Close

Sjuk – frisk – sjuk

Jag påbörjade det här blogginlägget igår och tänkte skriva att jag är glad eftersom jag äntligen är frisk efter en seg förkylning. Men så vaknade jag idag och var sämre, så jag fick stryka det och tillbringa ännu en dag knaprande Naproxen, Strepsils (älskar Strepsils i och för sig) och Alvedon.

Men en frisk dag var ju kul i alla fall, tack immunförsvaret!

Under den härliga, friska dagen passade jag på att ta en tur med vår nya cykelvagn. Ni som följer mig på Insta har redan sett den här bilden, men jag älskar den och den förtjänar att tittas på igen, så varsågoda:

Ja herregud, men det där var för nån vecka sedan, och nu har hon vant sig.

Plus att vi köpt en hjälm.

Cykelvagn-hjälm

Som är supergullig men obviously för stor, så den går inte att använda riktigt än.

Cykelvagn-Märta

Så här såg det ut i går i alla fall, när vi tog en tur i Nackareservatet. Vi köpte vagnen på Blocket, och det är en Thule Chariot Cross 2, om nån skulle vara nyfiken. Har inte hunnit använda den så mycket än, men den verkar bra. Snordyr att köpa ny dock, så det lönar sig verkligen att lägga en bevakning på Blocket och försöka slå till när de dyker upp där.

Under min konvalescens de senaste dagarna har jag upptäckt två fantastiska teveprogram som jag tänkte tipsa om. Det ena är Big dreams small spaces. Det är en BBC-produktion men går att se på Netflix nu. Det är superbrittiskt och supermysigt och den superbraiga programledaren Monty Don är så där härligt varm och snäll och kunnig som äldre tevemän kan vara, och jag känner för honom på samma sätt som för Ingvar Storm och Gösta Ekman. Jag önskar att de vore mina farbröder som jag fick äta söndagsmiddag med ibland. (Är det jag som är sexistisk som inte kommer på någon kvinnlig motsvarighet till den mysiga, äldre tevemannen, eller är det SR och SVT som varit dåliga på att hitta mysiga äldre kvinnliga programledare? Uppriktig fråga!)

Hur som helst – Programmet går ut på att Monty hjälper trädgårdsentusiaster att förvandla sina övervuxna och skogiga rabatter och gräsmattor till prunkade drömmar. Se det om ni gillar sånt alltså!

Det andra programmet är Pasta Grannies på Youtube.

Det är en helt fantastisk kanal med videos där italienska damer gör pasta. För hand.

Ibland är de ca 70 bast. Rena rama ungdomen!

Ibland är de ca 94 bast, har skägg på hakan som de sedan länge slutat bry sig om, heter Cesaria och rullar pasta ute i gassande sol.

Cesaria-Pasta

Så här brukar det gå till: Först knådar de degen för hand i minst tio minuter. Cesaria här ovan knådar sin i 30 (!) minuter berättar speakerrösten. Sedan formar de – fortfarande för hand – små, små pastakrusiduller enligt gammal tradition. De blir så fina. Och säkert supergoda. Sedan slänger de snabbt ihop en pesto, en kycklingragu eller något annat gott tillbehör, och allt ser så rustikt och gott ut.

Trodde aldrig att jag skulle sitta fängslad av ett matlagningsprogram, men tji fick jag. Tror det hänger ihop med det jag skrev om häromdagen – att jag lagar mat och bakar när jag är avstressad och inte jobbar för mycket. Då bakar jag bröd eller banankaka, gör en svingod vegolasagne och tydligen även kimchi, har det visat sig. Jag har inte riktigt tänkt på det här mönstret förut, men nu när jag lagt märke till det känns det så självklart. Jag gillar ju att fixa och greja, om jag bara inte är slutkörd mentalt av ett för stressigt jobb, vilket jag haft i perioder. Så i mitt nuvarande avslappnade tillstånd känns det plötsligt helt rimligt att titta på medan en italiensk dam rullar pasta.

Kan dock säga på en gång att jag aldrig kommer ha tålamodet att testa deras recept.

Men det spelar ingen roll, det är mysigt att titta på ändå.

Nu hoppas jag i alla fall att jag blir frisk och orkar ta fler cykelturer och kan träffa folk snart igen. Men som tur är har jag flera avsnitt Big Dreams och Pasta Grannies kvar tills dess.

Du kanske också gillar:

Sober fast färgglad?

Vi flyter med

Barnvagnsbio – så funkar det

Är inte bio med en bebis det mest enerverande man kan tänka sig?

