Close

Det ska börjas i tid

När jag träffade min mamma senast uppdagades det att hon har nedräkning till när Märta fyller fyra månader.

Hon har alltså stenkoll på hur många dagar det är kvar, som om det vore det självklaraste i världen.

Vid fyra månaders ålder kan man nämligen, enligt Livsmedelsverket, börja ge smakportioner till bebisen. Små, små portioner av riktig mat, till skillnad från modersmjölken och mjölkersättningen hon uteslutande käkat fram tills dess.

Mamma ska på fyramånadersdagen köpa en burk persikopuré som hon ska låta Märta smaka på, och hon (mamma, inte Märta) är enormt exalterad inför det hela.

Och självklart har jag inte hjärta att berätta att Märta redan smakat äpple, mango (hit!), currysås, hallonsås, yoghurt (miss!), päron och grapefrukt. För att bara nämna en del.

Varken Mark eller jag har nämligen kunnat hålla oss från att låta henne slicka i sig lite från ett finger, eller direkt från det vi äter. Och det är ju inte hela världen, eftersom det där med tidsangivelser för bebisar knappast är en exakt vetenskap. Det är ju dessutom rätt få päronmolekyler som slunkit ner, eftersom hon dreglar ut det mesta igen.

Men min mamma håller alltså på reglerna, och om 14 dagar kommer hon hit med en burk persikopuré och tar del av Märtas ”allra första” smakupplevelse.

Det blir fint.

Det ska börjas i tid

Ja, ni ser ju: Uppenbart pepp!

Coming up, förlagsguide

Eftersom jag jobbar på bokförlag och vet att många är nyfikna på hur förlagsbranschen fungerar, kommer jag att sätta ihop en liten förlagsguide. En sån som jag själv hade velat läsa när jag började fundera på att söka mig till den här branschen. Om arbetsvillkor, de olika rollerna på ett förlag, hur man jobbar med manus, kanske tips och trix kring spontanmanus-inskick. Nu är jag ju föräldraledig, men i vanliga fall jobbar jag på LL-förlaget som ger ut lättlästa böcker, så en liten lättlästskola dyker upp snart också. Jag är rätt ny i lättlästsammanhang, men det är en himla rolig och viktig nisch, och behöver inte vara så svårt.

Inom kort alltså, men nu ska jag och den här pinglan ut i solen. Glad lördag ✌

Märta bild

The end of the f**king world

Varför The end of the f**king world är ca det bästa jag sett:

Först och främst – karaktärerna. De är truliga, struliga, jobbiga, känsliga, fina, utsatta, välspelade.

Och sättet de pratar på (i nästa liv vill jag återfödas i Storbritannien för att få snyggaste engelskan).

Musiken och fotot.

Plus! Slutet <3

Kan inte bestämma mig för om jag borde trycka på hur rolig den är eller hur sorglig den är, men det är nog det jag gillar mest. Är man som jag känslig för läskiga saker (en av huvudkaraktärerna är alltså övertygad om att han är psykopat och planerar att mörda sin kompis) så är de första avsnitten lite jobbiga. Men har man väl kommit igenom dem så blir det bättre.

Eftersom kvällarna är rätt … trixiga här hemma nu för tiden – mest vaggning, matning, missnöjd bebis, mera vaggning osv. – är bärselen enda sättet att få nån halvtimme att sitta ner utan skrik. (När man är ensam hemma med bebisen dvs., annars turas vi om.) Märta vill nämligen att man vaggar henne stående, som de flesta andra bebisar jag känner. Men i bärselen somnar hon på studs och sedan kan man poppa popcorn, hälla upp lite rödvin och kolla på Netflix (se bild nedan på sjukt nöjd från igår).

tv-gluggande bild

 

Pin It on Pinterest