Close

Fontanellångest

Ibland borrar jag in fejset i bebisens fjuniga hår och pussar tills jag knappt kan andas längre.

Det är kanske det mysigaste som finns, ända tills det känns som om det sviktar lite och jag inser att holy fuck det är ju FONTANELLEN och den är mjuk och dunkar av hennes puls och är ett frikkin hål in till hennes hjärna.

Jag hatar fontanellen.

Hatar tanken på den.

Hatar sviktet.

Hatar att min bebis hjärna ligger där alldeles oskyddad.

Okej, inte oskyddad. Omgiven av superstarka hinnor och hud, men ändå. Inte asbra skyddad.

Redan innan jag fick barn hatade jag den.

Hade tvångstankar om att trycka hårt på den med något vasst. En sax kanske.

På samma sätt som jag kan tänka på vad som skulle hända om man körde upp en penna i näsan. Hela vägen in.

Huuuuu.

Kan inte skriva mer nu pga äcklet.

Får försöka tänka på trevliga saker.

Syrener, mon amie-koppar och bra böcker.

Raindrops on roses and whiskers on kittens.

Och så vidare.

Hoppas att ni får en bra onsdag. Själv ska jag hålla mig i skuggan eller inomhus till och med, den här värmen tar knäcken på mig. (Men snälla värmen stanna kvar, jag älskar dig ändå.)

Och ikväll ska jag äta tapas och prata skrivande med fina Anna. Det blir grejt!

Kram, och akta fontanellerna i er närhet <3

Du kanske också gillar:

Definitionen av jobbigt

Barnvagnsbio, så funkar det (inte)

Måndag, sommaren och döden

Hur ljuvligt är det inte nu när sommaren bestämt sig för att dyka upp?

Älskar, älskar, älskar början av sommaren eftersom man har allt det härliga framför sig, plus att det doftar så gott ute.

Syrenerna, en hel vägg av dem på väg till tunnelbanan.

Liljekonvaljen är kanske ändå den godaste av dem alla? Inte att äta utan att borra in näsan i.

Det här vet jag inte vad det är, men det är så fint att jag vill krypa in i det och stanna där för alltid.

Och sjön har varit varm nog att bada i ett par veckor redan.

Men visst finns det saker att negga över med sommaren också – att den är så kort till exempel, och att det dröjer så länge tills den kommer igen.

Och samtidigt som det är så härligt att existera nu, kan jag inte låta bli att tänka på att det inte alltid kommer vara så. Jag kommer inte alltid existera. Det får sommaren mig att tänka på, och det är en av de allra värsta tankarna.

En av mina högsta önskningar är att sluta vara rädd för döden, men jag tror inte att det kommer hända. Jag föreställer mig att det skulle vara mindre läskigt med döden om jag kunde tro på typ en gud, en himmel eller kanske nån sorts reinkarnation, men tror man inte så tror man inte. Jag är en sån där som snarare hoppas på … någonting. Och när jag vill något riktigt mycket kan jag faktiskt komma på mig själv med att köpslå med en högre makt.

”Om jag får det här jobbet ska jag …”

”Om allt går bra under förlossningen lovar jag att …”

Så nån liten minitro har jag kanske ändå hehe, om det här räknas?

Jaja, nu ägnar vi oss åt något roligare tycker jag, som den kommande veckan.

Idag ska Märta och jag till BVC för hennes andra vaccinspruta. KUL!!

Skoja, det är asvidrigt. Sist skrek hon i högan sky och sen eftersnyftade för att understryka hur synd det var om henne. Men det går ju över, och alternativet är … nej det finns inte något alternativ, klart hon ska vaccineras.

Men sen börjar det roliga, när jag ska fika med min chef och prata om det kommande året. Jag gillar både mitt jobb och min chef, så det ska bli kul att fundera över framtiden lite. Vi har bestämt träff ute på en skuggig gräsmatta istället för inne på kontoret, bra mötesatmosfär!

