Close

Tre tankar om skrivande

Häromdagen träffade jag min kompis Anna över vin och ost för att prata skrivande.

Anna och jag lärde känna varandra under en skrivkurs, så hela grunden till vår relation liksom bygger på skrivande. Med andra vänner kan det vara svårt och lite skämmigt att prata om, men med Anna kommer det helt naturligt.

Vårt samtal satte igång en hel massa tankar, och här kommer tre av dem.

Vikten av en skrivkompis

Vad skönt det kan vara att prata om sitt intresse med någon som verkligen förstår. Man behöver inte byta texter med varandra, men att någon ställer frågor, peppar och lyssnar, kan vara så värdefullt. Och man måste ju inte ses IRL. Ett tag hade jag och en kompis en hemlig Facebook-grupp för bara oss två där vi la upp en mening om dagen ur något vi hade skrivit. Ibland var den där meningen det enda jag skrev den dagen, men en mening är ju i alla fall en mening. Vi lajkade varandras inlägg och kom med glada tillrop och det blev liksom lite peppigt och kul.

Prestationsångest, vilken glädjedödare

Jag brottas med den. Alla jag känner som skriver brottas med den. Prestationsångesten. Rösterna av en petig redaktör (heh, typ som jag själv då) eller en elak kritiker liksom ekar i huvudet, och man begränsar sig, lägger energi på att negga och i värsta fall slutar man tycka att det är kul och tappar orken att skriva. Jag tror att man måste fortsätta även om det mesta man skriver blir skit. Se det som en övning för att nästa mening, sida eller manus ska kunna bli bättre. Och när man väl har fått ner något på papper kan man gå tillbaka och redigera eller skriva om. Ur det där kassa man vräkte ur sig kan det gå att polera fram något värdefullt, om det så bara är en mening eller en idé att bygga vidare på. Jonas Hassen Khemiri sa i en intervju en gång att det mesta han skriver är jättedåligt, och det är så jäkla trösterikt att tänka på. Till och med Jonas Hassen Khemiri skriver skit, och tänk om han hade låtit det stoppa honom liksom!?

Att jämföra sig hjälper ALDRIG

Herregud så många det finns att jämföra sig med när man är på det humöret. Det gäller inte bara skrivande utan allt i livet ju. Någon annans superbra roman, ett härligt instagramflöde, en typ tjugoåring som landat ett svinkul jobb i cool stad, någon med massa supergulliga barn som gör gulliga utflykter medan man själv inte ens pallar gå ner till Coop med sin enda ynka bebis pga för varmt (true story!) … jamen ni fattar.

Men för det första har de garanterat också haft stunder av självtvivel eller fått härdsmälta nån gång på grund av värmebölja och trilskande kids. Och för det andra gagnar det inte mig det minsta att jämföra. Tror det är viktigt att identifiera vilka i ens omgivning som inspirerar och lägga mer energi på dem, och sluta snegla så mycket på dem som gör en stressad eller bara tycker på ömma punkter. Avfölj dem på sociala medier till exempel, det är så skönt när ens flöde blir peppigt och inspirerande istället för en källa till stress. Vill också slå ett slag för att tänka på vad man själv visar upp, inför vänner och i sociala medier. Våga visa sårbarhet eller de inte fullt så härliga stunderna ibland också. Dels brukar man få mångdubbelt tillbaka, och dels är det skönt att få vara hela sitt jag, om ni fattar vad jag menar?

Jenny

Hej från mig och diskstället 👋🏽

Sen tipsade Anna mig om massvis med bra böcker och teveserier, men jag måste be henne skriva ner dem åt mig eftersom mitt minne tydligen är sämst i stan. Kommer ihåg noll av dem.

Men hörni det är fredag ju! Inte för att jag kommer ha en särskilt helgig helg – Mark jobbar både lördag och söndag – men fredag är ändå fredag. Jag ska försöka ta mig ut och köpa en glass som jag kan stressäta i skuggan medan Märta far runt i vagnen. Det blir fint!

Du kanske också gillar:

Gör nåt pinigt

Att jobba som förlagsredaktör

Pin It on Pinterest