Close

Skräck on the beach

Hur lång tid tar det för en nybliven förälder att läsa ut fyra Novellix-noveller?

Rätt svar: Alldeles för lång tid.

Jag började med Novellix skräckfyra i … januari? Ja, i januari, när Märta var liten som en kattunge i famnen och jag ville ha något att läsa på natten när jag ammade. Jag orkade inte med en hel roman, men noveller kändes görbart.

Och nu, fyra månader senare är jag klar. Först med amningen och nu även med novellerna.

Jag började med Håkan Nessers Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter, och tyvärr minns jag inte så mycket av den eftersom det alltså var fyra månader sedan nu, och jag läste den under ett par dimmiga amningsnätter i nåt sorts tillstånd mellan sömn och vakenhet. Dålig recension va?

De tre andra novellerna tog jag med mig till stranden nu i helgen när sommaren dök upp. Visst passar läskiga berättelser bra på sommaren, konstigt nog? Har plöjt mycket Creepypodden under långa sommarkvällar, när man egentligen kanske borde göra något härligt, livsbejakande, somrigt. Hur som helst, nu blir det:

Skrack-on-the-beach

Johan Theorins Knackningar påminde om något ur Råttan i pizzan. En riktigt ryslig novell med en ovanlig, härligt kärv huvudkaraktär. Den får sin upplösning på ett lite skruvat sätt, ett slut som verkligen känns som en Klintbergsk skröna.

Kristina Ohlssons Ett testamente från helvetet har konstant nerv och så många vändningar att den känns som en förkrympt roman. Gud vad jag måste läsa mer av henne, varför har jag inte gjort det? Jo, för att jag inte gillar omslagen till hennes böcker. Jag har inte blivit sugen på att läsa dem helt enkelt. Mest avtänd blir jag av Mios blues och Loutus blues, vilket är lite shitty känner jag nu när jag frågat runt, eftersom de enligt pålitliga bokkällor ska vara bra. Tji fick jag som dömde på utseendet. Den enda av hennes böcker som har ett omslag (och en mysig titel!) jag tilltalas av är Mysteriet på Hester hill, och den har jag inte hunnit till ännu i bokhögen.

Farlig sanning av Anna Jansson, tyckte jag tyvärr var lite förutsägbar, men ändå läsvärd. Jag gillar korta, obehagliga berättelser så mycket att det i ärlighetens namn inte gör så himla mycket om en av fyra inte är tipptopp. Alla fyra noveller ligger någonstans mellan deckare och rysare, och den här var den som låg närmast deckargenren.

Allt som allt var det här definitivt en av Novellix bästa fyror, men jäklar vad sugen jag är på deras sci-fi. Och feelgood. Och den om att vara ung. Det mesta Novellix gör är bra, men på sistone har de fasiken gjort lite extra bra grejer tycker jag. Hoppas på många soliga dagar med noveller på stranden i sommar.

Vi måste prata lite om omslagen också. Formgivaren Moa Schulman = Geni.

Det var det hela.

Du kanske också gillar:

Att jobba som förlagsredaktör

I love Dick

I love Dick

Jag har funderat på hur jag ska förklara det här, och den bästa liknelsen lyder nog så här:

Ni vet när man är på bio eller teater och ser nåt hyllat men kanske lite smalt. Man tycker att filmen/pjäsen är lite tråkig, men det är inte det värsta. Det värsta är att det några rader framför sitter välklädda, välfriserade par med fulcoola glasögon och skrattar. De tycker att filmen/pjäsen är rolig, vid replikskiften du själv aldrig skulle kunna se det komiska i. Ibland fnissar de så länge att det känns tillgjort. Men det är det inte. De tycker bara att något av det som utspelar sig på scenen är kul och träffande. För de har fattat nåt som du inte har.

Så kändes det att läsa I love Dick av Chris Kraus.

Den har kallats genial, en modern klassiker, ”den viktigaste bok om män och kvinnor som skrivits under det senaste århundradet”, kultroman, DN:s Rebecka Kärde tryckte upp pins efter att ha läst den, kvinnor säger att den förändrar deras liv, Instagram älskar den, bloggare och recensenter älskar den och jag kan liksom fortsätta så här i evighet för i princip alla verkar älska den här boken.

Men jag fattade den bara inte. Inte humorn, inte referenserna, inte karaktärerna. Jag säger inte att den är dålig. Det är den uppenbarligen inte. Jag säger bara att jag inte tyckte om den.

Jag föredrar böcker med karaktärer jag lär känna, gillar, stör mig på, måste få veta mer om.

Och en handling som suger tag, suger in.

I love Dick hade inte något av det, tyckte jag. Det är snarare en bok som gestaltar idéer. Besatthet, en gränslös kvinna, en kvinna som gör precis som snubbar gjort i alla tider: projicerar sina fantasier om mannen på första bästa hunk.

Och det är ju intressant. Genialiskt. Allt sånt. Men tyvärr kunde jag inte ta till mig detta genom romanen. Jag blev för uttråkad. Recensionerna av den däremot … De får mig att fundera, att skratta, att se nytt.

Emily Gould i The Guardian.

Sandra Beijer.

Erin Spampinato i Electric Lit.

Elle Hunt i The Guardian.

Leslie Jamison i The New Yorker.

Fan. Vilka. Geniala. Texter.