På onsdag ska jag ta en AW (utan bebis!!!) med en vän som jag träffat på en skrivkurs. Vi ska prata skrivande och dricka vin och allmänt peppa, svinbra kombo ju.

På söndag är det mors dag, min första i livet, och jag tänker fira att jag är någons mor. Hur man lämpligast gör det vet jag inte, men bakverk känns passande.

Och någon gång under veckan ska jag skriva en text om Roxane Gays Hunger som jag läst ut nu. Har ni läst? Vad tyckte ni i så fall?

Ha en fin måndag nu, det ska jag försöka ha!

Chia fresca fläder

När jag var gravid och hade järnbrist läste jag att chiafrön innehåller mycket järn. Så när det var extrapris i höstas köpte jag på mig flera paket, bara för att upptäcka att 1. Chiapudding är det enda användningsområde jag kan hitta för dem och 2. Jag avskyr chiapudding.

Kan vi prata lite om chiapuddingen snabbt – är det bara jag som är känslig eller är det inte väldigt slemmigt? Jag har försökt maskera det med frukt och nötter men slemmet vinner alltid.

Hur som helst, jag kapitulerade, ställde chiafröna i skafferiet och hoppades att Mark eller en familj mjölbaggar skulle äta upp dem.

Det har inte hänt.

Men, så hittade Mark recept på en dryck med chiafrön i, som tro det eller ej är jättegod. Och efter lite modifiering blev den: ännu godare!

Och jag vet, det låter slemmigt, det ser slemmigt ut och min första reaktion var att totalvägra. Bränd som jag var efter mina försök att lära mig äta chiapudding. Men jag lovar, det här är verkligen jättegott. Nu ber jag honom göra en till mig varje kväll, och så låtsas jag att jag sitter på en uteservering i Italien, för typ så smakar den.

Här kommer receptet, ifall nån annan också råkar ha miljarder små chiafrön hemma att göra sig av med. Eller bara vill variera sig och testa chiadrink istället för chiapudding på morgonen.

Chia fresca fläder

1 msk chiafrön

2 msk flädersaft

Pressad citron

3 dl vatten

Blanda, låt stå en liten stund, smaka av och justera om det behövs, färdigt.

Eventuellt kan man ju testa att ha lite gin i, om man verkligen vill ha semesterkänsla?!

Chiafresca

Trevlig fredag hörni, hoppas den blir fin.

Du kanske också gillar:

Wonder Woman?

En skamsen shopaholic

Skräck on the beach

Hur lång tid tar det för en nybliven förälder att läsa ut fyra Novellix-noveller?

Rätt svar: Alldeles för lång tid.

Jag började med Novellix skräckfyra i … januari? Ja, i januari, när Märta var liten som en kattunge i famnen och jag ville ha något att läsa på natten när jag ammade. Jag orkade inte med en hel roman, men noveller kändes görbart.

Och nu, fyra månader senare är jag klar. Först med amningen och nu även med novellerna.

Jag började med Håkan Nessers Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter, och tyvärr minns jag inte så mycket av den eftersom det alltså var fyra månader sedan nu, och jag läste den under ett par dimmiga amningsnätter i nåt sorts tillstånd mellan sömn och vakenhet. Dålig recension va?

De tre andra novellerna tog jag med mig till stranden nu i helgen när sommaren dök upp. Visst passar läskiga berättelser bra på sommaren, konstigt nog? Har plöjt mycket Creepypodden under långa sommarkvällar, när man egentligen kanske borde göra något härligt, livsbejakande, somrigt. Hur som helst, nu blir det:

Skrack-on-the-beach

Johan Theorins Knackningar påminde om något ur Råttan i pizzan. En riktigt ryslig novell med en ovanlig, härligt kärv huvudkaraktär. Den får sin upplösning på ett lite skruvat sätt, ett slut som verkligen känns som en Klintbergsk skröna.

