Close

Världens skönaste förlossning

”Gud vilken skön förlossning”.

Så reagerar en del när jag berättar om när Märta föddes. Det var nämligen en väldigt snabb förlossning. Det tog tre timmar från första värken till att hon låg i min famn. Och för den som inte har några referensramar kring vad som är brukligt i förlossningssammanhang kan jag tala om att det är apsnabbt. Speciellt som förstföderska. Och eftersom man lätt associerar snabbt med bra får en del något drömskt i blicken när jag berättar om det, och sedan säger de något i stil med citatet ovan.

Och det gör mig så himla ledsen varje gång.

Min upplevelse av förlossningen var nämligen att det var helt jävla hemskt. Det kändes som om jag blivit överkörd av ett tåg, släpats med längs rälsen, och precis när tåget saktat in och jag bara ville sövas ner för att slippa känna hur ont det gjorde, då ville folk att jag skulle hålla i en bebis som de påstod var min dotter. Var tysta och SÖV MIG, var det enda jag kunde tänka. Kort sagt kändes det som ett trauma alltihop. (Sorry om nån stackars gravid blir uppskrämd nu, så här i efterhand var det ändå värt det och det behöver inte alls kännas så där. Vissa älskar ju att föda barn, de känner sig typ starka och coola, så det kan lika gärna bli så för dig. Resten av texten nedan innehåller inga fler jobbiga detaljer om förlossningen.)

Forlossning

Sprillans ny Märta och jag har hunnit lugna mig.

Hur som helst. Jag förstår att det kan låta som en skön förlossning som var så snabbt avklarad. Så klart. Men eftersom jag inte upplevde det så, känns det som om jag 1. är fjompig som tyckte att det där var så himla farligt och 2. vill förklara att det minsann inte var så härligt som du kanske tror. Jag vill liksom ta tillbaka min upplevelse, rättfärdiga mina känslor.

Men det finns ingen fakta jag kan styrka min upplevelse med. Inga siffror. Inga konkreta bevis. Det enda jag har är mina känslor. Jag upplevde det som traumatiskt, och då var det så.

När jag skriver det här känns det ju självklart. Men det är ändå lite motigt att kräva det tolkningsföreträdet, när någon redan talat om hur de tycker att jag bör ha upplevt det. Ofta brukar jag därför slänga in lite saker i berättelsen, som hur tätt det var mellan värkarna eller hur öppen jag var när jag kom in till förlossningen. Nästan som en gubbe på ljugarbänken, vars fiskfångst blir större och större för varje gång han berättar om den, ni vet. ”Det var så hääär tätt mellan värkarna.” (Stämmer, har appen kvar där jag klockade dem.) ”Barnmorskan sa att hon aldrig varit meeed om nåt liknande.” (Lögn, så var det ingen som sa.) Eftersom det känns som om mina känslor inte skulle vara tillräckligt.

Men grejer är att känslorna så klart är tillräckligt. Det är ju för fan det enda som spelar någon roll: Hur man själv upplevde det. Oavsett om det går superfort, mellanfort eller jättelångsamt. Om allt förlöper by the book eller om det tillstöter komplikationer längs vägen. Snitt, vaginalt, sugklocka, i en yogapose eller i en sjukhussäng. Det behöver liksom inte spela någon roll för upplevelsen. Det kan ju göra det – men rädslor, känslor, tidigare erfarenheter, smärtan, vibbarna i rummet och så vidare kan få även ett skolboksexempel på förlossning att kännas som ett rent jävla helvete.

Jag menar verkligen inte att min förlossning skulle vara jobbigare än någon annans, eller att min upplevelse skulle vara speciell på något vis. Det går liksom inte att jämföra förlossningar eller känslor, och det är absolut inte vad jag är ute efter. Och en förlossningsberättelse är ju en struntsak i det stora hela, det här med tolkningsföreträde kring känslor och upplevelser är ju hundra gånger viktigare när det handlar om exempelvis systematiska kränkningar som bortförklaras med ”det var ju bara ett skämt” eller ”men för mig betyder n-ordet, h-ordet eller kärring inget negativt”. Alltså skjut mig.

Inte heller blir jag irriterad på de som råkat säga så här till mig. Det är lätt hänt ju. Man tror att man kan leva sig in i någon annans känslor utifrån pusselbitar i en berättelse, bara det att man har tolkat informationen fel.

Och ofta bottnar det i välvilja tror jag. Man vill visa att man hört och förstått den andra. Jag gör det superofta, eftersom jag är så hetsig. Jag hinner liksom inte vänta in den andra innan jag vill visa att jag förstår hur hen känner sig. Men jag gissar ju egentligen bara och vips så har jag sagt nåt som blir asfel.

Vän: Jag är grav…

Jag: GRATTIS!!! När är BF, vill du låna mina gravidtajts, då kan din bebis bli kompis med min bebis?!?!?!

Vän: …id och ska göra abort imorgon pga skäl och behöver ditt stöd.

Fan vad jag ska försöka bli bättre på det här. Vara tyst och lyssna. Annars fråga. Innan jag försöker sätta ord på nån annans upplevelse, oavsett vad det gäller.

Ha en fin fredag nu, trots att den verkar bli mulen.

fyra månader senare

Fyra månader senare, värt allt och lite till.

Du kanske också gillar:

Jag minns alla mina förlossningsböcker och hur de brukade reta mig.

Mammamage, vilket hån.

Och psst, glöm inte följa mig på Bloglovin, så du inte missar kommande inlägg.

Jag minns alla mina förlossningsböcker …

… och hur de brukade reta mig.

Att möta förlossningssmärtan Låter vuxet och sansat men oj vad jag INTE ville möta förlossningssmärtan när det väl kom till kritan. Läste halva, kastade den i väggen i ett hormonrus och sedan försvann den spårlöst. Tror Mark gömde den nånstans.

Ina May’s Guide to Childbirth Härligt, en barnmorska som radar upp hundratals förlossningsberättelser, som ett Förlossningspodden i bokform. Om inte alla hade varit såna superhippies och skeptiska mot exakt det som jag ville ha – modern sjukhusvård, bedövning, bedövning och bedövning så hade den kanske kunnat vara något för mig.

Att föda Ska ju vara en bibel i sammanhanget men det var egentligen bara en längre och lite för skrämmande version av min favorit, se nedan.

Föda utan rädsla Min favorit. Kort och koncist, mer kunde jag inte ta in ändå. Hade nytta av den under förlossningen också, innan jag förlorade allt sans och vett och bad barnmorskan att bara döda mig istället. Bästa boken! Ja, inför en förlossning då, annars rekommenderar jag att man läser nåt annat.

Förlossningspodden, love you <3 (Inte en bok, men ändå.)

 

Du kanske också gillar:

Barnvagnbio, så funkar det (inte)

I love Dick

Pin It on Pinterest