Nope, det är svinmysigt.

Men, för att andra ska slippa göra om samma misstag som jag och min vän Johanna kommer här en liten guide. Jag ger er: Barnvagnsbio – så funkar det.

På väg till bio bild

Sammanbiten pga kallt ute ju.

Johanna och jag bestämde oss för att ta med knoddarna och se Lady Bird på Bio Rio. De har barnvagnsbio en gång i veckan, på tisdagar den här terminen.

Viktigt att känna till: På Bio Rio får man inte ta in barnvagnen i salongen, och det verkar vara standard även på andra biografer. Tänk brandsäkerhet osv. Däremot får man ta in själva insatsen om man vill.

Bion började klockan elva och vi siktade på att vara där en halvtimme innan. På vägen dit gottade vi oss i hur tidiga vi var. Så himla skönt att kunna välja platser, slippa köa, hinna amma och sånt innan filmen börjar. Kanske kommer vi vara först av alla spekulerade vi självgott.

Laughing so hard GIF

När vi stegade fram mot bion noterade vi en oroande mängd barnvagnschassin, fastlåsta längs räcken och i stuprännor. Vi stannade utanför och kikade in.

Foajén var proppfull av bebisar i selar, bebisar i barnvagnsinsatser, klibbiga mössor, blöta jackor och skötväskor.

Det här var nämligen i början av mars och det regnsnöade ute. ”Max tre barnvagnar i lokalen” stod det på en skylt. Behöver jag säga att det redan var uppnått?

Jag hade Märta i sele så inga problem för min del, men Johanna hade barnvagnen med sig. Och hon hade glömt sitt lås.

Vad göra?

Fälla ihop underredet och ställa det lite diskret i foajén nånstans? (Har någon någonsin lyckats få en barnvagn att bli ”diskret”?)

Lämna det olåsta underredet på gatan och hoppas på det bästa?

Jag trängde mig fram till kassan och frågade om vi fick ta in vagnen om vi fällde ihop den. Tjejen i kassan svarade nåt vagt som jag inte tolkade som ett blankt nej, så vi bestämde oss för att testa.

Vi bar in alla prylar, köpte biljetter, trixade oss ur våra blöta ytterkläder, tappade bort en skötväska, hittade den igen, och så var vi redo att gå in i salongen. Precis då lade någon ur personalen märke till vårt hopfällda underrede och bad oss vänligt att ställa ut det på gatan istället. Åter igen: Brandsäkerhet.

Så. Vi ställde ifrån oss alla grejer, fällde upp vagnen och gick ut för att leta upp ett bra ställe att gömma underredet på, så att ingen skulle sno det. I snöregnet.

När vi till slut satte oss i biosalongen var klockan fyra minuter i elva. Vi var definitivt inte först in alltså.

Men från och med där gick allt som en dans. Som tur är säljer de inte ut hela salongen när det är barnvagnsbio så trots att vi var sena in var det lätt att hitta bra platser. Eftersom det var glest i salongen kunde man ha sin vagnsinsats på platsen bredvid sig, och fick plats med skötväska och liknande också. Det var dessutom skönt att det var lite utrymme till nästa sällskap, så man slapp ha någon annans skrikande bebis i örat.

Längst bak i salongen fanns micro och skötbord, och belysningen var behaglig men långt ifrån så dämpad som normalt på bio.

Visst hörde man bebisar gnälla, men konstigt nog blev det inte det inferno som man kanske hade kunnat föreställa sig. Blev bebisen skrikig kunde man ställa sig i gången och vagga, eller gå omkring längst bak om man ville. De som satt längst bak och längst fram hade satt sina bebisar på filtar på golvet. Hög mysfaktor!

Mitt i filmen var det paus så man kunde gå på toa, köpa ostmacka och skåla i Loranga i kaféet. Tänk dock på att hålla lite koll, och inte sitta kvar och fika så länge att du missar när filmen börjar igen, som vi råkade göra. Vill skylla på bebisarna, men det var helt och hållet vårt fel som inte fattade att tystnaden som plötsligt lade sig berodde på att alla gått in i salongen igen.

Hur som, ta med ett lås till barnvagnen eller skippa vagnen helt så är barnvagnsbio sjukt drömmigt. Plus! Gillade Lady Bird skarpt, men det har jag redan skrivit om här.

Hej för idag!

Du kanske också gillar:

Tack, immunförsvaret!

Världens skönaste förlossning?

Det som inte syns på härliga semesterbilder

Gif via Giphy.

Pin It on Pinterest