Kristina Ohlssons Ett testamente från helvetet har konstant nerv och så många vändningar att den känns som en förkrympt roman. Gud vad jag måste läsa mer av henne, varför har jag inte gjort det? Jo, för att jag inte gillar omslagen till hennes böcker. Jag har inte blivit sugen på att läsa dem helt enkelt. Mest avtänd blir jag av Mios blues och Loutus blues, vilket är lite shitty känner jag nu när jag frågat runt, eftersom de enligt pålitliga bokkällor ska vara bra. Tji fick jag som dömde på utseendet. Den enda av hennes böcker som har ett omslag (och en mysig titel!) jag tilltalas av är Mysteriet på Hester hill, och den har jag inte hunnit till ännu i bokhögen.

Farlig sanning av Anna Jansson, tyckte jag tyvärr var lite förutsägbar, men ändå läsvärd. Jag gillar korta, obehagliga berättelser så mycket att det i ärlighetens namn inte gör så himla mycket om en av fyra inte är tipptopp. Alla fyra noveller ligger någonstans mellan deckare och rysare, och den här var den som låg närmast deckargenren.

Allt som allt var det här definitivt en av Novellix bästa fyror, men jäklar vad sugen jag är på deras sci-fi. Och feelgood. Och den om att vara ung. Det mesta Novellix gör är bra, men på sistone har de fasiken gjort lite extra bra grejer tycker jag. Hoppas på många soliga dagar med noveller på stranden i sommar.

Vi måste prata lite om omslagen också. Formgivaren Moa Schulman = Geni.

Det var det hela.

Du kanske också gillar:

Att jobba som förlagsredaktör

I love Dick

Definitionen av jobbigt

Jag var inställd på att det skulle vara jobbigt att få barn.

Det har man ju läst om. Hur jobbigt det är att inte få sova. Omställningen till det nya livet. Att amma, om man väljer att testa det. Hur bunden man blir. Babyblues. Oron för bebisen. Oron för hela jävla världen. Bara för att nämna några saker.

Och mycket riktigt, det var jättejobbigt.

En del har sagt så här till mig: ”Ja det är klart, tror man att det ska vara en dans på rosor att få barn så är det inte så konstigt att man tycker att det är jobbigt sen”.

Men fan vad jag vänder mig emot det där.

Jag visste att det skulle bli jobbigt. Men det gör det ju inte mindre jobbigt. Det är liksom det som är definitionen av jobbigt: Att det faktiskt är jobbigt.

Så att skuldbelägga nyblivna föräldrar genom att säga ”Det är jobbigt för att du hade fel inställning”. Bara lägg ner.

Det är jobbigt att få barn. Kanske jobbigare än du föreställt dig.

Men bara för att jag nu talat om det för dig, kommer det inte på något magiskt vis sluta kännas jobbigt.

Däremot kanske du känner dig mindre ensam om du vet att det är så för de allra flesta.

Men jag säger kanske.

För det hör liksom också till.

Att när man är i det där mörka hålet som kallas barnets första tre månader, då är det jobbigt och du känner dig ensam, så ensam.

Du tror att alla andra klarar det här, förutom du.

Men det ser bara så ut. Egentligen kämpar de flesta andra med exakt samma sak som du. (Källa: Min bekantskapskrets och typ internet.)

Och därför ska du läsa texter som den här. Som Hormoner & hemorrojder, Det är inte du det är domNödrop från lyckobubblanHit med flaskan. Därför ska du prata med dina vänner, gärna innan din förlossning, och fråga dem om hur det var de där första veckorna. Och höra dina bästa, smartaste, starkaste, coolaste vänner säga: Det var så himla jobbigt.

Så att det långsamt sipprar in att du inte är ensam.

Men antagligen kommer du ändå känna dig ensam stundtals.

Och kanske tycka att det är jobbigt.

Och det är inte ditt fel. Oavsett vilken inställning du haft!

Och det kommer gå över, långsamt och utan att du riktigt fattar hur det gick till.

Men! Och det här är viktigt: Är det för jobbigt finns det bra hjälp att få. Det kan vara supersvårt att be om, men snälla gör det!!

Märta bild

Stökig lägenhet, gulligt barn. Och inte lika jobbigt längre.

