Close

Gör nåt pinigt

När jag funderade på att starta en blogg var den största anledningen till att inte göra det att det vore pinigt.

Att starta en blogg 2018 liksom, är inte det cirka tio år för sent?

Och vem skulle vilja läsa den?

Kommer jag kunna se folk i ögonen igen om jag gör nåt så pinsamt?

Sen fick jag feeling en kväll och bara gjorde det, startade den här himla bloggen.

Okej, jag tänkte faktiskt göra det i smyg, utan att berätta det för någon förutom kanske min kille och min bästis pga de är bäst och alla andra är läskiga och dömande.

Sen tog det tre minuter för Instagram att fatta att jag var jag och börja föreslå gamla ragg och kollegor som personer jag borde följa. Jag panikade, ringde min BFF Madde och min jourhavande kurator tillika själsfrände Juliana och hade långa krissamtal. Sen låtsades jag att jag inte brydde mig och bara körde på.

Och vet ni, det var inte så farligt.

Jag trodde att jag skulle vrida mig av ångestplågor efter varje inlägg men det kommer ingen ångest.

Hade jag vetat att det var så här oläskigt att skriva hade jag gjort det för länge sedan.

Så idag vill jag tipsa om det: gör nåt pinigt.

De där sakerna du fantiserar om men låter bli på grund av rädslan för vad folk kommer tycka.

Bara gör det. För antagligen är det inte så farligt som du tror.

Pinigt

En oskarp bild, men inte skäms jag för det.

Och jag har ärligt talat tappat räkningen på hur många vänner och bekanta som hört av sig och berättat att de också bloggar/instagrammar/skriver fast i smyg eftersom det känns lite jobbigt att berätta. Så de jag trodde skulle döma mig gör exakt samma sak, hur sjukt är inte det?

Plus en annan sak som jag insett: De som tycker att det du gör är kul och bra kommer peppa dig och heja på. De som tycker att du är pinsam eller en riktig klåpare – de kommer antagligen bara säga det bakom din rygg, inte direkt till dig, så det slipper du höra. Det låter kanske sorgligt, men det är skönt ju.

Och det viktigaste av allt: De som dömer dig på riktigt och tycker mindre om dig för att du gör nåt pinigt – de var ändå inte så bra kompisar till att börja med. Gud vad klyschigt, men det är ju sant. Vänskap som baseras på att man gör rätt och inte är pinsam är kanske kul ett tag, men inget du ska låta påverka så viktiga saker som att följa dina drömmar. Tvärtom är det ju de som peppar dig när du faktiskt har gjort bort dig som du ska hålla hårt i. Resten kan du skita i ärligt talat.

Så, hoppas att jag lyckas inspirera i alla fall en enda skamfylld läsare att göra en miniliten pinig grej. Vill man ha pepp kan man mejla, så lovar jag att heja på dig. Och vill man peppa andra kan man ju göra det i kommentarsfältet, för pepp kan man ju inte få för mycket av.

Heja!

Du kanske också gillar:

Att jobba som förlagsredaktör

Lady Bird, jag älskar den trots att jag kände mig gubbig

Långhelg slutar alltid med bråk

Hörni, nu tänkte jag göra så där som riktiga bloggare gör, nämligen tala om vad jag haft för mig under långhelgen. Med bilder till!

Den korta versionen: Kaniner, bråk och The Let Down.

Den långa versionen:

Fredag

Helgen smygbörjar ju alltid redan på fredagen, speciellt om man som jag får träffa en kär vän på spontanbesök från Malmö.

Connie, Alex, Märta, leverpastejsmacka, Gunnarssons.

Kan en fredagseftermiddag bli bättre?

Ja! För sedan …

… sålde jag min amningskudde på Blocket, yay!, och sprang på TVÅ härliga kompisar vid Skanstull vilket fick Stockholm att kännas som en mysig liten stad helt plötsligt. Sen åkte jag hem och kollade på The Let Down med Mark. Har ni sett The Let Down? Finns på Netflix och är himla mycket igenkänning om man nyligen fått barn.

The let down

Den här serien förtjänar ett eget blogginlägg. Blev tipsad om den och måste tipsa vidare. Så om det inte framgått: TIPS!

Lördag

Min lillebror fyllde år så vi åkte ut till Täby för tacos, tårta och mangopuré. Det var nämligen även Märtas fyramånadersdag, så mamma fick äran att ge henne fruktpuré för första gången. Nu har ju Märta visserligen käkat både det ena och det andra redan, men mamma var glad och nöjd ändå. Märta inte lika mycket kanske, hon spottade ut rubbet på tröjan.

Hur som helst fick min bror presenter, vi åt sjukt goda tacos och sedan vilade vi i soffan.

Så här såg vi ut då, Märta, pappa och jag.

Långhelg i soffan

Jag hade på mig en alldeles lagom kort klänning, och strumpbyxor med reva i, som ni ser.

En till bild, med mindre rumpa och mer tandkött.

