hormonrus och sedan försvann den spårlöst. Tror Mark gömde den nånstans.

Ina May’s Guide to Childbirth Härligt, en barnmorska som radar upp hundratals förlossningsberättelser, som ett Förlossningspodden i bokform. Om inte alla hade varit såna superhippies och skeptiska mot exakt det som jag ville ha – modern sjukhusvård, bedövning, bedövning och bedövning så hade den kanske kunnat vara något för mig.

Att föda Ska ju vara en bibel i sammanhanget men det var egentligen bara en längre och lite för skrämmande version av min favorit, se nedan.

Föda utan rädsla Min favorit. Kort och koncist, mer kunde jag inte ta in ändå. Hade nytta av den under förlossningen också, innan jag förlorade allt sans och vett och bad barnmorskan att bara döda mig istället. Bästa boken! Ja, inför en förlossning då, annars rekommenderar jag att man läser nåt annat.

Förlossningspodden, love you <3 (Inte en bok, men ändå.)

Prylbanta

Jag gillar att läsa minimalistbloggar, alltså såna som handlar om att konsumera mindre och äga färre prylar. Blir liksom så pepp på idén om att min tillvaro också skulle kunna bli så där härligt enkel, oplottrig och alldeles alldeles … *försvinner in i drömmar*.

Nu har duon bakom bloggen Minimalisterna släppt en bok, Prylbanta, och i sann minimalistanda har jag lånat den på bibblan.

Bokomslag Prylbanta bild

Att prylbanta känns rätt aktuellt hemma hos oss just nu, eftersom vi bor två vuxna, ett barn och två katter på 53 kvadrat. Vi har två rum och kök i en rätt klassisk fyrtiotalslägenhet, men där tidigare ägare rivit ut väggen mellan kök och vardagsrum. Det enda rum där man kan stänga om sig är alltså sovrummet. Ja och toan så klart då. Det är inte jättelitet på något sätt – det finns oändligt många människor som bor på mindre yta obviously – men jag gillar verkligen tanken på att se över hur mycket prylar vi behöver. Eller att i alla fall inte skaffa fler, heh.

Jag som köper en hel del böcker tycker att bokhyllorna är heliga, och böcker känns ju så reko att köpa. Men folk med småbarn hinner väl ändå inte läsa, så det problemet kanske löser sig av sig själv? Jag har också en hel del kläder, och jag är den första att erkänna att jag bara använder en bråkdel av dem. Skulle säga att majoriteten antingen är bra-att-ha-plagg, som ”den här tröjan är urblekt och sitter konstigt men kan vara bra att ha om jag ska måla om nån gång”, eller I wish-plagg ”I wish att jag vore en cool fransyska på väg till en gullig parisisk bistro, för då skulle jag kunna ta på mig den här knasiga mössan och ändå se chic ut”. Men eftersom jag sällan målar om och inte är en cool fransyska använder jag dem alltså aldrig. Om jag rensade i garderoberna skulle kanske lite av det som alltid ligger framme och skräpar eftersom det inte har någon riktig plats kunna få bo där istället.

Har bara precis börjat läsa boken, men såg att de har ett kapitel ägnat åt just detta, sakerna man äger men aldrig använder, och varför det är en dålig idé att behålla dem.

Kan dock inte sluta tänka på hur det är en jäkla skillnad mellan att vara frivillig minimalist och att tvingas vara det av ekonomiska skäl. Hur privilegierad jag är som ens kan välja om jag vill köpa onödiga saker eller inte. Att vara tvungen att vända på varenda krona och sälja prylar för att kunna betala hyran är INTE en kul och härlig livsstil. Medan det kan vara kul och härligt att välja att inte köpa saker för de pengar man har, om man har tillräckligt mycket. Världen alltså, suck. Lyssningstips på samma tema är avsnittet Trångbodd 2017 från Kropp & Själ i P1, som handlar om just detta.

Köksbänk bild

(Så här ser det ut i vårt kök just nu, eventuellt skulle vi kunna göra oss av med något av detta?)

Får återkomma när jag läst klart helt enkelt.

Follow my blog with Bloglovin

Pin It on Pinterest