Du kanske också gillar:

Världens skönaste förlossning

Gör nåt pinigt

Shit to do

Herrejesus vad det känns som att jag har noll tid numera.

Att läsa böcker, kolla upp grejer, fixa saker hemma, träffa folk.

Sedan jag fick barn är det som att min tid att göra såna saker krympt till en hundradel mot innan.

Så nu tänkte jag skriva en lista över saker som jag ska försöka prioritera inom det närmaste.

1. Fixa fint på balkongen

Vi brukar sätta fröer och ta sticklingar från pelargonerna för att kunna fylla balkongen med växter, men i år har vi gjort nada. Det blir kanske till att handla lite uppdrivna växter och köpa nytt, så att det blir någon sommarkänsla där ute i alla fall. Vi har söderläge och jag blev så glad när jag hittade Sandra Beijers inlägg om växter som klarar just balkong i södersol. Tidigare år har jag gått på några nitar med växter som bränts sönder och dött nämligen. Ska läsa och inspireras.

Balkong bild

Det här är det enda gröna på balkongen just nu. Deppigt värre.

Tur att det är somrigt på innergården i alla fall <3

2. Hitta ett soffbord

Eftersom … vi inte har något. Just nu använder vi istället en bänk som egentligen ska stå i hallen, men som på sistone fått stå under teven. Och tevebänk orkar jag verkligen inte börja leta efter! Men köper vi ett soffbord kan ju bänken få flytta tillbaka till teven, och sen är allt frid och fröjd.

Har funderat på ett runt bord, gärna med en hylla under där man kan lägga tidningar och annat fjös. Men ett avlångt funkar också, tror jag.

3. Läsa mera

Håller på med Hunger av Roxane Gay så prio ett är att läsa ut den. Prio två är att börja på Erotiskt skrivande för ensamma änkor av Balli Kaur Jaswal. Jag har fått den av min kompis Jennifer som varit förläggare för den och hon har så himla bra smak så jag tror att den kommer vara bra. Har inte hunnit så långt i Hunger men tycker att Roxane Gay skriver så fantastiskt bra. Som i Bad feminist där hon blandar massa olika ämnen och får dem att hänga ihop och bli intressanta.

Hunger-Roxane-Gay

Erotiskt skrivande

4. Dricka vin på Johannas balkong

Viktigt ju! Hon bor bara fem minuter härifrån och har en dotter som är född samma dag som Märta. Tänker att vi kan sitta på balkongen och så kan bebisarna vara med sina fäder. Eller om fäderna vill vara med så kan bebisarna sova sött en stund i varsitt babynest på vardagsrumsgolvet. (Stor chans.)

5. Undersöka om det går att bleka håret hemma

Kanske bäst att gå till en frisör ändå, men försöker spara pengar så vill kolla upp möjligheten i alla fall. Jag skrev ju nyligen om att Mark har klippt mig ett par gånger nu, och med tanke på hur det blev borde jag kanske låta ett proffs sköta blekningen. Men jag ska googla lite och återkommer sen.

Det får kanske räcka som todolist, om det ska finnas någon möjlighet att lyckas beta av grejerna.

Bleka håret

Suddigt hej!

Du kanske också gillar:

En skamsen shopaholic

Beslutsångest: tatuering

Wonder Woman?

Hörni, har ni sett Wonder Woman? Vad tyckte ni i så fall?

Jag måste säga att jag blev rätt besviken.

Blev till exempel lite nedslagen av det faktum att trots att den marknadsförs som en kvinnopowerfilm, så är alla kvinnor som fick vara med vita, unga och ser ut som ett timglas i stålbikini (det är vad amazoner har på sig, inget fel med det tycker jag!). Med några undantag så klart. Och jag vet att Robin Wright är femtio plus, men ser hon ut som det? Nej, för kvinnor får inte se ut att vara över 45 på film, för då kan nån sätta lördagsgodiset i halsen ju.

Männen däremot får vara gamla, unga, snygga, rent ut sagt urk att titta på och spela ett spektrum av karaktärer med bra och dåliga sidor. För rynkiga män som beter sig svinigt är ju inte upprörande på samma sätt.