Långhelg

Sen åkte vi hem och kollade på gulliga djurvideos på Youtube en stund innan vi somnade.

Söndag

I söndags fick vi finfika hos våra kompisar som bor bara ett par minuter härifrån. Älskar att känna folk som bor nära! Det får också Stockholm att kännas som en mysig småstad (och det är det kanske egentligen, med internationella mått mätt?). Deras barn är fött på samma dag som Märta, så vi räknar kallt med att de ska bli BFF:s.

Långhelg fika

Vi försöker få dem att intressera sig för varandra. Tycker att det ser lovande ut.

Resten av söndagen smög Märta och jag omkring hemma medan Mark låg och sov. Han skulle nämligen jobba natt och var tvungen att vila upp sig. Jag var för trött för att gå ut, så Märta och jag smygkollade resten av säsongen på The Let Down, utan Mark. Så taskigt, jag vet, men nu är det gjort.

Måndag

Medan Mark låg och sov nästan hela dagen pga jobbat natt, åkte Märta och jag och hälsade på en kompis och HENNES KANINUNGAR.

Kanin

Herrejösses, finns det något gulligare än sexåringar som stolt visar upp sina kaniner för en?

Fick mig att vilja flytta till villa och fylla trädgården med kaniner, obviously.

När vi kom hem igen hade Mark vaknat och vår sedan länge inplanerade dejtkväll kunde börja.

Men istället började vi bråka om en struntsak och blev så arga på varandra precis lagom till middagen att en av oss (jag) stängde in sig i sovrummet med sin mat och spillde rårörda lingon på det vita påslakanet.

Man läser inte så ofta om äktenskapliga dippar på bloggar, och det är nog delvis eftersom det inte är riktigt hållbart att hänga ut sin stackars partner varje gång man bråkat eller hen beter sig som ett asshole. (Ingen betedde sig som ett asshole här, förutom jag då kanske som stängde in mig i sovrummet.) Och jag ska inte gå in på själva bråket mer än att vi båda hade rätt och vi båda hade fel, och nu är vi sams igen, även om vi kanske inte är helt på topp. Och det känns lite viktigt att prata om sånt här också, att fan vad jobbigt det är att vara i en relation ibland. Kanske speciellt när man fått barn. Känns också lite jobbigare än vanligt att bråka nu, eftersom vi inte har så mycket tid för varandra. Då vill man ju inte använda de dyrbara timmarna när bebisen sover till att bråka. Men ibland är det ju ändå värt, tänker lite på det som en investering i framtiden, att bråka och komma vidare. Men nån särskilt kul Valborgskväll blev det ju inte direkt.

Tisdag

1 maj!

Hade tänkt demonstrera men det var fem grader och regn när jag vaknade, och nån sorts trötthets- och deppklubba knockade mig totalt. Istället låg jag i sängen halva dagen, och resterande timmar plöjde jag igenom nästan en hel säsong av Bonusfamiljen, samtidigt som jag trots nackspärr bar runt Märta i sele pga … kan ni gissa? Japp Mark var tvungen att sova på grund av hade ett till nattpass.

Jenny

Deppig dag = svartvit bild.

Sen var den dagen och långhelgen tack och lov över.

Hoppas nästa helg blir lite mindre regn och bråk, och ännu fler finfikor och gulliga djurungar.

Vad har ni gjort i helgen?

Du kanske också gillar:

En öm punkt

Vad Mark inte får i födelsedagspresent

Sriracha

Okej, det här är ingen matblogg.

Inte heller en blogg där det kommer smygas in lite härliga recept då och då.

Tyvärr.

Jag är nämligen inte så duktig på att laga mat.

Har helt enkelt för dåligt tålamod.

Men, då kan ni ju vara trygga i förvissningen om att när jag väl tipsar om något ätbart, då är det verkligen svingott.

Och är det någonting jag vill tipsa om i matväg så är det …

Sriracha

KÖP DET!!

Köp den med tuppen på, den är godast.

Men hittar du inte den så köp en annan.

Istället för att hålla på med färsk chili som hinner mögla för att du glömmer den i kylen, sambal, tabasco, chiliflakes eller chilipowder som man inte vet om det ens tillför något.

Ta bara sriracha.

I sås, soppa, gryta, på hamburgaren, i fried rice, tortillas, tacos.

Det blir godare så, jag lovar. Var försiktig bara, för den är lätt att överdosera, och då blir det STARKT.

Jag vet att det låter som om jag är sponsrad nu, men tro mig – den här bloggen har alldeles för få läsare för att någon skulle vilja betala mig ett öre.

Lycka till och varsågod!

Du kanske också gillar:

Det ska börjas i tid

I love Dick

En (skamsen) shopaholic i Globen

Jag skrev ju tidigare i veckan om Marks födelsedag, och att jag gav honom en bok i present.

