Close

Skräck on the beach

Hur lång tid tar det för en nybliven förälder att läsa ut fyra Novellix-noveller?

Rätt svar: Alldeles för lång tid.

Jag började med Novellix skräckfyra i … januari? Ja, i januari, när Märta var liten som en kattunge i famnen och jag ville ha något att läsa på natten när jag ammade. Jag orkade inte med en hel roman, men noveller kändes görbart.

Och nu, fyra månader senare är jag klar. Först med amningen och nu även med novellerna.

Jag började med Håkan Nessers Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter, och tyvärr minns jag inte så mycket av den eftersom det alltså var fyra månader sedan nu, och jag läste den under ett par dimmiga amningsnätter i nåt sorts tillstånd mellan sömn och vakenhet. Dålig recension va?

De tre andra novellerna tog jag med mig till stranden nu i helgen när sommaren dök upp. Visst passar läskiga berättelser bra på sommaren, konstigt nog? Har plöjt mycket Creepypodden under långa sommarkvällar, när man egentligen kanske borde göra något härligt, livsbejakande, somrigt. Hur som helst, nu blir det:

Skrack-on-the-beach

Johan Theorins Knackningar påminde om något ur Råttan i pizzan. En riktigt ryslig novell med en ovanlig, härligt kärv huvudkaraktär. Den får sin upplösning på ett lite skruvat sätt, ett slut som verkligen känns som en Klintbergsk skröna.

Kristina Ohlssons Ett testamente från helvetet har konstant nerv och så många vändningar att den känns som en förkrympt roman. Gud vad jag måste läsa mer av henne, varför har jag inte gjort det? Jo, för att jag inte gillar omslagen till hennes böcker. Jag har inte blivit sugen på att läsa dem helt enkelt. Mest avtänd blir jag av Mios blues och Loutus blues, vilket är lite shitty känner jag nu när jag frågat runt, eftersom de enligt pålitliga bokkällor ska vara bra. Tji fick jag som dömde på utseendet. Den enda av hennes böcker som har ett omslag (och en mysig titel!) jag tilltalas av är Mysteriet på Hester hill, och den har jag inte hunnit till ännu i bokhögen.

Farlig sanning av Anna Jansson, tyckte jag tyvärr var lite förutsägbar, men ändå läsvärd. Jag gillar korta, obehagliga berättelser så mycket att det i ärlighetens namn inte gör så himla mycket om en av fyra inte är tipptopp. Alla fyra noveller ligger någonstans mellan deckare och rysare, och den här var den som låg närmast deckargenren.

Allt som allt var det här definitivt en av Novellix bästa fyror, men jäklar vad sugen jag är på deras sci-fi. Och feelgood. Och den om att vara ung. Det mesta Novellix gör är bra, men på sistone har de fasiken gjort lite extra bra grejer tycker jag. Hoppas på många soliga dagar med noveller på stranden i sommar.

Vi måste prata lite om omslagen också. Formgivaren Moa Schulman = Geni.

Det var det hela.

Du kanske också gillar:

Att jobba som förlagsredaktör

I love Dick

Pin It on Pinterest