Men det som stör mig mest är hur de har byggt upp så mycket av humorn på Wonder Womans bekostnad. Hon är så supernaiv att det ska bli roligt. Kläcker ur sig banala repliker, är störigt obstinat, behöver ”hanteras” av den manlige protagonisten och beter sig allmänt genomgalet i tiotalets London. Och med tajming och musik uppmuntras man att antingen fnissa åt henne eller blir stunned över hur jävla snygg hon är när man får se henne ut pilotens ögon. Hon räddar så klart världen och det är coolt, bra, äntligen. Men det mesta innan dess är rätt deppigt att titta på tycker jag.

Kunde hon inte bara fått vara lite streetsmart? Få komma till männens värld och ändå ha … koll typ? Har man sett en manlig superhjälte så här clueless nånsin? Jag är ingen storkonsument av superhjältefilmer, så rätta mig gärna om jag har fel!

Nu peppar jag istället inför Black Panther som tydligen ska vara grym. Får se när bebisen låter mig och Mark gå på biodejt nästa gång. När hon fyllt åtta kanske. Tills dess får jag kanske hitta annat biosällskap.

Tips på två andra coola filmer att trösta sig med, om nån annan också blev besviken på Wonder woman:

Mad Max Fury Road, som fick amerikanska mansaktivister att gråta blod och uppmana till bojkott (låter som ett skämt men det är sant!).

Mad Max bild

Furiosa <3

Och Babadook, inte så actionspäckad men läskig som tusan och fint om en ensamstående mamma och hennes son.

babadook bild

Brrr, läskigt värre!

Nu ska jag bege mig ut i solen. Ha en fin dag!

Hundra år

Idag åkte jag tunnelbana och åldrades hundra år på bara fyra stationer.

Först nojade jag järnet över att åka tunnelbana i rusningstrafik.

Inget konstigt med det ju, en barnvagn plus en eftermiddagsgnällig bebis är inte superkul att knöka in i en proppfull tunnelbanevagn.

Sen körde jag över en kvinnas fot med vagnen.

Inte heller svinkonstigt i ärlighetens namn. Det var som sagt rätt trångt. Och hon hade rejäla skor så det gjorde inte så mycket.

Men sen.

Efter en station ungefär märker jag att det är väldigt många kids i vagnen. Alltså typ en skolklass tioåringar.

De beter sig som tioåringar i grupp gör mest – pratar högt, knuffar på varandra, liksom rör sig och låter mycket.

Efter två stationer märker jag att deras uppmärksamhet är väldigt fokuserad på en kille bredvid mig.

Ett par kids tar mod till sig och går fram och ber att få ta några foton med honom.

Jag börjar fatta att han nog är känd och misstänker direkt sport. Jag är ju helt ointresserad av sport, så det måste vara därför jag inte känner igen honom. (Ha!)

Efter tre stationer går han av och kidsen kan nu prata om det här fantastiska mer ohämmat. Jag lyckas fatta att det var nån form av youtuber.

Inte för att jag egentligen tycker att det är skitspännande med kändisar, men lite kul vore det ju att veta vem det var som fick en hel tunnelbanevagn att bli helt till sig. Så jag tänker att jag ska fråga de tonåriga tjejerna som står närmast om vem det var. Det känns nämligen som något jag kan göra för jag är ju typ i deras ålder. Att jag står här med en barnvagn – det är ju jätteolikt mig och gör mig inte till en vuxen. Om jag frågar dem om vem det var, kommer det vara en ungdom som frågar en annan ungdom om en helt rimlig grej.

För så känns det. Som om jag är cirka tjugo, nyss tagit körkort (duktigt), köpt en egen lägenhet (superduktigt) och precis skaffat barn som jag tar hand om helt galant (så ungt, ASDUKTIGT!).

Men så ser jag mig själv ur deras ögon, bara ett kort ögonblick.