Vad jag utelämnade då, var hur jag i värsta shopaholicstil gick loss ordentligt och köpte massa grejer till mig själv samtidigt som jag letade efter något till honom. (Vilket får den futtiga boken att kännas som en ännu sämre present. Mark, om du läser det här, förlåt.)

Jag köper inte så mycket kläder, smink eller inredningsprylar. Eller alltså, jo, men inte så där galet mycket, och inte så dyra grejer.

Men det senaste året har jag köpt i princip nada. Ett par gravidtajts, en kavaj för att piffa upp gravidtajtsen, lite bebisgrunkor och fyra (!) amningsbehåar som jag hade nytta av i cirka tre dagar innan jag la ner amningen. Nån tröja kanske också. Och just ja, souvenirer från Gotland i somras: en ampel och en tavla med en häst på.

Okej, nu när jag radade upp det inser jag att det ju var en del. Men så här då: Jag har inte gått i affärer på länge eller köpt grejer bara för att jag haft lust (souvenirerna undantaget). Det senaste året har jag klickat hem saker jag behöver eftersom min kropp omformats, och eftersom en bebis skulle flytta in och behövde grejer. Och det är ju bra! Jag vill inte köpa massa saker jag inte behöver. Så jag var jätteglad över att behovet att shoppa var borta. För det var det faktiskt, för ett tag i alla fall.

Men när jag i veckan åkte till Globen för att fika med en kollega och köpa en present till Mark var det som om de senaste månadernas uppdämda shoppingbehov bara brakade loss.

Resultatet blev:

En skjorta.

En klänning.

Ett par byxor.

En keps.

Tre par örhängen.

Två nagellack.

Ett läppstift.

Som tur var finns det inte så mycket mer än H&M i Globen köpcenter, så det blev en förhållandevis billig historia ändå.

Men ändå, suck.

Jag som hade tänkt göra en capsule wardrobe. Ni vet, när man städar undan allt förutom typ tjugo plagg som man får använda, och efter nåt halvår byter man ut plaggen mot andra. För att spara tid, energi, pengar, plats, och så vidare. För egentligen behöver man ju inte så många olika plagg att alternera mellan.

Tänk när man är på resa och bara har några enstaka grejer. Eller när man är gravid och bara kan använda ett och samma par tajts de tre sista månaderna (true story).

Det var faktiskt väldigt skönt att slippa fundera så mycket på kläder under graviditeten. Bara ta på sig tajtsen, välja en av de fyra skjortor jag kom i och sedan krångla på sig kavajen. Ingen beslutsångest. Ingen ”jag tar på mig den här knasiga tröjan som jag inte gillar och som jag känner mig blek i men har dåligt samvete över att jag aldrig använder så nu måste jag faktiskt ta den”.

Tur att jag inte hann skriva texten om capsule wardrobe-grejen innan jag gick loss på H&M. Den första regeln i capsule-byggandet är nämligen: köp inga fler kläder!!

Hade inte tänkt lägga upp nån bild pga vill inte inspirera till såna här tilltag, men jag ser ju så skamsen ut att det känns okej ändå. Den nyinköpta skjortan har jag på mig och en bit av den rosa klänningen skymtar i bakgrunden.

En skamsen shopahoplic

Don’t try this at home kids. Du pajar både planeten och din månadsbudget.

Plus, bjussar på bild av hästtavlan. Är den inte fantastisk. Trettio spänn, hittade den i en farbrors garage och föll direkt. Gotland och garageloppisar alltså.

Hästtavlan

Trevlig söndag hörni <3

Du kanske också gillar:

Lady bird

Prylbanta

Världens skönaste förlossning

”Gud vilken skön förlossning”.

Så reagerar en del när jag berättar om när Märta föddes. Det var nämligen en väldigt snabb förlossning. Det tog tre timmar från första värken till att hon låg i min famn. Och för den som inte har några referensramar kring vad som är brukligt i förlossningssammanhang kan jag tala om att det är apsnabbt. Speciellt som förstföderska. Och eftersom man lätt associerar snabbt med bra får en del något drömskt i blicken när jag berättar om det, och sedan säger de något i stil med citatet ovan.

Och det gör mig så himla ledsen varje gång.

Min upplevelse av förlossningen var nämligen att det var helt jävla hemskt. Det kändes som om jag blivit överkörd av ett tåg, släpats med längs rälsen, och precis när tåget saktat in och jag bara ville sövas ner för att slippa känna hur ont det gjorde, då ville folk att jag skulle hålla i en bebis som de påstod var min dotter. Var tysta och SÖV MIG, var det enda jag kunde tänka. Kort sagt kändes det som ett trauma alltihop. (Sorry om nån stackars gravid blir uppskrämd nu, så här i efterhand var det ändå värt det och det behöver inte alls kännas så där. Vissa älskar ju att föda barn, de känner sig typ starka och coola, så det kan lika gärna bli så för dig. Resten av texten nedan innehåller inga fler jobbiga detaljer om förlossningen.)

Forlossning

Sprillans ny Märta och jag har hunnit lugna mig.