Kanske speciellt Erin Spampinatos, som listar flera av de senaste decenniernas dicks som vi älskar. Don Draper, Christian Grey, Patrick Bateman och … Donald Trump. Sviniga män som knullar runt: bring it on. Dick for president (bokstavligt talat, läskigt nog). Men så fort det istället handlar om en runtknullande kvinna? Då tävlar manliga recensenter om att kalla det tunt, tråkigt, övertydligt.

Eller Sandra Beijer som kommer till slutsatsen att det är starkt att känna mycket, att vara skör och använda hela sitt känslokapital, även om världen och Snubbe Snubbsson försöker lura i oss motsatsen. <3

Och bara en genial bok kan väl ge upphov till så många geniala texter om den?

Sen har den ju en alldeles fantastisk titel, en titel som gör den perfekt att läsa på tunnelbanan som sociologiskt experiment. Dessvärre kan vi ju alla räkna ut reaktionerna redan på förhand (se Leslie Jamisons text ovan), så särskilt mycket klokare blir man kanske inte av det.

I love Dick Kraus bild

I love Dick, Chris Kraus, Modernista, 2016.

Du kanske också gillar:

Mammamage, vilket hån

Beslutsångest: tatuering

Lady Bird

 

ladybird bild

Jag älskade filmen Lady Bird. Så när en kompis totalsågade den med orden ”vilken jävla skitfilm” och ”50-talets kvinnosyn i förvillande indieförpackning” for en massa tankar genom mitt huvud. Min ryggmärgsreflex i såna situationer är att tänka att jag kanske inte fattat att den var dålig eller hade sunkig kvinnosyn. Jag måste helt enkelt vara en idiot förklädd till kulturarbetare. Nästa tanke var att jag kanske visst hade fattat men gillat den ändå, vilket fick mig att känna mig som en sexistisk (kvinnlig) mansgris.

För är det något jag kan relatera till i filmen så är det känslan av att vilja stå på andra sidan. Den rätta sidan.

På den sidan står de som är så lyckade och smarta att de alltid fattar vad som är bra och inte, och samtidigt så trygga i sig själva att de inte ens har vett att uppskatta det. Och på andra sidan står … jag typ. Nu i vuxen ålder vet jag att den där andra sidan inte existerar, det ser bara ut så på håll. Man jämför sitt eget inre med andras yttre och så vidare. Men i tonåren ägnade jag orimligt mycket tid åt att försöka ändra på mig för att få en biljett dit.

Filmens huvudperson gör det där väldigt tydligt när hon säger att hon bor på ”the wrong side of the tracks”. Plus att hon byter namn från Christine till Lady Bird, ansöker till college så långt bort från hemstaden som möjligt, har svårt att acceptera att hon inte är så bra på matte som hon skulle vilja (vilket löser sig ändå när hon lyckas fuska sig till ett bättre betyg) och ljuger om var hon bor. Behöver jag säg att ”längtan bort” är ett tydligt tema i filmen?

Hur som helst kände jag igen mig så mycket i det där, och samtidigt som jag vet att perfekta klubben inte existerar, så tänker jag att det är det där man pysslar med från tonåren och rätt lång tid framåt. Att omforma sig, försöka komma på vem man vill vara. Men, det finns en viktig skillnad mellan det jag strävade efter i tonåren – att försöka bli nån annan, vem som helst – och att försöka hitta sig själv. Det förstnämnda är ju att förkasta sig själv och det sistnämnda är ju typ en rätt viktig del av livet, eller? Att komma på vem man vill vara och försöka bli den personen. För man är ingen bara så där tror jag. Man blir den man är genom sina val, handlingar, ord. Det hjälper inte att vara en snäll själ innerst inne om man beter sig som ett kukhuvud sju dagar i veckan. Man måste visa det i handlingar också om man ska kunna claima snällheten. Och samtidigt – nån gång beter vi oss alla som ett kukhuvud, och det är okej det med. Så komplext är liksom livet.

Det finns mycket mer att säga om Lady Bird. Klassaspekten, mamma-dotter-relationen, den snälla pappan som det alltid är lättare att gilla än mamman som tar ansvar för hela jävla familjen, det halvdana sexet osv. Men orka skriva om allt. Jag tänker bara säga att jag blir alldeles till mig när jag ser ickeperfekta och komplexa kvinnor i centrum på film. Lady Birds mamma är nedtryckande, passivt aggressiv, kall, men vid andra tillfällen asgullig och bra. Och som sagt, hon tar ett stort jävla ansvar för familjen. På samma sätt är Lady Bird och hennes bästa kompis en massa olika störiga och härliga saker samtidigt. Och hela tiden får de vara viktiga i sig själva och i centrum. Snubbarna som alltid annars får så sjukt stor vikt i filmer, även i filmer som låtsas handla om kvinnor, är bara som rekvisita för att de kvinnliga karaktärerna ska få utvecklas och glänsa.

Så nej, jag tycker inte att det var varken en skitfilm eller en femtiotalsskildring av kvinnor. Och jag är himla nöjd över att det numera dyker upp en annan tanke efter de där första reflexmässiga som får mig att känna mig dum. Nämligen: Då tycker vi väl olika då helt enkelt.

Du kanske också gillar:

Vad Mark inte får i födelsedagspresent

I love Dick

 

Pin It on Pinterest