Och fattar att jag är svingammal, typ hundra år, och ingen tycker är jag är duktig som klarar av att betala mina räkningar, kan köra bil, byta blöjor och storhandla. Det liksom förväntas av en om man är över trettio. Och om jag frågar tjejerna om vem kändisen var, då är det en gammal tant som är nyfiken på vad ungdomarna idag håller på med egentligen. Och inte hade det sagt mig ett smack antagligen, om de talat om vad han eller hans youtubekanal heter. (Youtubekanal, säger man ens så?)

Så efter fyra stationer klev jag av, i ovisshet, och hundra år äldre än när jag klev på.

Ha en fin kväll nu, önskar tant Jenny.

Spontanmanus – fem tips på vägen

Idag tänkte jag dela med mig av mina fem bästa tips till dig som funderar på att skicka in ditt manus till ett förlag.

Jag har läst rätt många spontanmanus, som anställd och frilans, och det finns några vanliga fallgropar du lätt kan undvika, plus ett par mer krävande grejer att fila på.

Nu kör vi!Spontanmanus

1. Se över början ordentligt en gång till

Det här är det absolut viktigaste tipset – se till att ditt manus har en bra inledning. Känns det redan här rörigt eller segt, då är risken stor att läsaren tappar intresset. Vi hinner tyvärr inte läsa alla inkomna manus från början till slut, så se till att du har ett första kapitel som gör det omöjligt att lägga manuset ifrån sig.

Vad är då en bra början?

Det beror så klart på genre, men jag skulle säga att en bra inledning sätter tonen för vad som komma skall och väcker intresse. Ett bra första kapitel pekar framåt, bakåt, eller inåt mot handlingen, om du förstår hur jag menar? Det kanske tydligaste exemplet är en spänningsroman, där du vill få mig att undra vad som hänt eller kommer att hända. Men det gäller egentligen för alla genrer – bara på olika sätt och i olika intensitet.

Du bör också ge läsaren en glimt av din huvudkaraktär, eller någon av karaktärerna, eftersom det gör det mer lockande att stanna kvar i manuset. Några detaljer som gör att man vill få reda på vem den där roliga/störiga/läskiga personen är egentligen. Men varning för att presentera för många karaktärer för fort, det är ett vanligt misstag som gör att det blir rörigt.

Snabbrecept för en bra inledning:

En tydlig scen med närvaro och känsla.

En karaktär som känns som en person, inte bara ett namn.

Detaljer som pekar framåt/inåt/bakåt.

Svårare än så behöver det inte vara! (Jo jag vet, det här är skitsvårt, men you can do it!!)

2. Pitcha ditt manus

Försök skriva två olika pitchar:

1. Först med bara två-tre meningar

2. Sedan som en baksidestext

Det kan nämligen ge dig en fingervisning om hur pass färdigt manuset är. Kan du sammanfatta det så här kortfattat har du antagligen en tydlig huvudintrig och kan snabbt få andra att förstå vilken typ av bok det är. Och tvärtom, är det svårt att pitcha manuset på så här kort utrymme, då kanske intrigen och/eller tematiken inte är tydlig nog?

Plocka gärna fram några böcker ur bokhyllan i liknande genre och kika på hur baksidestexterna är skrivna. Ofta är de kortare än vad man tror! Härma hämningslöst, det märks inte, jag lovar. Bara sno strukturen och anpassa efter just din berättelse. Det här kan du förresten spara tills det är dags att skicka in manuset till förlaget, för att pitcha det på riktigt i ditt följebrev.

3. Redigera en vända till

Eftersom det faktiskt aldrig skadar.

Om du vill ha lite vägledning här skulle jag råda dig att fokusera på karaktärerna, flytet i texten och tempot.

Som jag skrev ovan – introducera karaktärerna i lagom takt, inte för många för snabbt, och se till så deras viljor, motiv, dåliga sidor, bra sidor och sätt att prata känns genuint och tydligt.

Flytet i texten handlar om språket. Det ska kännas lockande att läsa, inte jobbigt på grund av ett onödigt krångligt språk.