Hur som helst. Jag förstår att det kan låta som en skön förlossning som var så snabbt avklarad. Så klart. Men eftersom jag inte upplevde det så, känns det som om jag 1. är fjompig som tyckte att det där var så himla farligt och 2. vill förklara att det minsann inte var så härligt som du kanske tror. Jag vill liksom ta tillbaka min upplevelse, rättfärdiga mina känslor.

Men det finns ingen fakta jag kan styrka min upplevelse med. Inga siffror. Inga konkreta bevis. Det enda jag har är mina känslor. Jag upplevde det som traumatiskt, och då var det så.

När jag skriver det här känns det ju självklart. Men det är ändå lite motigt att kräva det tolkningsföreträdet, när någon redan talat om hur de tycker att jag bör ha upplevt det. Ofta brukar jag därför slänga in lite saker i berättelsen, som hur tätt det var mellan värkarna eller hur öppen jag var när jag kom in till förlossningen. Nästan som en gubbe på ljugarbänken, vars fiskfångst blir större och större för varje gång han berättar om den, ni vet. ”Det var så hääär tätt mellan värkarna.” (Stämmer, har appen kvar där jag klockade dem.) ”Barnmorskan sa att hon aldrig varit meeed om nåt liknande.” (Lögn, så var det ingen som sa.) Eftersom det känns som om mina känslor inte skulle vara tillräckligt.

Men grejer är att känslorna så klart är tillräckligt. Det är ju för fan det enda som spelar någon roll: Hur man själv upplevde det. Oavsett om det går superfort, mellanfort eller jättelångsamt. Om allt förlöper by the book eller om det tillstöter komplikationer längs vägen. Snitt, vaginalt, sugklocka, i en yogapose eller i en sjukhussäng. Det behöver liksom inte spela någon roll för upplevelsen. Det kan ju göra det – men rädslor, känslor, tidigare erfarenheter, smärtan, vibbarna i rummet och så vidare kan få även ett skolboksexempel på förlossning att kännas som ett rent jävla helvete.

Jag menar verkligen inte att min förlossning skulle vara jobbigare än någon annans, eller att min upplevelse skulle vara speciell på något vis. Det går liksom inte att jämföra förlossningar eller känslor, och det är absolut inte vad jag är ute efter. Och en förlossningsberättelse är ju en struntsak i det stora hela, det här med tolkningsföreträde kring känslor och upplevelser är ju hundra gånger viktigare när det handlar om exempelvis systematiska kränkningar som bortförklaras med ”det var ju bara ett skämt” eller ”men för mig betyder n-ordet, h-ordet eller kärring inget negativt”. Alltså skjut mig.

Inte heller blir jag irriterad på de som råkat säga så här till mig. Det är lätt hänt ju. Man tror att man kan leva sig in i någon annans känslor utifrån pusselbitar i en berättelse, bara det att man har tolkat informationen fel.

Och ofta bottnar det i välvilja tror jag. Man vill visa att man hört och förstått den andra. Jag gör det superofta, eftersom jag är så hetsig. Jag hinner liksom inte vänta in den andra innan jag vill visa att jag förstår hur hen känner sig. Men jag gissar ju egentligen bara och vips så har jag sagt nåt som blir asfel.

Vän: Jag är grav…

Jag: GRATTIS!!! När är BF, vill du låna mina gravidtajts, då kan din bebis bli kompis med min bebis?!?!?!

Vän: …id och ska göra abort imorgon pga skäl och behöver ditt stöd.

Fan vad jag ska försöka bli bättre på det här. Vara tyst och lyssna. Annars fråga. Innan jag försöker sätta ord på nån annans upplevelse, oavsett vad det gäller.

Ha en fin fredag nu, trots att den verkar bli mulen.

fyra månader senare

Fyra månader senare, värt allt och lite till.

Du kanske också gillar:

Jag minns alla mina förlossningsböcker och hur de brukade reta mig.

Mammamage, vilket hån.

Och psst, glöm inte följa mig på Bloglovin, så du inte missar kommande inlägg.

Vad Mark inte får i födelsedagspresent

Idag fyller Mark år – hurra för honom! Och hurra för mig som får vara ihop med honom, och för oss båda som får gå ut och äta födelsedagsmiddag på restaurang ikväll. Eftersom vi inte tänkt på att skaffa barnvakt tar vi med oss Märta och räknar med att få käka snabbt som tusan och dra när hon blir gnällig. Men eftersom vi ändå går och lägger oss vid nio numera är det inte hela världen.

I present har han önskat sig ett konserveringskit, vilket han inte kommer få.

Ett konserveringskit är precis vad det låter som: Ett kit med grejer för att göra sina egna matkonserver.

Det är inte så att han är prepper, han tycker bara att det är coolt att det går att förvara mat så länge, och att det vore kul att kunna. Tänk att handla råvaror när de är billiga och efter säsong, göra storkok och sedan slippa proppa hela frysen full. Bara fylla massa burkar och ställa in i ett skåp nånstans. Det låter ju faktiskt rätt bra.

