Close

Hur vi gör när vi ska måla om

Så här går det till när vi ska måla om i hallen:

  1. Jag lägger fyrtiofem timmar på att hitta fina inspirationsbilder på Pinterest. Ägnar mycket tid åt att jämföra, fundera och visa Mark, trots att han tycker att vad som helst blir bra, till och med den limegröna nyans väggarna har idag.
  2. Jag snubblar över en fin väggfärg på Instagram och glömmer bort alla mina Pinterestbilder. Färgen är liksom grågrön och lagom kall, lagom mittemellanljus, lagom allt och alldeles, alldeles underbar. Jag ber om färgkoden, jublar i soffan, och berättar för Mark att nu är det klart. Jag har hittat den ultimata färgen och nu köper jag tio liter.
  3. Mark sätter ner foten och förbjuder mig att köpa tio liter av en färg jag bara sett på Instagram.
  4. Jag blir jätteirriterad pga vet ju att färgen är fin! Försöker därför mörka att det finns provburkar och påstår att det kostar nästan lika mycket med den minsta burken som en tiolitersdunk.
  5. Mark synar bluffen.
  6. Jag beställer en halvlitersburk.
  7. Färgen levereras, jag provmålar ett stort parti av ena långsidan, inser snabbt att färgen mer drar åt kloakbrun än den där sobra gröna nyansen som jag sett på Insta.

Sedan upprepas alla ovanstående punkter fast med en blå färg som såg fin ut i burken (!) hos Byggfabriken. Och nu har jag tappat orken, så väggen är limegrön, kloakbrun och blåfläckig.

Mark bryr sig fortfarande inte.

Så om ni undrar varför jag inte bloggat på länge är det här alltså en av förklaringarna.

Andra förklaringar är att jag är överväldigad över hur lite tid och ork som finns just nu. Det känns som om jag skyndar mig, från det att jag går upp på morgonen till att jag går och lägger mig. Först för att komma till jobbet i rimlig tid, sedan för att hinna hem till Märta innan hon blir alltför kvällsgnällig, och sedan för att kunna gå och lägga mig så tidigt det bara går. Och nånstans i det där hinner jag tydligen kolla Pinterest, köpa färg och måla i hallen.

Dåligt prioriterat, jag vet, och jag ska skärpa mig och måla mindre och skriva mer. Idag fick jag dessutom godkänt på min ansökan om att vara föräldraledig på deltid, och om bara någon vecka kommer jag kunna gå från jobbet ett par timmar tidigare om dagarna, så att jag får träffa Märta lite mer. Yay!

Nu ska jag hjälpa Mark att plocka upp leksaker, gnugga loss lite pasta från köksgolvet och försöka lista ut hur man fäster vårt nya spisskydd och därmed räddar barn från brännskador + lugnar neurotiska nerver (mina) i samma smäll.

På återhörande, snart hoppas jag!

Får jag lov att presentera …

… mig själv. Jag heter Jenny, jobbar som förlagsredaktör, bor i Stockholm med två katter, en bebis och min kille. Under större delen av 2018 är jag föräldraledig.

Det känns som att jag så här i första inlägget borde tala om varför jag startat en blogg, och egentligen också varför jag inte bloggat tidigare. För mig är båda sakerna viktiga nämligen. Jag gillar att skriva och redigera text (tur, eftersom det alltså är mitt jobb) och efter ett par månaders föräldraledighet insåg jag att en blogg är ett bra ställe att pyssla med det, nu när jag inte gör det på jobbet varje dag. Plus att jag känner mig lite ensam här hemma, och att skriva/blogga är lite som att prata med någon, ett sätt att formulera sina tankar. (Nu kanske nån invänder: “Men du är ju inte ensam, du hänger ju med bebisen??” Jo, hon är världens gulligaste och jag dör lite varje gång hon ler osv. men hon är alltså bara två månader just nu, hon förstår inga skämt och pratar hellre med random taklampa än med mig.)

Och anledningen till att jag inte bloggat förut? Jo, varje gång jag tänkt tanken har nästa tanke varit antingen “vem fasiken skulle vilja läsa det?” eller “men gud jag kan ju ingenting om bildredigering, pop3, seo m.m., hur gör man?”. De tankarna finns fortfarande där, kanske påtagligare än någonsin, men när jag insåg att det bara var dem som hindrade mig, då bestämde jag mig för att i alla fall testa. Jag hörde Annika Norlin säga i en intervju nån gång att om ett uppdrag inte verkade kul, då tillät hon sig själv att tacka nej. Men om hon ville banga något som verkade roligt bara för att det var läskigt, då tvingade hon sig att göra det ändå. Låter som en väldigt bra filosofi, som jag ska försöka leva lite mer efter.

Hej för nu cyberspace, vi hörs snart igen!

Jenny bild

 

Pin It on Pinterest