Tempot: Se till att du sätter igång handlingen tidigt, så att man vill läsa vidare och undrar vad som ska hända. Fortsätt sedan att bygga upp intrigen, stegra den mer och mer och till slut – låt den brisera i en vändpunkt, eller flera. Men jäkta inte, ibland går handlingen alldeles för fort fram, och ofta på bekostnad av närvaron, trovärdigheten, känslan.

4. Låt manuset vila

I kanske ett par dagar, ett par veckor, eller så länge du behöver.

Under tiden kan du kolla upp förlag du är intresserad av, se om de verkar passa för just ditt manus (viktigt!), och leta upp mejladresser. (Jag tycker du ska skicka till flera förlag samtidigt eftersom svarstiderna kan vara långa, men får du napp någonstans är det trevligt att meddela de andra, så de inte lägger tid på att läsa ditt manus i onödan.)

Dessutom kan du låta en vän läsa och komma med feedback. Hen får gärna berömma dig, men ännu hellre tala om ifall det var något som var svårt att förstå, kändes märkligt eller inte gick ihop. De här kommentarerna kan du sedan fundera lite på, och åtgärda om du tycker att det var befogad kritik. Har du möjlighet kan du anlita en redaktör eller manuscoach i det här skedet, det kan verkligen vara till stor hjälp.

När manuset vilat lite så läser du igenom det igen och om det behövs – redigerar en sista vända.

5. Korrläs

Det är supersvårt att korrläsa sin egen text, men gör i alla fall en stavningskontroll i ordbehandlaren, och läs igenom manuset noga. Är du så trött på ditt manus nu att du håller på att kräkas – och det bör du nog vara, annars har du kanske inte arbetat igenom det tillräckligt – korra så långt du pallar. Ett stavfel på första sidan är ett varningstecken, men ett stavfel mitt i boken märks knappt, eftersom du då redan fångat in läsaren.

När du håller på med detta kan du se över formen lite också. Se till att ha ett stort radavstånd, ett läsvänligt typsnitt och breda marginaler. Det gör det lättare att läsa! En del förlag talar om på sin hemsida hur de vill att spontanmanusen ska vara formaterade, följ då anvisningarna.

Ett par sista, väldigt viktiga, extratips:

Ta de här och alla andra råd med en nypa salt. Man ska lita på sin magkänsla, och du vet antagligen bäst vad ditt skrivande och ditt manus behöver. Men vet du inte riktigt det, ja då är den här guiden en bra hjälp på vägen skulle jag våga påstå.

Kom ihåg att förlagen får in väldigt många spontanmanus, och det är en promille, om ens det, som blir antagna den här vägen. Så bli inte nedslagen om svar dröjer eller om du får en standardrefus. Det är helt enkelt väldigt svårt att passera nålsögat, men det kan gå, så klart!

Lycka till nu, och hör av dig om du vill ha fler guider eller hjälp. Följ mig gärna på exempelvis Bloglovin, så missar du inga kommande tips.

Gillade du det här inlägget – dela det gärna så att det når fler <3

TODO

Du kanske också gillar:

Att jobba som förlagsredaktör

Gör nåt pinigt

Lady Bird

 

Hemklippt

Eftersom jag för det mesta har håret uppsatt är det inte så himla noga att det är rakt.

Därför har jag låtit Mark klippa mig ett par gånger nu.

Eller, ”låtit”.

Det är inte så att han tjatar på mig för att få göra det. Tvärtom. Det är jag som tjatar. Erbjuder en gentjänst i utbyte, att städa badrummet till exempel. Eller dammsuga.

Hur som helst.

Vi ställer en stol i köket.

Plockar fram en sax.

Lägger Märta i babygymmet, eller om det inte funkar, så tar Mark henne i selen.

Sedan blir det ungefär så här.

Hemklippt

Men eftersom jag nästan aldrig har håret utsläppt, så gör det inte så mycket.

Hoppas att ni har fin helg hörni.

Vi hörs i veckan!

Hemmaklippt

Du kanske också gillar:

Tur

Beslutsångest; tatuering

Pin It on Pinterest