Så när han började prata om konserveringskitet för några veckor sedan blev jag så nöjd. Födelsedagspresenten kirrad för i år!

Jag började googla.

Hamnade på ett forum.

Läste om fördelarna.

Hann nästan själv bli pepp (nästan, jag är för lat för att greja med sånt här).

Men så dök ett läskigt ord upp.

Botulism.

Botulism verkar vara en rätt otäck sjukdom och själva giftet man blir sjuk av kan växa till sig i just hemmagjorda konserver. Det har tydligen med den långa förvaringen och temperaturen att göra. Symptom på botulism är bland annat kräkningar, förlamning i ögonlocken och andningssvårigheter. Plus att man kan dö. På Wikipedia står det att ett snapsglas av botulismtoxinet räcker för att ta död på hela Sveriges befolkning. Det vill man ju inte ha i sina konservburkar!?!

Inte heller funkar det där gamla smaka och lukta-tricket, eftersom det är ett helt smak- och luktfritt gift.

Så – som kärleksgåva låter jag bli att ge Mark ett konserveringskit i present. Jag tycker helt enkelt om honom för mycket för att vilja att han ska få botulism.

Grattis och varsågod!

present

Okejrå, utöver kärleksgåvan kommer jag ge honom en bok. Kanske lite tråkig present eftersom han inte hinner läsa så mycket nuförtiden, men jag har liksom burit och förlöst hans frikking barn, så ursäkta mig om jag inte hunnit fundera så mycket på det här med födelsedagspresenten (hur länge funkar den ursäkten, ett tag till väl?).

Hoppas han blir lite glad för boken hur som helst och inte bara besviken över de uteblivna konserverna.

Trevlig tisdag hörni!

<3

Beslutsångest: tatuering

Under många och långa perioder har jag velat tatuera mig men aldrig kommit till skott. Jag har helt enkelt inte kunnat bestämma mig riktigt. Jag har alltid haft svårt att välja, oavsett vad det handlar om, men när det kommer till att rista in något i skinnet, permanent, ja då verkar det fasiken helt omöjligt.

Vilket motiv vill jag ha?

Vilken placering är finast?

Ska jag välja ett ställe där den syns mycket eller där den är lätt att dölja med kläder?

Massa fina pastellfärger eller bara svart?

Sedan sparar jag en massa bilder i mobilen, på datorn och på Pinterest, blir stressad över att jag inte kommer nån vart, säger ”nej, nu gör jag det fan bara”, ångrar mig och lägger ner det hela. Så går det nåt år, jag ser en fin tatuering någonstans, blir sugen igen och allt börjar om.

Nu är jag i en period av tatueringssug igen och tack och lov för Pinterest där jag hittade de gamla sparade bilderna. Men kanske framför allt – TACK OCH LOV att jag inte gjorde någon tatuering när jag sist hade lust.

Vissa av bilderna i min tatueringsmapp känns helt befängda nu. Funderade jag verkligen på att tatuera in en luftballong någonstans på kroppen?? Jag som är livrädd för både höjder och eld och aldrig skulle få för mig att sätta en fot i en luftballong.

Skrämmande!

Får hoppas att jag sparade den bilden bara i inspirationssyfte, och inte som en konkret tatueringsidé.

Jaja, vill man kika på fina tatueringar kan man kolla in mina inspirationsbilder på Pinterest här.

Jag lutar åt något sånt här nu, inspirerad av min kompis Tove som har jordens finaste tatueringar, bland annat ungefär så här:

Men det finns också en hel del fina katter.

Och runda motiv.

Inom många områden har jag lyckats bemästra min beslutsångest. Jag har insett att det helt enkelt inte är värt energin och tiden jag lägger på att vela kring varenda liten grej. Det är bättre att fatta ett beslut och försöka vara nöjd med det sedan. Och bara acceptera att man ibland väljer fel. Då brukar det oftast gå att ångra sig och göra om. Eller, om det inte går, helt enkelt sitta där med sin tråkiga risotto, medan dejtens pasta ser mycket godare ut. För det är faktiskt inte hela världen. Och lite ytterligare velande hade inte nödvändigtvis fått mig att välja annorlunda, så det är liksom ingen garanti för att fatta bättre beslut.

Och nu har jag faktiskt börjat tänka lite så kring att skaffa en tatuering. Att jag borde göra det om jag känner så starkt för det, lita på att det kommer bli fint och att jag kommer gilla den, och att det inte är någon katastrof om jag om några år tycker att det inte känns superhett längre. För det gör faktiskt inget. Det finns liksom värre saker att ångra i livet. Och det går ju att bleka tatueringar numera, om jag skulle få riktig jävla ågren.

Jag tror att det här med att tatuera sig kan bli lite som en övning i att släppa kontrollen. Och såna övningar är mina bästa. Nu har jag vågat mig på att bli gravid, föda en unge genom punani och åtagit mig att vara hennes mamma for ever, så då kanske nästa steg kan få bli lite bläck.

Men hörni, är det någon som har förslag på motiv eller en bra tatueringsstudio i Stockholm så är ni mer än välkomna att tipsa.

Du kanske också gillar:

Lady Bird

Glad jävla heteropåsk

Att jobba som förlagsredaktör

Förlagsredaktör ett svinkul jobb

När jag började fundera på om förlagsbranschen kunde vara något för mig upptäckte jag snabbt att det var ett rätt svårt område att ta sig in i. Det är en liten bransch där många superkompetenta människor vill jobba, och inget på mitt CV var egentligen bok- eller textrelaterat, utöver min rätt generella kandidatexamen i litteratur och svenska.

Jag minns att det var svårt att hitta information om hur arbetet på ett förlag går till, vad det innebär att jobba som förlagsredaktör och hur man bäst får in en fot. Här kommer därför den guide jag själv hade velat läsa.

Först en disclaimer: Jag har jobbat i branschen i sex år ungefär, som anställd och frilans, med mestadels skönlitteratur, barn- och ungdomsböcker och lättläst. Jag är just nu anställd på LL-förlaget, men har tidigare jobbat på bland annat B. Wahlströms. Guiden är så klart färgad av detta, så ta det för vad det är, mina erfarenheter och tips, ingen universal sanning, okej? Då kör vi!

Redaktörsrollen kan se väldigt olika ut på olika förlag. Men de huvudsakliga uppgifterna för redaktören skulle jag säga är manusbearbetning och projektledning.

Projektledning

När förläggaren köpt in ett manus som ska bli till en bok och satt ett utgivningsdatum tar redaktören över och håller i trådarna fram till tryck. Man bokar in en omslagsformgivare, sättare, korrläsare, lägger upp en tidsplan för alla inblandade och håller koll på att tidsplanen håller. Man skriver sälj- och baksidestexter, fixar med admin kring titeln och ser till att info och metadata stämmer och uppdateras vartefter. Sälj- och marknadsavdelningen behöver manus, bilder, omslag och säljtexter för att kunna göra sitt jobb, och det är redaktören som ansvarar för att de får det i tid. Det ingår också att peppa författaren när hen blir självkritisk och vill kasta rubbet i soptunnan i sista sekund. Mycket viktig uppgift!

Manusbearbetning

Både förläggaren och redaktören läser manuset flera gånger och ger författaren förslag på hur hen kan slipa det ytterligare en liten aning. Man brukar börja med de stora dragen, för att sedan zooma in mer på detaljer. I första vändan diskuterar man kanske om en karaktär introduceras för tidigt, eller om hens motiv att göra en viss sak känns trovärdiga. I de sista vändorna kan det snarare handla om upprepning av enstaka ord eller uttryck, logiska luckor som uppstått under redigeringen, kommatering och ordval. Man googlar också runt för att se så detaljer och fakta stämmer. Blommar vitsipporna verkligen i maj i den delen av landet? Kan man få minnesluckor av den medicinen? Sånt måste stämma, och redaktören är detektiven som kollar upp och korrigerar detaljerna så att allt sitter som en smäck.

Gör man inget mer??

Jo då, på mindre förlag kan redaktören även förlägga sina titlar, det vill säga ansvara för hela projektet. Man kanske också gör en del av PR-biten. Det blir också allt vanligare att redaktören formger inlagan själv, alltså fungerar som sättare. Andra uppgifter kan vara att sköta kontakten med tryckeri och repro, göra kalkyler och så klart läsa massvis av manus man funderar på att ge ut.

På ett större förlag kan rollen å andra sidan vara snävare än jag beskrivit ovan. Det kan helt enkelt variera väldigt mycket vad som ingår i jobbet.

Bokomslag

Några av titlarna jag jobbat med på sistone.

Vad behöver man kunna för att bli en bra förlagsredaktör?

Det uppenbara är förstås att man bör vara bra på text, språk och dramaturgi. Man behöver ha en känsla för hur man får ett redan bra manus att bli ännu lite mer spännande/romantiskt/roligt/pirr i magen-härligt, så att författaren och boken får möjlighet att bli så bra som det bara går. Och här finns det inte riktigt något rätt eller fel, så just känsla är en bra beskrivning tycker jag. Det finns så klart verktyg och generella principer, men det är sällan svart eller vitt när man jobbar med berättelser och text. Man skriver också mycket: säljtexter, baksidor, pitchar, och här använder man också sin språkförmåga. Ett öga för form är också bra.

Utöver det skulle jag säga att samarbetsförmåga är viktigt. Man jobbar med väldigt många olika människor, och man måste kunna stötta och peppa och vägleda och lyssna in och diskutera och argumentera, så att alla blir nöjda och boken så bra som möjligt.

Att inte panika när saker inte riktigt går som planerat är rätt bra också, eftersom det ofta uppstår oväntade problem längs vägen. Så fort man tror att man fått ett lätt projekt försvinner alla inlagebilder från servern, avtalet hade nån klausul man missat och nån glömmer korret i en bungalow på andra sidan jorden. Allt går att lösa, men det är ju skönt om man inte freakar ur för mycket varje gång.

Intresse för böcker, att läsa mycket och att tycka om den genre man arbetar inom är också rätt basic.

Hur blir man förlagsredaktör?

Det kan man bli på en massa olika sätt. Många som jobbar inom förlagsbranschen är utbildade inom litteratur- eller kulturvetenskap, kommunikation eller journalistik. Man kan också komma från bibliotekshållet, eller från bokhandeln.

Det finns två förlagsutbildningar i Sverige idag. Förlagskunskap 60 hp vid Stockholms Universitet och Förlags- och bokmarknadskunskap 60 hp vid Lunds Universitet. Båda innefattar flera veckors praktik, vilket för många blir första steget på vägen mot ett jobb. Det finns också utbildningar inom kulturvetenskap och projektledning som kan vara relevanta, plus väldigt många kortare kurser inom textproduktion, litterär gestaltning och kommunikation.

Jag har många kollegor som gått förlagsutbildningarna. En del är jättenöjda, en del not so much. Men så är det ju inom de flesta utbildningar. Jag skulle rekommendera att läsa på om olika utbildningar och kurser och fundera på vad du vill ha ut av dem. När jag ville in i branschen hade jag redan läst kommunikation, språk, litteratur och gestaltning, men jag hade ingen arbetslivserfarenhet på mitt CV som visade att jag behärskade text i praktiken. Det viktigaste för mig var alltså just detta, och att få in en fot, genom exempelvis en praktikplats. Jag bestämde mig för att söka praktik på egen hand, utan att gå en utbildning, eftersom jag bara ville åt just den delen. Hade jag däremot behövt lära mig de mer praktiska kunskaperna som man kan tillgodogöra sig på förlagsutbildningarna, ja då hade jag definitivt sökt dem.

Min första kontakt med förlagsarbete var en praktik på halvtid på X Publishing, samtidigt som jag jobbade i bokhandel och inom vården. Sedan fick jag frilansuppdrag, projektanställning, och något år senare en fast tjänst. Jag vill egentligen inte råda någon att jobba gratis, men det är onekligen ett sätt att få ett första uppdrag, som du kan använda som erfarenhet och referens för att komma vidare. Många förlag tar dock bara emot praktikanter från relevanta utbildningar, så går du inte en av dem kan du behöva tänka till. Läs mer om det i de avslutande tipsen nedan.

Bokbranschens negativa sidor

Det är en väldigt homogen bransch. På redaktionerna jobbar mestadels vita kvinnor med medelklassbakgrund. Männen? De är chefer eller förläggare. Om man ska generalisera.

Fler vill jobba på förlag än vad det finns behov av arbetskraft. Det här i kombination med att det inte är en bransch som badar i pengar gör att lönerna är förhållandevis låga, och att det periodvis kan vara stressigt.

Och just ja, nästan alla jobb finns i Stockholm. Om du vill vara anställd vill säga. Frilansa kan man ju göra varifrån som helst.

Vad är det som är så kul med det då?

Så himla mycket, men topp tre för mig personligen:

Först och främst att jag får jobba med mitt intresse – böcker och berättelser.

Variationen – ingen dag är den andra lik, konstigt nog.

Alla underbara kollegor, författare, frilansare. Flera av mina kollegor har blivit nära vänner vilket gör det ännu roligare att gå till jobbet <3

Några avslutande tips

1: Vill du in i bokbranschen så ge det ett försök. Visst, det är en svår bransch att få jobb i men jag tycker att man i alla fall ska försöka att uppnå sina drömmar. Med hårt jobb, tajming och lite tur kan det lika gärna gå svinbra. Det är en väldigt rolig bransch där det händer mycket, och jäklar vad många härliga, smarta, kunniga människor man träffar.

2: Läs en kurs eller en utbildning. Det här är mitt allra bästa råd! Det behöver inte vara de nischade förlagsutbildningarna just, men det är en stor fördel om du läser något där det ingår praktik.

3: Om du bestämmer dig för att försöka göra praktik utan att vara inskriven på en utbildning: Egentligen vill jag som sagt inte råda folk att jobba gratis, samtidigt som det var precis så jag tog mig till mitt första jobb. Men jag tänker så här: Det kommer vara svårt att få praktik på de stora, etablerade förlagen eftersom de priar praktikanter från utbildningarna. Men, det finns små förlag som inte har råd att avlöna någon i alla fall, och där kan du kanske få hjälpa till nån dag i veckan, inför ett boksläpp eller under nån mässa. Eller se dig omkring inom andra områden. Finns det något informationsmaterial du kan erbjuda dig att korrläsa på din nuvarande arbetsplats? Har din orienteringsklubb ett nyhetsbrev du skulle kunna språkgranska innan det skickas ut? På så sätt kan du få ihop relevant erfarenhet som kan leda dig vidare. Efter ett tag får du större och större kunder, och kan ta betalt för dina tjänster. Jag tror verkligen på att ta ett steg i taget, även om det känns som myrsteg i början. Tänk också på att en praktikplats/gratistjänster ska vara tillfälliga, ge dig den erfarenhet du behöver och du ska så klart visa framfötterna men inte jobba ihjäl dig.

4: Lär dig formge inlagor, det vill säga sätta böcker. Då blir du bredare, och min erfarenhet är att det är lättare att testa en ny sättare för att sedan låta denne ta även andra uppdrag, än att våga testa en helt ny oprövad redaktör.

5: Tänk på att det finns mer än bara traditionella förlag och tryckta böcker att jobba med. Ljud, e-böcker, strömningstjänster med mera. Kanske kan det vara något för dig?

6: Bli inte avskräckt om det låter som mycket att lära sig. Det finns som sagt massa utbildningar och man lär sig vart efter man jobbar.

7: Be om råd, ställ frågor och testa. Det är svinkul, jag lovar!

Pjuh, det blev ett långt inlägg. Hoppas att det kan vara till nytta för någon. Har du frågor eller vill ha mer hjälp så mejla eller lämna en kommentar så försöker jag hjälpa till. Jag planerar fler inlägg om förlagsarbete och skrivande och har du önskemål på vad jag ska ta upp så bara hojta till!

Följ mig på Bloglovin eller Pinterest för att inte missa uppdateringar och mer härligheter 😘

Du kanske också gillar:

Spontanmanus – fem tips på vägen

Gör nåt pinigt

I love Dick

En skamsen shopaholic

Mer läsning:

Förläggareföreningen har gjort en intervju med förlagsredaktören Katja Tydén som är bra tycker jag.

Sandra Beijers intervju med förläggaren Marie Augustsson är ett annat tips.

 

Blank

Men alltså yay, äntligen peppiga nyheter i kulturdelen: Hur spännande med NRK:s nya serie Blank?!

Den beskrivs som det nya Skam för alla som saknar serien, det vill säga majoriteten av Skandinaviens befolkning väl?

Någon beskrev målgruppen som 19-åringar, men är det nånting vi lärt oss av Skam så är det väl att åldern på kakaktärerna inte behöver sammanfalla med åldern på tittarna (vilket alla som älskar YA predikat länge).

Och japp, det osar verkligen av Skam om det. Karaktärerna finns att följa på Insta, korta klipp och chattar läggs upp kontinuerligt, och av klippen att döma är berättandet likt det i Skam. Långa scener som får ta tid, blickar som bär mycket mening, trevande konversationer och karaktärer man genast tror (önskar!) är ens egna vänner.

Ella och Susanne har gått ut gymnasiet, de delar lägenhet, Ella missar deadline för att söka till högskolan, och så finns det ett par snubbar med i leken också, bland annat Mats. Mycket mer än så har jag inte lyckats fatta än.

På söndagar kommer hela avsnitt, och teve-våren är definitivt räddad <3

Ps. Är det pga att jag blivit gammal som jag inte riktigt pallar kolla på de korta klippen kontinuerligt utan mer än gärna väntar till söndagarna? Mvh Tant

Blank

 

Det ska börjas i tid

När jag träffade min mamma senast uppdagades det att hon har nedräkning till när Märta fyller fyra månader.

Hon har alltså stenkoll på hur många dagar det är kvar, som om det vore det självklaraste i världen.

Vid fyra månaders ålder kan man nämligen, enligt Livsmedelsverket, börja ge smakportioner till bebisen. Små, små portioner av riktig mat, till skillnad från modersmjölken och mjölkersättningen hon uteslutande käkat fram tills dess.

Mamma ska på fyramånadersdagen köpa en burk persikopuré som hon ska låta Märta smaka på, och hon (mamma, inte Märta) är enormt exalterad inför det hela.

Och självklart har jag inte hjärta att berätta att Märta redan smakat äpple, mango (hit!), currysås, hallonsås, yoghurt (miss!), päron och grapefrukt. För att bara nämna en del.

Varken Mark eller jag har nämligen kunnat hålla oss från att låta henne slicka i sig lite från ett finger, eller direkt från det vi äter. Och det är ju inte hela världen, eftersom det där med tidsangivelser för bebisar knappast är en exakt vetenskap. Det är ju dessutom rätt få päronmolekyler som slunkit ner, eftersom hon dreglar ut det mesta igen.

Men min mamma håller alltså på reglerna, och om 14 dagar kommer hon hit med en burk persikopuré och tar del av Märtas ”allra första” smakupplevelse.

Det blir fint.

Det ska börjas i tid

Ja, ni ser ju: Uppenbart pepp!

Pin It on Pinterest